Kung Trailok reglerade också det som kallas sakdina-graderna (rabop sakdina) ระบบศักดินา eller sakdina-systemet och ändringarna trädde i kraft 1454. Sakdina-graderna stammade från taifolkens tidiga historia. Ämbetsmännen i riket, både civila och militära, fick inga löner och systemet fastslog storleken av hur mycket man fick använda sig av kungens mark beroende på var och ens personliga status.

Eftersom en högre titel innebar högre status och därmed mera mark gällde det naturligtvis att hålla sig väl med kungen. Den som kungen inte var nöjd med kunde degraderas och omvänt kunde den som skötte sitt ämbete till kungens belåtenhet tilldelas en högre grad och därmed mera mark och anseende. Detta sätt att avlöna rikets olika befattningshavare var en väl fungerande metod för kungen att behålla kontrollen över allt och alla. Ingen ville riskera att äventyra den gunst man uppnått hos kungen.

Ämbetsmännen ”avlönades” därför vid denna tid med disponibel mark, innan löner så småningom infördes under senare delen av 1800-talet. Det förväntades också att ämbetsmännen skulle kunna försörja sig på vad jorden gav dem och i praktiken innebar sakdina-graderna att ingen skulle behöva svälta. Från att i början ha representerat faktiska risfält uppmätta i rai upphörde detta under 1400-talet. För nu hade även munkar, husfruar, slavar och kinesiska handelsmän tilldelats sakdina.

Böter och straffens storlek i domstolarna avgjordes också av en mans sakdina-grad. Det betraktades som betydligt allvarligare om en bonde begick en olaglig handling mot en ämbetsman än vice versa.

Det fanns fyra klassindelningar av befolkningen; chao เจ้า eller chaonai เจ้านาย som tillhörde den kungliga familjen, adliga khun nang ขุนนาง, phrai ไพร่ (fria män) och that ทาศ (slavar).

Livegna eller trälar tilldelades mellan 5-25 på skalan beroende på vilken slags träl de var. Slavar tilldelades 5, yrkesmän i statlig tjänst fick 50 och lägre tjänstemän från 50 till 400. Över 400 började den byråkratiska överklassen. Överklassen utgjordes av allt från ämbetsmän som skötte mindre departement till de högsta ministrarna, med titlarna Chaophraya, som hade en rank på 10 000 na.

Högadeln fick samma status som de yngre medlemmarna i den kungliga familjen och prinsarna hade vanligtvis en hög rank som steg upp till 100 000 na för tronföljaren. Teoretiskt tillhörde allt land fortfarande kungen, men i praktiken utvecklade det sig snart till att jorden kom att ägas av de som brukade den.

Systemet förhindrades från att hårdna till ett strängt klassamhälle genom en arvslag som förutsatte att alla medlemmar av familjen skulle ärva en del av familjens välfärd och genom en lag som upplöste de kungliga titlarna efter femte generation. De fem kungliga titlarna i fallande skala var;

Chao Fa เจ้าฟ้า

Phra Ong Chao พระองค์เจ้า

Mom Chao หม่อมเจ้า

Mom Ratchawong หม่อมราชวงศ์

Mom Luang หม่อมหลวง

En son eller en dotter till en kung och en drottning fick den höga titeln Chao Fa. Barn till en Chao Fa fick därefter titeln Phra Ong Chao. Barn som kungen fick med lägre rankade hustrur fick också den lägre titeln Phra Ong Chao. Barn till en Phra Ong Chao hamnade ytterligare ett steg längre ner på skalan med titeln Mom Chao (förkortat M. C. มจ.), som betraktas som den sista egentliga prins eller prinsesstiteln.

Barn till en Mom Chao ramlade vidare ner i systemet med titeln Mom Ratchawong som ofta skrivs Mom Rajawongse (förkortat M.R. ม.ร.ว. eller มรว.). Barn till en Mom Ratchawong fick titeln Mom Luang (förkortat M.L. ม.ล.).

De två sista titelhållarna betraktas som "vanliga" medborgare där titlarna bara visar deras kungliga ursprung. Barn till en Mom Luang får ingen titel, men de har lov att lägga till na Ayutthaya ณ อยุธยา efter sitt efternamn för att kunna visa sitt kungliga ursprung.

Ett annat gammalt beprövat sätt för kungen att stärka sin ställning var att gifta bort sina döttrar till höga tjänstemän och då kungen vanligtvis hade många hustrur fanns det också ofta många döttrar. Dessa tjänstemän placerades sedan i avlägsna provinser där risk förelåg för oro eller uppror. Genom att på detta sätt knyta höga ämbetsmän till kungahuset kunde kungen räkna med obrottslig lojalitet. Många ämbetsmän erbjöd också kungen sina egna döttrar i förhoppning om avancemang.

