Här kommer en berättelse om den förste fastboende västerländske handelsmannen i Bangkok;

Robert Hunter โรเบิร์ต ฮันเตอร์ (27 november 1792-7 september 1848) kom ursprungligen från Greenock กรีน็อค i Skottland där hans familj var väletablerade handelsmän sedan tidigt 1700-tal. De exporterade först tobak från Virginia เวอร์จิเนีย till Frankrike, men den handeln tog slut i samband med det amerikanska frihetskriget (songkhram patiwat amerika) สงครามปฏิวัติอเมริกา 1775-1783. De började därefter tillverka tyger och glasföremål i sin hemstad Neilston, nära Glasgow กลาสโกว์.

Robert reste sedan till Indien där han tillbringade en tid för att utbilda sig till handelsman. 1819 kom han till Singapore, vilket var samma år som staden grundades som frihamn. Här startade han ett företag vid namn Hunter-Watt & Company. 1824 då Robert befann sig i Singapore skickade det brittiska Ostindiska kompaniet en man vid namn James Low เจมส์ โลว์ (4 april 1791-1852) på en diplomatisk mission till Siam.

James Low, som liksom Robert Hunter var född i Skottland, hade börjat studera siamesiska och malajiska 1818 på Penang. Hans uppdrag i Siam var att förhandla fram en acceptans för den brittiska invasionen av Burma och att få till stånd ett handelsavtal mellan länderna. Hans mission blev dock ingen framgång.

Tidigt på 1820-talet hade utlänningar börjat återvända till Siam efter händelserna 1688. När Rama II dog den 21 juli 1824 och Rama III blev ny kung samma dag, passade Robert, lägligt nog, på att resa till Bangkok i augusti 1824 med en gåva på 1 000 musköter från Indien. En källa säger att vapengåvan var välkommen då Siam förberedde sig för krig mot Burma. En annan källa säger däremot att det handlade om den kommande konflikten med Anouvong av Vientiane.

Robert bosatte sig inte omedelbart i Bangkok utan gjorde handelsresor till och från Singapore och handlade också med malajstaterna Pattani, Terengganu och Kelantan. I Bangkok förhandlade Robert senare med Dit Bunnag, som var Phrakhlang, och den här gången lyckades han få till stånd ett handelsavtal där handeln skulle ske i kungens och adelns namn.

Robert fick nu lov att slå sig ned i Bangkok och han bodde i början i Kudi Chin på Thonburisidan i ett stort flytande hus, söder om kanalen Bangkok Yai. Det var härifrån som Roberts handelsverksamhet startade i december 1824.

Robert Hunter blev den person som ”upptäckte” de senare världsberömda siamesiska tvillingarna (faet tit kan) แฝดติดกัน Chang (Chan) och Eng (In). De har fått en egen artikel efter denna.

1825 gifte sig Robert med en kvinna som var hälften portugisiska och hälften siames. Hennes namn var Angelina Sap แอนเจลินา ทรัพย์ (1805-1884) och hon kom från en respekterad portugisisk familj som var släkt med den tidigare omtalade Constantine Phaulkon och hans fru. Hur detta släktskap såg ut kan du se här nedan. Äktenskapet resulterade i en son vid namn Robert junior (1827-19 april 1865).

Så här kan släktskapet ha sett ut; Den tidigare nämnde Constantine Phaulkons son Jorge hade gift sig med en kvinna av portugisisk härkomst och bland Constantines många barnbarn fanns endast en pojke. Han hette John จอห์น och blev tillfångatagen av burmeserna när Bangkok föll 1767, men han lyckades fly några år senare och återvände till Siam.

En syster till John hade förts som krigsfånge till Mergui och där träffade hon den portugisiska kaptenen Jean Chi, som tillhörde den burmesiska armén. Han var en katolik från Macao och de gifte sig 1768. De fick en dotter vid namn Philippa som i sin tur gifte sig med en man vid namn Ta Vian och enligt en folkräkning i Bangkok var hon fortfarande vid liv 1861. Det var hon som blev mor till den tidigare nämnda Angelina Sap 1805.

