Kungariket Tambralinga var uppenbart också ett av Malackahalvöns viktigaste riken. Tidiga källor är sällsynta, men riket existerade kanske från 600-talet till 1300-talet eller ännu senare. Det finns emellertid flera olika bud för rikets existens såsom 900-talet till 1200-talet och att riket fanns redan på 100-talet! Tambralinga skickade tribut till Kina första gången 616 och ytterligare tributmissioner skickades sedan 640, 648, 818, 860 och 873.

(Tambralinga)

Tam eller tambra i namnet Tambralinga betyder koppar ทองแดง (thong daeng) eller röd (daeng) แดง och linga refererar till guden Shiva. Namnet Tambralinga hade länge glömts bort innan forskarna och historikerna upptäckte att riket senare blir synonymt med Nagara Sri Dharmaraja (Nakhon Si Thammarat).

Ett rike vid namn Danliumei nämns i kinesiska källor från perioden 970-1070. Riket, som verkar ha varit Tambralinga, förefaller ha varit självständigt och skickade diplomatiska missioner till Kina under 1000-talet. Mina källor talar om ambassader åren 1001, 1014, 1016 och sista gången 1070. En av mina källor säger att kineserna också kallade riket för Poling (Pho Ling) โพ-ลิง. Detta namn förekommer under Tangdynastin (618-907) till tidigt under Mingdynastin (1368-1644).

En del historiker och forskare associerar Poling med namnen Maling och Danmaling, som namnvarianter av Tambralinga. Poling ska ha legat på den mellersta delen av Malackahalvön i dagens Thailand. Om Danmaling är identiskt med Tambralinga har ifrågasatts.

Poling kan eventuellt vara identiskt med det rike som kallas Javaka i källor från Sri Lanka (Prathet Si Langka) ประเทศศรีลังกา, Savaka i tamilinskriptioner, Zabag (Sabak) ซาบาก i arabiska källor, eller Tambralingam och Tambralingarath i indiska källor. De två sista namnen förefaller vara namnvarianter på Tambralinga. Det måste påpekas att många historiker identifierar Zabag som Srivijaya. Zabag är det arabiska ordet för Sumatra och Java.

(Sri Lanka (grönt))

Tambralingas centrum låg i området där dagens Nakhon Si Thammarat ligger. Huvudstaden hette Ligor (Liko) ลิกอร์, som senare blev till staden Nakhon Si Thammarat. När buddhistmunkar från Sri Lanka grundade ett kloster här ändrades namnet till Nagara Sri Dhammaraja (den helige dharmakungens stad) på sanskrit. Detta blev i sin tur Nakhon Si Thammarat på thai. Sri Lanka var före 1972 känt som Ceylon (Silon) ซีลอน, men jag har ändå konsekvent valt att använda namnet Sri Lanka.

Lägg märke till att en del källor använder namnen kungariket Ligor och kungariket Nakhon Si Thammarat (Anachak Nakhon Si Thammarat) อาณาจักรนครศรีธรรมราช i stället för Tambralinga.

Tambralinga ska periodvis ha lytt under khmerriket och uppenbart har det förekommit krigshandlingar mellan Tambralinga och khmerernas Angkor i början av 1000-talet, vilket jag beskrivit i den tidigare artikeln "Angkor och Lavo (Lopburi).” Det var också i början av 1000-talet som det förefaller som om Tambralinga drog nytta av sina grannars svaghet och blev självständigt.

Efter att ha varit dominerat av riket Srivijaya blev Tambralinga självständigt på slutet av 1100-talet. På 1200-talet och början av 1300-talet hade Tambralinga ockuperat merparten av den malajiska halvön och blivit ett av de mäktigaste rikena i Sydostasien. I slutet av 1300-talet kallar siamesiska källor Tambralinga för kungadömet Nakhon Si Thammarat. Du kan läsa mer om en intressant kung från Tambralinga i de externa länkarna. Hans namn var Chandrabhanu (Chantharaphanu) จันทรภาณุ (r. 1230-1263).

En rad andra riken på Malackahalvön och i nuvarande Indonesien nämns också i olika källor. Här förekommer namn såsom Kedah (Koeda) เกอดะฮ์, Langkasuka ลังกาสุกะ, Takola ตะโกลา (eller Takkola ตักโกละ), Papphalama (Papphala) ปับผาละ, Pan Pan ปัน ปัน, Raktamaritika (Raktamarittika) รักตะมฤติกา, Chi Tu ฉีตู eller Chia Tho เชียะโท, Pannai (Pa-nai) ปาใน och Lamuri ลามุรี, alternativt Lambri ลามบรี.