Medlemmarna från överklassen, som arbetade för regimen och uppnådde en hög ställning, fick en titel och ett nytt namn som passade till titeln. Om titeln ändrades fick personen också ofta ett nytt namn. Personens ursprungliga namn försvann och personen blev känd under sin titel. Titlarna var från topp till botten;

1. Somdet Chaophraya สมเด็จเจ้าพระยา. Denna höga titel har använts mycket sparsamt i Thailands historia och det är bara fyra personer som fått denna titel. Titeln användes för första gången i slutet på 1770-talet. De fyra personer som fått titeln kommer du att läsa mera om längre fram.

2. Chaophraya เจ้าพระยา

3. Phraya พระยา eller Okya ออกญา

4. Phra พระ

5. Luang หลวง

6. Khun ขุน

7. Muen หมื่น

8. Phan พัน

9. Nai นาย. Denna titel saknas i en del källor. Här har jag även sett titeln Mu หมู่.

Jag har också sett titlarna Thanai ทนาย och Chamuen จมื่น. För närvarande kan jag inte förklara dessa.

Det thailändska, eller siamesiska, systemet med titlar kan du studera genom att besöka de externa länkarna, ”Thailändska kungliga och adliga titlar.” Då den konstitutionella demokratin (racha thipatai phai tai ratthathamanun) ราชาธิปไตยภายใต้รัฐธรรมนูญ infördes 1932 slutade man att dela ut dessa titlar, men de familjer som redan var titelförsedda fortsatte att använda dem.

Titeln Phra måste ägnas litet mer uppmärksamhet. Jag har valt att använda översättningen "Herre" för Phra medan engelsmännen använder översättningen Lord. Bortsett från att vara den tredje graden i den ovan nämnda skalan används denna titel även för Buddha själv, som kallas Phra Phutthachao på thai. Alla munkar tituleras dessutom Phra. Dessutom kan denna titel också ingå i en kungs titel, i en vicekungs eller i viktiga prinsars. Ordet Phra framför ett substantiv eller ett adjektiv betyder ofta "kunglig.” Du kan läsa mer om titeln vicekung litet längre ned.

Trailok bidrog med den så kallade palatslagen, (kot monthian ban) กฎมณเฑียรบาล, från 1450. Här omtalades tributstaternas namn och vad deras tribut bestod av. Den kunde bestå av guld och silverträd. Alla hovets klasser definierades, från drottningar och kungliga prinsar och neråt.

Palatslagen definierade också en Maha Uparat มหาอุปราช, eller vicekung, som en son till huvuddrottningen. Titeln härstammar från Indien. Fem klasser av drottningar fastställdes också och deras rättigheter och plikter fastslogs. I palatslagen beskrevs också regler och normer för ceremonier och etikett samt de olika ämbetsmännens plikter. Även straff för brott mot etiketten fastslogs. Straffen var mycket hårda.

Det var till exempel förbundet med dödsstraff om man viskade i kungens närvaro! Samma straff fick man om man släppte in en lös hund i palatset och den ansvarige vakthavande fick sina ögon utstuckna. Kanske berodde detta hårda straff på rädslan för sjukdomen rabies (rok phit sunak ba) โรคพิษสุนัขบ้า, som ännu i dag är vanligt förekommande i Thailand.

Om en person satte kungens båt i gungning eller tog in erotisk litteratur i palatset blev denne också straffad med döden. Straffet för att förföra en hovdam var först tre dagars tortyr och därefter döden. Detta gällde även för hovdamen. Litet bättre klarade man sig om man sparkade på palatsets port. Detta kostade endast en avhuggen fot.

Slog man kungens elefanter eller hästar miste man handen och skällde man ut de stackars djuren fick man plikta med förlorad talförmåga. Hur denna bestraffning gick till rent praktiskt kan jag bara gissa. Jag spar er gärna från detaljerna.

”Mindre” förseelser straffades med piskning. De många grymma straffen liknade straffen i det medeltida Europa. Straffen lär dock ofta ha blivit mildrade av kungen som benådade många i enighet med buddhismens milda lära. Palatslagen föreskrev också att kriminella från den högre aristokratin skulle bära kedjor med länkar av guld, medan adliga av lägre rang fick nöja sig med silverkedjor.

Dessutom var det skillnad på hur man blev avrättad, beroende på klasstillhörighet. Adelsmän och prinsar avrättades enligt den tidigare beskrivna ”säckmetoden.” Se även artikeln ”Kung Thong Lan (1388-1388) - Exkung Ramesuans återkomst (1388-1395)” i detta avsnitt. Mindre prominenta personer fick finna sig i att bli halshuggna med ett simpelt svärd. Hovlivet följde palatslagen ända fram till enväldets avskaffande 1932.

Ett religiöst poesiverk Maha Chat มหาชาติ och den romantiska tragedin Phra Chao พระเจ้า skrevs under kung Trailoks regeringstid och dessa verk har starkt påverkat Bangkokerans litteratur.