Av sin fru lärde sig Robert portugisiska och siamesiska. Då det inte fanns någon vid det siamesiska hovet som talade engelska vid den här tiden innebar Roberts språkkunskaper att han blev en viktig person i handeln och diplomatin mellan siamesiska adelsmän och besökande handelsmän, diplomater och kristna missionärer. Robert hjälpte Henry Burney då han lyckades få till stånd det så kallade Burneytraktatet 1826 och Singapores guvernör berömde senare Robert för hans hjälp i förhandlingarna med Rama III.

1829 beviljade Rama III att de ovan omtalade siamesiska tvillingarna fick lämna landet och Robert Hunter och hans affärspartner följde med tvillingarna till USA och Europa. Affärer i Siam krävde dock Roberts närvaro och han lämnade London den 28 september 1830 och reste hem till Siam via Singapore.

1835 ingick han ett partnerskap med en annan brittisk handelsman vid namn James Hayes เจมส์ เฮยส์. Burneytraktatet hade givit handelsprivilegier för de brittiska handelsmännen i Singapore, men det nybildade företaget Hunter & Hayes stannade kvar i Bangkok där de dominerade handeln fullständigt.

Hunter & Hayes hade monopol på import av textilvaror från Liverpool ลิเวอร์พูล, men det var exporten som blev deras främsta intäktskälla. De var nämligen ensamma om att ha tillgång till de råriggade segelfartyg av europeisk typ som det siamesiska hovet använde för sin handel.

I september 1835 blev en amerikansk kapten allvarligt skadad efter att ha skjutit två duvor inne på ett tempelområde. Då han försökte ta med sig de skjutna duvorna från templet blev han misshandlad av två munkar och fick ett hårt slag i huvudet. Robert tog därefter med honom till den amerikanske läkaren Dan Beach Bradley แดน บีช บรัดเลย์ (18 juli 1804-23 juni 1873) som du kommer att läsa betydligt mer om längre fram i artikeln ”Berättelsen om familjen Bradley”.

Robert krävde därefter att de två munkarna skulle straffas med döden och hotade med militära åtgärder från den brittiska regeringen om man inte gick med på hans krav. Detta väckte allmän uppståndelse och oroade hovet. Rama III förklarade för Robert att munkar hade sitt eget självständiga rättssystem. Han lämnade därför över ärendet till sin halvbror Mongkut som inte oväntat gav munkarna ett lindrigare straff. En källa säger att straffet för munkarna blev att meditera i solen en halv dag!

Affärsarrangemanget med Robert Hunter och den siamesiska regeringen skulle dock inte hålla för evigt. Handeln ökade kraftigt under 1830-talet och kungen och adeln skaffade egna konkurrerande segelfartyg. Siameserna började nu också handla med andra utländska handelsmän, som hade kommit till Bangkok i stort antal. Roberts vinster minskade därmed kraftigt.

Robert bestämde sig därför för att ta igen de förlorade vinsterna genom att importera och sälja opium. Detta var emellertid olagligt och strängt förbjudet i Siam och också i strid med Burneytraktatet. Samtidigt var Rama III tvungen att gå varsamt fram då han var rädd för att Robert kunde förmå den kungliga engelska flottan att försvara hans affärsintressen. Kungen var medveten om att den siamesiska flottan inte skulle vara någon match för de engelska krigsfartygen.

1840 uppfördes på kung Rama III:s order ett brittiskt faktori (rongsinkha angkrit) โรงสินค้าอังกฤษ som blev en tre våningar hög byggnad, som också låg utmed floden i Thonburi. Faktoriet fungerade sedan både som Roberts residens och affärsbyggnad. Robert fick också kungen att bevilja tillstånd till andra européer att få bygga på flodbanken och många flyttade med tiden från sina flytande hus till hus på land.

(Det brittiska faktoriet)

Robert blev med tiden en viktig länk mellan hovet och västerlänningarna. Han kom att fungera som inofficiell diplomat då det ännu inte fanns några formella diplomatiska relationer mellan Siam och Storbritannien. Robert blev också känd för sin gästfrihet mot västerländska besökare som han underhöll med seglatser ombord på hans 30 ton tunga kutter Friends.

1841 gjorde Hunter & Hayes en stor förlust då den siamesiska regeringen plötsligt införde ett monopol på teakexporten. Strax innan detta beslut hade Hunter & Hayes köpt upp ett stort parti teak, som precis skulle skeppas i väg.