(Langkasuka)

Kedah kan ha varit en utlöpare från Srivijaya och Papphalama låg i Peguregionen i Nedre Burma. Var Takola låg har varit omstritt och det har funnits många förslag. En källa säger att Takola kan ha legat i närheten av dagens Trang, medan andra källor har identifierat Takola med Takua Pa ตะกั่วป่า, som idag ligger i provinsen Phang Nga. Flera källor har motsatt sig Takua Pa-teorin.

Wikipediasidan om Takua Pa säger dock att Takola döptes om till Takua Pa då det fanns rikligt med bly (takua) ตะกั่ว nära staden. Takua är också det thailändska ordet för bly även om tenn (di buk) ดีบุก var den viktigaste metallen här. Det finns också källor som menar att Takola var ett gemensamt namn för flera olika hamnstäder utmed Andamankusten (Chai Fang Andaman) ชายฝั่งอันดามัน.

En källa säger att indiska handelsmän från södra Indien seglade över Bengaliska viken (Ao Bengkon) อ่าวเบงกอน på 500-600-talet och landsteg vid Takola för att sedan ta sig landvägen via Takua Pa-floden (Maenam Takua Pa) แม่น้ำตะกั่วป่า och floden Khiri Rat (Maenam Khiri Rat) แม่น้ำคีรีรัฐ till Bandon-bukten (Ao Ban Don) อ่าวบ้านดอน i Thailandviken. De skall sedan ha grundat staden Chaiya här. Härifrån fortsatte man med fartyg till andra gamla handelsplatser i Sydostasien. Lägg märke till att floden Khiri Rat också är känd som Phum Duang (Maenam Phum Duang) แม่น้ำพุมดวง.

(Bandon-bukten)

(Bengaliska viken)

Här säger en av mina källor att indierna återvände via floden Luang (Maenam Luang) แม่น้ำหลวง, som numera heter Tapi (Maenam Tapi) แม่น้ำตาปี, och att de sedan begav sig söderut där de grundade staden Hat Sai Kaeo หาดทรายแก้ว, som sedan döptes till Tambralinga (Nakhon Si Thammarat).

(Tapi-floden)

Det fanns flera lukrativa maritima handelsvägar som förband Indien och Mellanöstern med Sydostasien. En handelsväg gick söderut längs Malackahalvöns västkust genom Malackasundet till Sumatra, Java, Moluckerna (Mu Ko Molukka) หมู่เกาะมาลูกู och Filippinerna (Prathet Filippin) ประเทศฟิลิปปินส์. En annan handelsväg gick norrut längs den östra kusten av Malackahalvön till Pattani ปัตตานี, Nakhon Si Thammarat och Chaiya.

(Moluckerna)

(Provinsen Pattani)

Riket Pan Pan ska ha existerat mellan 200-600-talet i nuvarande malajstaterna Kelantan eller Terengganu (Rat Trangkanu) รัฐตรังกานู i dagens norra Malaysia. En annan källa nämner 200-400-talet.

(Delstaten Terengganu i Malaysia)

Ibland kallas riket Raktamaritika också för Nakhon Din Daeng นครดินแดง. Din daeng betyder röd jord på thai. Kinesiska källor kallar en plats eller ett område för Chi-Tu-Guo (Chia Thow eller Thu Kwua) เชียะโท้ว, ถู-กวั่ว, vilket också betyder röd jord. Raktamaritika, som är sanskrit, betyder också röd jord och i en del källor kallas därför riket också för Röda jordens land. Därför verkar alltså som om Chi-Tu-Guo är identiskt med Raktamaritika. Se även Chi Tu som nämns tidigare i denna artikel.

Raktamaritika ska ha varit ett indiskt präglat buddhistiskt kungarike som kanske låg under inflytande från Chaiya. Även Chi Tu verkar vara identiskt med Raktamaritika och kan ha legat vid Kelantan, men läget är omtvistat. Andra förslag är på gränsen mellan Kelantan och Pahang eller vid Songkhla, Pattani eller Phatthalung. Hovlivet i Raktamaritika har beskrivits i kinesiska källor. Enligt de kinesiska källorna bestod befolkningen av mon-khmerfolk som kommit från Funan och som efter flera århundraden ersattes av lokala invånare.

(Chi Tu)

Det indiska riket Chola invaderade Tambralinga kort tid efter 1017. Även Srivijaya, Langkasuka, Kedah, Takkola och Papphalama drabbades av en indisk invasion. Här anges året till 1025 och att invasionen genomfördes av kung Rajendra Chola (Rachenthara Chola 1) ราเชนทระโจฬะที่ 1 (r. omkring 1014-omkring 1044).

