Antalet intellektuella i Siam hade ökat i slutet av 1920-talet och de började nu uttrycka sig i skrift. Naturligtvis hade Siam inte saknat intellektuellt liv före denna tid och det hade funnits kritiska röster bland siamesiska intellektuella åtminstone sedan tidigt under Rama III, men de hade för det mesta uttryckt sig genom att skriva siamesisk vers.

Sent under Rama V och tidigt under Rama VI hade några unga män kraftigt kritiserat den gällande sociala, ekonomiska och politiska ordningen. Bland dem skall nämnas den tidigare omtalade historikern, sekelskiftesjournalisten och essäförfattaren K.S.R. Kulap, Thianwan เทียนวรรณ (3 juli 1842-1914 eller 1915) och Narin Phasit นรินทร์ ภาษิต (14 augusti 1874-23 december 1950). De har alla fått egna artiklar litet längre fram i detta avsnitt.

Det var först på 1920-talet som författare och journalister kunde ägna sig åt sitt arbete på heltid. Under Prajadhipoks regeringstid var det just författare och journalister som skrev för de dussintals nya veckotidningarna eller magasinen.

De första moderna novellerna i Siam skrevs praktiskt taget samtidigt åren 1928-1929 av Kulap Saipradit กุหลาบ สายประดิษฐ์ (31 mars 1905-16 juni 1974), prins Akatdamkoeng Raphiphat (Mom Chao Akatdamkoeng Raphiphat) หม่อมเจ้าอากาศดำเกิง รพีพัฒน์ (12 november 1904-18 maj 1932) och Mom Luang Buppha Nimmanhemin (Mom Luang Buppha Nimmanhe-min) หม่อมหลวงบุปผา นิมมานเหมินทร์ (17 februari 1905-17 januari 1963).

(Kulap Saipradit)

(Mom Luang Buppha Nimmanhemin)

Angående Kulap Saipradit så har även han fått en egen artikel efter denna.

Akatdamkoeng Raphiphat var en son till den tidigare omtalade prins Rabi Badhanasakdi och hans mamma hette Raphiphat na Ayutthaya รพีพัฒน์ ณ อยุธยา. Akatdamkoeng fick sin grundutbildning vid Assumption College och fortsatte sedan vid Debserin-skolan โรงเรียนเทพศิรินทร์. Hans vidare skolgång gick inte så bra och han hoppade av skolan. Han fortsatte dock senare med juridikstudier i England, vilket heller inte gick så bra.

Akatdamkoeng hade dock turen att få ett stipendium av kung Prajadhipok att studera i USA, men han var allvarligt sjuk vilket fick honom att återvända till Siam. Besviken på kärlekslivet, ekonomin och livet i allmänhet flyttade Akatdamkoeng till Hongkong i slutet av januari 1931 där han försörjde sig genom att skriva artiklar i Hongkong-tidningar. Han dog sedan här den 18 maj 1932, endast 27 år gammal. Enligt dokument från Hongkong skulle han ha dött av malaria. Men det fanns ett ögonvittne som sade att det handlade om lönnmord med hjälp av gas!

Trots sitt korta liv han Akatdamkoeng skriva flera romaner under pseudonymen Wora Sawet วรเศวต. En av hans romaner, Lakhon Haeng Chiwit ละครแห่งชีวิต (Livets cirkus) från 1929, blev den första självbiografiska romanen som skrivits på thai.

Mom Luang Buppha Nimmanhemin var född fredagen den 17 februari 1905 som det näst yngsta barnet i en 32 barn stor barnaskara. Hennes pappa var den högt rankade ämbetsmannen och översten Chaophraya Thewet Wongwiwat เจ้าพระยาเทเวศร์วงศ์วิวัฒน์ (18 november 1852-1 januari 1922), eller Mom Ratchawong Lan Kunchon หม่อมราชวงศ์หลาน กุญชร, och hennes mamma hette Mom Malai หม่อมมาลัย.