1842 gjorde företaget ännu större förluster då kungen i princip också införde monopol på sockerproduktionen. Dessutom hade Hunter & Hayes skulder till hovet och siameserna lade därför beslag på deras lager för att få betalt för de förfallna skulderna. Från att ha varit nära handelspartners blev nu Robert Hunter och James Hayes bittra rivaler.

Det som till sist skulle tvinga bort Robert Hunter från Siam började med en tvist mellan Rama III och Robert. Det handlade om ett siamesiskt köp av vapen samt en hjulångare från Hunter & Hayes. Robert hade erbjudit sig att sälja 200 musköter till Siam och krävde att de skulle köpa alla, trots att den siamesiska regeringen bara ville ha 100. Rama III hade också beställt ett ångfartyg vid namn Express เอ็กเพรส som skulle användas för att försvara sig mot britterna om de anföll Siam.

Det kom dock ingen brittisk attack och när det beställda fartyget till sist kom fram till Bangkok den 11 januari 1844 hade siameserna ingen användning för det. Här säger dock en annan källa att siameserna inte ville acceptera priset på 67 000 dollar, som de fann oskäligt för det rostiga fartyget och drog sig därför ur affären.

Förhandlingarna mellan kungen och Robert urartade snabbt. Det är oklart om kungen vägrade att betala det avtalade priset för fartyget eller om Robert kraftigt hade höjt priset i ett utpressningsförsök. Förhandlingsläget gick från dåligt till katastrofalt då Robert hotade med att sälja fartyget till Vietnam, som var Siams svurna fiende vid den här tiden. Kungen blev rasande och Robert ombads lämna landet med omedelbar verkan och han och hans fru lämnade Bangkok ombord på Express med destination Singapore den 24 februari 1844.

Framme i Singapore klagade Robert hos guvernören för Straits Settlements, William John Butterworth (10 juni 1801-4 november 1856), som dock inte vidtog några åtgärder. Han seglade därför till Calcutta โกลกาตา med Express för att klaga hos chefen för det brittiska Ostasiatiska kompaniet.

Robert menade att Rama III hade brutit mot Burneytraktatet angående sockerexporten och han ville att en brittisk konsul skulle skickas till Bangkok, att brittiska krigsfartyg skulle skickas i väg för skrämma siameserna och att de siamesiska handelstarifferna skulle omförhandlas. Lägg märke till att Calcutta, sedan 2001, heter Kolkata.

Till sist valde generalguvernören av Indien att betrakta dispyten mellan Rama III och Robert som ett personligt bråk angående fartyget Express och inte om oegentligheter i handeln och valde klokt nog att inte agera. Robert fullföljde nu sitt hot och sålde Express till Vietnam för 53 000 dollar.

En av Robert Hunters assistenter i Bangkok, den unge Christopher Harvey, hade skött affärerna i Bangkok då Robert var borta. Robert återvände nu till Bangkok med skonaren Venus i juli 1844 för att avsluta alla sina affärer. Han sökte upp Dit Bunnag som gav honom ett kyligt mottagande och som undrade varför han kommit tillbaka.

Då Robert ansökte om tillstånd för Venus att få lämna Bangkok och segla till Singapore fick han besked att detta inte skulle beviljas om han inte själv lämnade ombord på fartyget. Tio dagar efter att han kommit till Bangkok lämnade därför Robert Hunter Bangkok efter att ha fått ett löfte om att senare få hämta sin privata egendom med ett större fartyg.

Framme i Singapore hyrde Robert omedelbart fartyget Gunga och återvände till Bangkok. Då fartyget var halvlastat ombads han flytta på det då kungen skulle besöka olika tempel i området. Han fick också besked om att hålla sig borta då kungen befann sig på floden och han höll sig därför borta från Bangkok de kommande tre dagarna.

Robert lämnade sedan Bangkok för gott den 29 december 1844. Han lämnade kvar Christopher Harvey en kortare tid för att försöka driva in några skulder till bolaget. Robert återvände sedan till Skottland och han dog i Lilybank ลิลลี่แบงค์, Glasgow den 7 september 1848.

Robert Hunter fick långt efter sin död titeln Luang Awut Wiset Prathet Phanich (Luang Awut Wiset Prathet Phanit) หลวงอาวุธวิเศษประเทศพานิช av Rama VI. En annan källa säger att han fick titeln Luang Awutwiset redan 1831, vilket visade att han försett Siam med vapen. Awut อาวุธ är nämligen det siamesiska ordet för vapen.

