En artikel av den tidigare omtalade Pavin Chachavalpongpun ligger till grund för det jag skrivit här nedan. Pavin befann sig i exil i Japan och var lektor vid Kyotouniversitetet (Maha Witthayalai Kiaoto) มหาวิทยาลัยเกียวโต vid institutionen centrum för sydostasienstudier.

Efter militärkuppen den 22 maj 2014 blev Pavin anklagad för majestätsbrott. Exakt datum för detta är okänt för mig. Han kallades två gånger till ett möte med juntan på grund av hans kritik av militären. Då han inte infann sig hos juntan utfärdades det en arresteringsorder mot honom. Kort tid därefter återkallades hans pass och Pavin ansökte om flyktingstatus i Japan.

Justitieminister Paiboon Khumchaya berättade i juli 2015 att han tagit upp fallet med Pavins exil i Japan under ett möte med den nye japanske ambassadören Shiro Sadoshima ชิโร ซะโดะชิมะ (23 oktober 1953-). Han hade bett ambassadören att ”överväga” om det var lämpligt att Japan skyddade en akademiker anklagad för majestätsbrott.

(Shiro Sadoshima)

Pavin hade och har ett stort antal följare på sociala media där han på olika sätt kritiserade juntan. Hans aktiviteter hade också resulterat i att ligister besökt hans familjs hus i Bangkok vid flera tillfällen. Det hade också utfärdats en ”order” som hotade med rättsliga åtgärder mot alla som kontaktade Pavin.

Militärkuppen hade bland annat rättfärdigats med att den var nödvändig för att bekämpa landets omfattande korruption. Enligt Pavin var detta bara tomma ord. Hans teorier om den verkliga anledningen till kuppen hamnar under åtal om majestätsförnärmelse om de återges här. Prayut Chan-o-cha hade tagit makten med ett löfte om att rensa thailändsk politik och att utrota den omfattande korruptionen, som han påstod hade gynnats under Thaksin Shinawatras regim.

Det visade sig snart att Prayuts egen handplockade regering inte uppförde sig så mycket bättre än den korruptionsanklagade Thaksin och hans syster. I september hade ministern för premiärministerns kansli, Mom Luang Panadda Ditsakul, blivit indragen i en rad anklagelser om korruption. Vid renovering av mötesrummet i Government House hade han köpt toppmoderna mikrofoner och elektriska gardiner till mycket högre priser än de normalt såldes för på internet.

Panadda, som tidigare hade fördömt Thaksin-regimen och dess korruption, slog ifrån sig mot anklagelserna och gjorde sig oanträffbar. Prayut löste problemen genom att skicka tillbaka de dyra mikrofonerna och gardinerna utan att undersöka det inträffade närmare.

Allvarligare var hur medlemmar i den nationella lagstiftande församlingen (NLA) uppförde sig. Medlemmarna här var förpliktigade att uppge sina tillgångar (pengar och fastigheter) för att kunna avgöra om de var ”osedvanligt rika.” I början var några av dem ovilliga att göra detta. Ett exempel på detta var NLA:s president Pornpetch Wichitcholchai, som vägrade med motiveringen att en del av hans tillgångar var ”ovärderliga” och dess värde därför inte kunde uppskattas!

När medlemmarna till sist gick med på att redovisa sina tillgångar chockades många vanliga thailändare. Ett exempel var polischefen Somyot Poompanmoung och hans frus tillgångar, som uppgick till hela 355.8 miljoner baht! Detta fick vanligt folk att undra över hur en karriär i offentlig tjänst kunde resultera i en så stor förmögenhet. Ett annat fall handlade om Prayuts bror, general Pricha Chan-o-cha, som också hade handplockats till NLA. Pricha hade tidigare deklarerat tillgångar värda omkring 79 miljoner baht, vilket fick användare av social media i Thailand att försöka spåra varifrån denna förmögenhet kom.

Undersökningarna visade att pengarna på åtminstone ett konto uppenbart kom direkt från tredje arméns (kong thap thi 3) กองทัพที่ 3 budget, som han tidigare hade varit kommendant för. Undersökningen kom också fram till att den faktiska förmögenheten i stället var närmare 90 miljoner baht. Som förklaring till detta uppgavs ett ”räknefel” då man summerade hans bankkonton! Kritiska thailändare hade ingen förhoppning om att Prayut skulle undersöka sin brors överträdelser och att det här fallet liksom tidigare fall skulle glömmas bort när pressen slutade att skriva om det.

Några dagar tidigare i oktober hade Prayut verkat irriterad då man krävde större öppenhet av hans regering. “Jag ber er att sluta gräva upp saker. Det finns inga fördelar med det. Min regering är här i dag för att lösa problem. Jag har så många bördor på mina axlar. Min fru befinner sig också i denna svåra situation. Jag behöver i stället något slags moraliskt stöd från er. Jag behöver er förståelse. Men media har försökt gräva upp en rad problem. Det har även en del politiker gjort. Jag måste säga att ni för tillfället måste sluta upp med detta.”

Ironiskt nog hade militärregeringen, som hade sagt att de skulle bli ett föredöme i kampen mot korruptionen, i stället fortsatte att gynna den gamla kulturen av korruption genom att sopa problemen under mattan. Värst av allt var att media och offentligheten, av rädsla för sin egen säkerhet, inte vågade ta upp flera fall av tvivelaktigheter inom Prayuts regim.