Den första allierade bombräden mot Thailand inträffade den 7 januari 1942 då flygplan från det engelska Royal Air Force (RAF) flög från Yangon och attackerade mål i Bangkok. Den 24-25 januari 1942 genomfördes en natträd med 8 lätta bombplan av typen Bristol Blenheim บริสตอลเบลนไฮม์. Tre dagar senare genomförde fyra Bristol Blenheim en ny räd.

(Plan av typen Bristol Blenheim)

Britterna evakuerade Yangon den 7 mars 1942 och bombattackerna mot Thailand fortsatte sedan från baser i Indien och Kina. Det handlade om tungt allierat bombflyg från bland annat England och USA.

Det kan vara på sin plats att nämna att regntiden 1942 blev långvarig och i september var det översvämningar i många provinser inklusive Bangkok. De omfattande översvämningarna sägs ha påverkat Bangkoks infrastruktur under tre månader. En stor del av jordbruksmarken som också hade översvämmats orsakade ett allvarligt underskott av ris. Detta fick den thailändska regimen att uppmuntra folk att äta nudlar i stället. Det var under den här perioden som den berömda maträtten Pad Thai (Phat Thai) ผัดไทย blev till.

Trots att USA inte accepterat den thailändska krigsförklaringen från januari 1942 genomförde amerikanskt bombflyg från Indien den första mera omfattande bombningen av Bangkok den 26 december 1942. Bangkoks centralstation (Hua Lamphong), hamnen Khlong Toei, en vapenarsenal och ett kraftverk i Bangkok träffades av bomberna. Detta blev den första riktiga indikationen på att den thailändska regimen kanske hade valt fel sida i kriget.

Den 19 januari 1943 genomförde amerikanska bombflygplan av typen B-24 Liberator บี 24 en fotorekognoscering av järnvägsbygget i Kanchanaburi. Efter nästan fyra månaders uppehåll bombade fyra B-24:or vapenarsenalen i Bang Sue บางซื่อ i Bangkok den 21 april 1943, men det skulle nu dröja ytterligare nästan åtta månader innan Bangkok blev utsatt för nya bombningar.

Först den 19 december fick Bangkok återigen besök av allierade bombplan då hamnområdet utsattes för en nattlig bombräd. Fyra dagar senare attackerade amerikanska bombplan Bangkoks centralstation ännu en gång.

(Bombning av Rama VI-bron สะพานพระราม 6)

Den 10 januari 1944 var det dags för nästa amerikanska attack mot flygplatsen Don Mueang och Chaophrayaflodens mynning minerades. Den 18 januari attackerade amerikanska jaktplan trupper, ammunitionsupplag och verkstäder i Songkhla medan B-24:or bombade Don Mueang och intilliggande järnvägsstationer.

B-24:or bombade ännu en gång mål i Bangkok den 9 och 10 februari 1944 och den 15 mars genomfördes kanske den längsta räden under hela andra världskriget med P-51-jaktflyg mot Bangkok. Målet var att slå till mot områden som japanerna betraktade som relativt säkra platser för deras eget jaktflyg. Räden med två skvadroner bombflyg utgick från Cox’s Bazar ค๊อกซ์บาซาร์ i dåvarande brittiska Indien och slog till mot Don Mueang. Cox’s Bazar ligger i dag i Bangladesh (Prathet Bangkalathet) ประเทศบังกลาเทศ. Planen i denna räd avverkade en sammanlagd distans på sammanlagt 2 400 km.

I april 1944 bytte amerikanerna mål för sina attacker och attackerade Nakhon Sawan. Fjorton bombplan slog till mot det japanska högkvarteret här natten den 4 april och fem bombplan återvände för en andra attack en vecka senare. Attacker genomfördes också mot vägar och järnvägsbroar mellan Bangkok och Chiang Mai och utmed den nästan färdiga järnvägen mellan Burma och Siam.

I september 1942 hade amerikanerna utvecklat det nya kraftfulla bombplanet Boeing B-29, eller Superfortress บี-29 ซูเปอร์ฟอร์เทรส, och 1943 beslöt man sig för att testa planet i ett anfall mot Bangkok, innan man satte in planet mot de japanska öarna och andra mål i Sydostasien.

Detta beslut framgick av en kommunikation mellan den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt แฟรงกลิน ดี. โรสเวลต์ (30 januari 1882-12 april 1945) och den brittiske premiärministern Winston Churchill วินสตัน เชอร์ชิล (30 november 1874-24 januari 1965), där Roosevelt föreslog att man kunde använda planen för att bomba Bangkoks hamn och järnvägarna i Thailand.

(Plan av typen B-29 Superfortress)

Den 5 juni 1944 lämnade 98 B-29:or sina baser i Brittiska Indien under ledning av brigadgeneral LaVerne Saunders (21 mars 1903-16 november 1988). Deras mål var att bomba järnvägsområdet i Makkasan มักกะสัน i Bangkok. En annan källa säger att målet var Memorial Bridge och ett kraftverk.

(LaVerne Saunders)

Det vara bara 77 B-29:or som nådde fram till Bangkok då 21 av planen tvingades återvända hem då de drabbades av olika slags motorproblem. Planen nådde fram till Bangkok omkring klockan 23.00 och man upptäckte att bombmålet var skymt av dåligt väder, vilket skapade en del förvirring om från vilken höjd man skulle fälla bomberna.

Endast 18 av bomberna träffade sina avsedda mål och de andra bomberna träffade bland annat spårvägar, ett japanskt militärsjukhus och den japanska hemliga polisens högkvarter. Inga civila byggnader skadades, vilket de thailändska myndigheterna uttryckte sin uppskattning över. Efter räden stängdes dock skolor och universitet i Bangkok och barn evakuerades av säkerhetsskäl från huvudstaden.