(Chola omkring 1050)

En del tyder på att Tambralinga var självständigt en bit in på 1130-talet och att riket fungerade som ett viktigt buddhistiskt centrum, som hade nära kontakter med Sri Lanka. Efter detta kan det ha pågått en kamp om inflytandet på Malackahalvön mellan Sri Lanka, Pagan och Angkor på mitten av 1100-talet, som kan ha resulterat i en burmesisk seger. Khmererna kan kortvarigt ha avlöst burmeserna en bit in på 1200-talet.

Ytterligare en stat dominerad av indier hade grundats, enligt kinesiska krönikor, på Malackahalvön tidigt på 100-talet. Detta rikes namn var det ovan nämnda Langkasuka. Riket upplevde en nedgång tidigt på 200-talet då khmerriket Funan expanderade i området, men på 500-talet blomstrade riket återigen. Förutom handel med lokala handelsmän handlade Langkasuka även med kinesiska och indiska handelsmän och riket blev en knutpunkt för fartyg som var på väg till eller från Thailandviken. Langkasuka hade sin blomstringstid på 500-600-talet, men därefter minskade rikets betydelse som handelsplats.

Då Langkasuka upplevde sin uppblomstring började man skicka sändebud till Kina. Det var en kung vid namn Bhagadatta (Phaka Datta) พากาดัตตา som blev den förste som etablerade kontakt med Kina 515. Därefter skickades ambassader 523, 531 och 568. På 700-talet hamnade Langkasuka förmodligen under kontroll från riket Srivijaya.

Som omtalat ovan blev Langkasuka attackerat av Cholas arméer 1025, under deras kampanj mot Srivijaya, och vid den här tiden verkar Langkasuka inte längre ha varit någon viktig handelsnation. Bidragande till detta kan ha varit att rikets hamn hade slammat igen. Detta indikeras nämligen av att Langkasukas viktigaste ruiner i dag ligger omkring 15 kilometer från havet.

Rikets geografiska placering har varit omdebatterad, men arkeologiska fynd vid Yarang ยะรัง, som idag är ett distrikt i provinsen Pattani, indikerar att det här kan ha legat en stor stad som kan ha tillhört riket. Staden var via kanaler förbunden med floderna som rann ut i havet.

(Distriktet Yarang i provinsen Pattani)

Langkasuka var liksom Srivijaya ett hindubuddhistiskt kungarike som har beskrivits av kineser som reste i området och den mest berömda av dessa var den tidigare omtalade kinesiska buddhistmunken Yiying. På 1100-talet blev Langkasuka en tributstat till Srivijaya och på 1400-talet upphörde riket att existera och ersattes av kungariket Pattani. Det finns en del historiker som menar att Langkasukas huvudstad kan ha varit föregångaren till staden Pattani och kungadömet med samma namn. I nästa artikel kan du läsa mer om konungariket Pattani.

Den malajiska krönikan Hikayat Merong Mahawangsa ฮิกายัต มรง มหาวังสา uppger också att det mycket tidigt grundades en stat nära Kedah i nordvästra delen av nuvarande Malaysia. Fursten som grundade detta rike kallade landet Langkasuka. Alla andra källor indikerar att Langkasuka och det gamla Kedah var två olika riken. Langkasuka låg på Malackahalvöns nordöstra sida och Kedah på nordvästra sidan.

Relativt långt norrut på Sumatras östkust låg det buddhistiska kungariket Pannai. Detta rike ska ha existerat under 1000-1300-talet. Då det finns ont om inskriptioner och andra historiska källor från denna period är Pannai bland de riken som man vet minst om i den indonesiska historien. Historikerna har föreslagit att Pannai troligen var ett furstendöme som kan ha varit en vasallstat till Srivijaya och senare till kungadömet Melayu.

Kungariket Lamuri låg på norra delen av Sumatra och existerade under Srivijayaperioden fram till tidigt på 1500-talet. Området hade varit befolkat av hinduer på 600-talet och det finns också bevis för buddhism. Man tror att Lamuriregionen var en av de tidigaste platserna där islam fick fäste i den indonesiska övärlden och de senare regenterna var muslimer. Rikets geografiska placering anses allmänt ha varit i den nuvarande provinsen Aceh (Ache) อาเจะห์. Lamuri nämns i olika källor från 800-talet och framåt och man tror att riket absorberades av sultanatet Aceh tidigt på 1500-talet.

Det fanns också ett sultanat vid namn Samudera Pasai vid Sumatras norra kust. Riket ska ha existerat 1267-1521 och var ett muslimskt rike. Det finns tyvärr mycket lite historisk information om riket.

(Samudera Pasai)