Medan Mangrai väntade på klartecken från Ai Fa bestämde han sig för att ta kontrollen över landet i sydöst. Här härskade kung Ngam Mueang över det tidigare omtalade riket Phayao. Han var, enligt vissa källor, också ättling till den tidigare nämnde Khun Chüang.

Ngam Mueang, som var född 1238, hade vid 14 års ålder förts till en eremit vid berget Doi Duan för att utbildas. När han var 16 år fortsatte han sina studier hos en lärd religiös man i Lavo (Lopburi). I Lavo hade han lärt känna en annan prins, som senare skulle bli känd som kung Ramkhamhaeng av Sukhothai. En annan källa säger att han även hade lärt känna Mangrai vid samma tillfälle.

1276 anlände kung Mangrai med sin armé till Phayaos gräns. Ngam Mueang drog ut med sin armé för att försvara sig, men istället för strid ingick de två ett förbund. Mangrai berättade för Ngam Mueang att de var av samma ätt vilket gladde Ngam Mueang så mycket att han gav Mangrai en del av ett gränsdistrikt där det bodde 500 familjer.

Några år senare ombads Mangrai att medla i en allvarlig kris mellan Ngam Mueang och Ramkhamhaeng. Förhistorien var följande; Ngam Mueang hade en vacker fru vid namn Ua (Nang Ua) นางอั้ว. Hon var upprörd efter att ha grälat med sin man, som hade synpunkter på en maträtt som hon hade lagat till en religiös ceremoni.

Ua fruktade att Ngam Mueang var trött på henne och att det var därför han hade klagat på hennes mat. När Ngam Mueang var borta från huvudstaden blev Ua dock glad igen när hon fick höra att Ramkhamhaeng var på resa genom Phayao. Hon var nämligen lite småförälskad i honom och hon väntade därför på honom nära huvudstaden.

Ramkhamhaeng, som också visste att hon var förälskad i honom, tog då chansen och förförde henne, vilket ska ha skett vid upprepade tillfällen. Vad som hade hänt kom till Ngam Mueangs kännedom och han planerade att ta Ramkhamhaeng till fånga. Detta berättade han naturligtvis inte för sin gamle vän utan inviterade honom istället på middag. Ramkhamhaeng förstod dock att något var på gång och meddelade att han inte tänkte komma. Dessutom svarade han att Ngam Mueang hade lägre status än han själv!

Härefter berättar Chiang Mais krönika en lång historia som innehåller magi på hög nivå där de båda kungarna satte varandra på prov. Slutresultatet av kampen blev ändå att Ngam Mueang fick tag i Ramkhamhaeng. I sin svartsjuka tänkte han först avrätta både Ramkhamhaeng och Ua. Men han besinnade sig och bad först kung Mangrai att komma till Phayao och döma i saken.

Mangrai hastade till Phayao och påpekade för Ngam Mueang att en avrättning av Ramkhamhaeng inte skulle vara en bra lösning. Mangrai betonade istället vikten av att bevara vänskapen mellan de tre taistaterna, för att kunna motstå gemensamma fiender. Då Ramkhamhaeng dessutom erkände sitt misstag och bad Ngam Mueang om ursäkt fick det hela ett lyckligt slut. Som kompensation för oförrätten fick Ramkhamhaeng också betala ett skadestånd, eller bot, på 990 000 kaurisnäckskal.

Denna historia visar att Ramkhamhaeng kunde svälja sin stolthet för när han kom hem attackerade han inte sin svagare granne för att hämnas sin förödmjukelse. Det ska tilläggas att inte heller Ua blev avrättad.

1287 lade tre tairegenter vikt vid sitt gemensamma ursprung och sin identitet som tai och kung Mangrai, kung Ramkhamhaeng av Sukhothai och kung Ngam Mueang av Phayao ingick det tidigare omtalade blodsförbundet. Detta har jag berättat om i det tidigare avsnittet ”Konungariket Sukhothai”, artikeln ”Blodsförbundet 1287.”