Buppha blev utbildad i hemmet och i en katolsk klosterskola i Bangkok. Då hon var fyra eller fem år gammal lämnade hennes mor Chaophraya Thewet och gifte om sig med en västerlänning. Vem denne var känner jag inte till. Buppha stannade dock kvar hos sin far.

Som författare använde Buppha pseudonymen Dokmai Sot ดอกไม้สด och hon blev den viktigaste kvinnliga thailändska författaren under perioden före andra världskriget. Bupphas tidiga litterära alster var romantiska noveller som sedan utvecklades till berättelser om den siamesiska eliten och moralbegrepp baserat på buddhistiska värderingar, i en värld i förändring.

Hon menade att en persons kvalitéer inte var beroende av personens sociala status utan av personens moral och uppförande. 1954 gifte Buppha sig med den thailändske politikern Sukich Nimmanheminda (Sukit Nimmanhemin) สุกิจ นิมมานเหมินท์ (25 november 1906-2 februari 1976).

(Sukich Nimmanheminda)

Samtliga noveller handlade om konflikten mellan västerländsk och siamesisk kultur, eller om personliga eller sociala kostnader för moderniseringen. Samtidigt publicerades alltmer fiktion och essäer och böcker i vitt skilda ämnen.

Den kanske mest ovanlige, prins Sithiporn Kridakorn (Mom Chao Sitthipon Kritdakon) หม่อมเจ้าสิทธิพรกฤดากร (11 april 1883-22 juni 1971), startade en jordbruksjournal vid namn Kasikon กสิกร 1927 och förde ett enmanskorståg där han kämpade för de siamesiska bönderna.

(Sithiporn Kridakorn)

Sithiporn bad om regeringens stöd för forskning inom jordbruket och en politik som erkände jordbrukets unika bidrag till den siamesiska ekonomin och samhället. Han kallas också för det moderna jordbrukets fader (bida haeng kan kaset phaen mai) บิดาแห่งการเกษตรแผนใหม่.

Sithiporn var en son till prins Naresra Varariddhi och Mom Suphap หม่อม สุภาพ och han var född den 11 april 1883. I sin ungdom hade han skickats iväg för studier i England. Då han 18 år gammal studerade maskinteknik vid City and Guild's Technical College, kallades han hem till Siam för att hjälpa till med familjens kalkbränningsföretag.

1904, då han var 21 år gammal, gifte han sig med Mom Thip หม่อมทิพ, alternativt Mom Khamthip หม่อมคำทิพย์, men hon dog kort tid därefter. Hon hann dock med att bli mor till sonen Mom Ratchawong Amnuaiphon หม่อมราชวงศ์อำนวยพร. Sithiporn gifte om sig 1916 och hans andra fru, Mom Sriphromma (Chao Si Phromma) จ้าศรีพรหมา, var en dotter till den siste arvsregenten i Nan. De fick sedan de två barnen Mom Ratchawong Anuphon หม่อมราชวงศ์อนุพร och Mom Ratchawong Phen Si หม่อมราชวงศ์เพ็ญศรี.

Sithiporns stora intresse för jordbruk kan förklaras ha uppstått på grund av hans hustrus bräckliga hälsa som krävde frisk luft och öppna ytor på landsbygden. Vad som blev prins Sithiporns vidare öde kan du läsa längre fram i ”Modern tid,” avsnittet ”Enväldets avskaffande och vägen mot militärdiktatur,” artikeln ”Det rojalistiska kuppförsöket 1933.”

Det viktiga var att det under Prajadhipoks regeringstid hade bildats en samling intellektuella som inte var beroende av regeringen eller staten för sitt uppehälle och de kunde börja tackla Siams problem självständigt utan påverkan från de som hade makten. Så länge pressen var ganska fri fick de en hel del inflytande på den allmänna opinionen.

Många och speciellt de unga påverkades av de intellektuella, men de var fortfarande relativt passiva. Andra beklagade sig säkert också över den rådande ordningen, men den gav ändå deras liv struktur och mening och de var ofta beroende av den för sin försörjning. Samtidigt var denna ordning också grundlag för deras identitet som siameser. Det skulle krävas något alldeles extra för att helt bryta ner deras tro på det gällande systemet.