Under resten av sin regim litade Rama III inte på västerlänningarna och det var inte förrän hans efterträdare Rama IV som förhållandet till väst skulle förbättras.

Roberts son Robert Hunter junior stannade kvar i Siam och det sägs att han lyckades skapa bättre relationer med hovet. Då James Brooke utan framgång förhandlade om ett nytt traktat med Siam 1850 menade Rama III att en av anledningarna till de misslyckade förhandlingarna var Robert juniors uppförande. Vad han hade gjort vet jag dock inte. Du kan läsa mer om James Brooke och de misslyckade förhandlingarna längre fram i avsnittet ”Kung Mongkut”, och artikeln Närmandet till väst”.

Robert Hunter junior dog hastigt 38 år gammal den 19 april 1865 och blev begravd på den protestantiska kyrkogården i Bangkok. Denna kyrkogård kan du läsa mer om i det kommande avsnittet ”Kung Mongkut”. Enligt doktor Bradley dog han av alkoholmissbruk.

En källa berättar att Robert junior fick den siamesiska titeln Luang Sura Sakhon หลวงสุรสาคร och att han hade arbetat som sekreterare i kalahom. Han hade gift sig med en kvinna vid namn Rosa Ribeiro (?-30 april 1884) 1849 som han fick två söner med; Robert den tredje (1851-1889) och John (1854-1891). Hans tredje barn, dottern Nori eller Norah, hade han fått med en bihustru.

Den tidigare nämnda Anna Leonowens berättade att de två sönerna togs ifrån Rosa när de fortfarande var små och att de i hemlighet skickades till Skottland för utbildning. Detta ledde inte helt oväntat till att Robert junior och en förtvivlad Rosa separerade. Anna besökte Rosa regelbundet för att hjälpa henne att skriva brev till sina söner i Skottland.

De båda sönerna verkar ha varit i den brittiska regeringens tjänst åtminstone vid något tillfälle. Robert den tredje verkar ha ärvt lite av sin farfars sinne för affärer och han reste till Kambodja för att handla med den kambodjanske kungens stöd. Tyvärr blev han sjuk och återvände till Skottland där han dog 1899.

John fick rykte om sig som en duktig översättare, men han led även av spelmissbruk och lyckades pantsätta både sin fars och sin farmors egendom. Huruvida Rosa och sönerna någonsin återsåg varandra vet jag tyvärr inte.

Varken Robert den tredje eller John gifte sig, men det gjorde Nori som beskrevs som mycket vacker. Hon fick en son och flera döttrar. Det finns säkert ättlingar efter Nori, men jag vet tyvärr inte vilka de är och var de befinner sig.

Noris man var en brorson till en man som med tiden fick titeln Khun Sunthonsathitsalak ขุนสุนทรสาทิศลักษณ์ och sedan Luang Akani Naruemitr (Luang Akkhani Naruemit) หลวงอัคนีนฤมิตร. Hans ursprungliga namn var Chit Chitrakhani (จิตร จิตราคนี) (1830-23 maj 1891) och han är också känd under sitt kristna namn Francis Chit ฟรานซิศจิตร.

Francis Chit blev Siams första professionella fotograf och han öppnade också Siams första fotostudio 1863 under namnet Francis Chit and Son ฟรานซิศจิตรแอนด์ซัน. Detta gjorde han i ett flytande hus på Thonburi-sidan tillsammans med sin son Thongdee (Thongdi) ทองดี (1860-talet-21 oktober 1895). En källa säger att Luang Akani hade portugisiskt påbrå.

(Francis Chit)

Luang Akani (Francis Chit) hade också varit med och grundat det gamla gasverket vid Giant Swing (Sao Ching Cha) เสาชิงช้า varifrån gas levererades för att lysa upp kung Chulalongkorns kröning. Luang Akani dog av kolera 61 år gammal. Han blev förfader till släktnamnet Chitragani (Chitrakhani) จิตราคนี och sonen Thongdee fortsatte som fotograf och belönades med titeln Khun Chaya Sathitkon ขุนฉายาสาทิศกร.

Luang Akanis yngste son, Sa-at สอาด, verkade också som kunglig fotograf och han fick med tiden titeln Phra Chaiya Sathitkon พระฉายาสาทิศกร.