Trots det missade bombmålet och att man förlorade fem B-29:or genom olyckshändelser och tekniska fel betraktades operationen ändå som framgångsrik då den gav besättningarna välbehövlig erfarenhet och information om hur planen fungerade i strid.

På vägen tillbaka var 42 av planen tvungna att gå ner på andra flygfält än hemmabasen då de fick bränslebrist. Det var då som de fem ovan nämnda planen kraschlandade. Inga plan hade skjutits ner av fienden. Räden var distansmässigt den hittills längsta under kriget och handlade om mer än 3600 kilometer tur och retur. Det förekom sedan fler bombräder utförda av B-29:or mot strategiska mål i Bangkok.

Det var först 1947 som thailändarna fick vetskap om att målet för de första amerikanska bombningarna med B-29:orna faktiskt hade varit Memorial Bridge.

En nattlig räd den 6 september 1944 mot Nong Pladuk หนองปลาดุก, vid järnvägen till Burma, misslyckades tragiskt nog och träffade i stället ett krigsfångeläger och dödade fler än 90 allierade fångar och skadade mer än 300. Japanerna hade medvetet placerat sina krigsfångar så nära järnvägen som möjligt och vägrade att tillåta att ett blått kors fick resas för att visa deras närvaro. Denna politik resulterade i många offer för vad som kallas för friendly fire på engelska. Det svenska namnet är vådabekämpning eller vådabeskjutning.

Tidigt 1945 attackerade amerikanska bombplan järnvägsstickspår och lager i provinsen Chumphon och i mars genomfördes två attacker på en viktig järnvägsbro i Surat Thani. I den sistnämnda attacken befann sig B-24:orna i luften i mer än 17 timmar, vilket betraktades som ett rekord för tunga bombplan vid den här tiden.

I mars 1945 gjorde allierat bombflyg ett kraftfullt försök att slå ut järnvägen till Burma och inte mindre än nio broar fördärvades. Bland broarna fanns de två tidigare omtalade broarna över floden Kwai (Khwae). Se föregående artikel. Vilket datum dessa bombningar genomfördes känner jag för närvarande inte till.

Den 5 mars bombades och besköts Bangkok Nois järnvägsstation i Thonburi vilket resulterade i 78 civila dödsoffer. Bombningarna skadade också Pridi Banomyongs hus, som var en viktig allierade till USA. Den 22 mars attackerades ett thailändskt tåg som fraktade thailändska soldater utanför Paknam Pho (Nakhon Sawan) trots att motståndsrörelsen Seri Thai hade uppmanat de allierade att inte anfalla denna järnvägslinje. Man menade att de thailändska trupperna här kunde bli värdefulla i norr om relationerna med japanerna skulle försämras eller upphöra.

Den 2 april 1945 inträffade en ny urskillningslös bombning och beskjutning av en järnväg som dödade 400 civila och 50 thailändska soldater och den 7 april attackerade amerikanska plan Don Mueang. Flera av det thailändska flygvapnets plan fördärvade, inklusive det som just hade landat med Charun Rattanakun Seriroengrit som var kommendant för den norra armén. Se även den tidigare artikeln ”Thailand återtar mer förlorat territorium 1942.” Under denna räd tillfångatog thailändarna tre nerskjutna amerikaner.

Den 14 april 1945 genomfördes en andra amerikansk och brittisk attack på Bangkok med B-29:or och B-24 Liberators. Atacken som varade mellan 15.00-17.00 resulterade i 200 civila dödsoffer. I denna attack lyckades man slå ut det ena av Bangkoks två kraftverk och skada det andra. Bangkok blev i princip mörklagt, tillgången till rinnande vatten begränsades starkt och spårvagnarna slutade gå. Detta blev den sista attacken med B-29:or mot mål i Thailand. Bombräderna mot Thailand från Indien ökade sedan i intensitet efter att Yangon befriats den 3 maj 1945 och skulle fortsätta fram till krigsslutet i augusti 1945.

Den 18 april var det dags för en ny allierad räd på Bangkok och man anföll Borneo Companys varv som sattes i brand. Den 10 juli 1945 genomförde åtta B-24 Liberators från det brittiska Royal Air Force ännu en räd mot Bangkok som dödade 90 civila och skadade 400. Den 13 juli vädjade Pridi Banomyong förgäves att de allierade bombningarna skulle upphöra och han ville att det i stället skulle släppas ner flygblad.

Trots Pridis vädjande bombades Bangkoks järnvägsstation den 14 juli och den 29 juli bombade Royal Air Force Bangkok Nois järnvägsstation ännu en gång. Man missade dock stationen och en bomb föll på Thammasatuniversitetets campus (witthayakhet) วิทยาเขต, som tidigare hade hyst utländska interner fram till deras evakuering efter bombningarna den 5 mars.

Den 8 september 1945 hade Thailand bytt tillbaka till sitt gamla namn Siam. Därför använder jag nu detta namn igen och kallar befolkningen för siameser. Se även artikeln "Siam och krigsförklaringarna" längre fram.

Den 9 september 1945, efter krigsslutet, satte RAF upp sitt siamesiska högkvarter vid flygfältet Don Mueang. Tre skvadroner från RAF fanns på plats i Siam under den kortvariga ockupationen. Nästan alla enheter hade lämnat landet i januari 1946.

Enligt en rapport från december 1945 hade de allierade fällt sammanlagt 18 583 bomber över Thailand vilket resulterade i 8 711 döda och fördärvandet av 9 616 byggnader, 617 lastbilar, 73 lokomotiv och 173 andra fordon. Ytterligare 1 194 byggnader hade skadats.