Samtidigt som kung Borommaracha I såg till att upprätthålla goda förbindelser med Kina förde han krig med avsikten att få kontroll över den övre delen av Chaophrayaslätten. Detta gjorde han uppenbart för att förhindra att Sukhothai återfick sin forna styrka. Förmodligen såg Borommaracha I Sukhothai som Ayutthayas huvudrival i egenskap av ledare för taivärlden. Borommaracha I tillbringade därför nästan hela sin regeringstid med att föra krig i Sukhothairegionen. Problemet med slavar som rymde från Ayutthaya till Sukhothai var säkert en bidragande orsak till krigen.

Borommaracha I gick år 1371 in på Sukhothais territorium och erövrade bland annat städerna Nakhon Sawan (Nakhon Phangkha) och Phichit. En annan stad som nämns är Saeng Sao แซงเซรา. Ytterligare territorium i Sukhothai annekterades år 1372 och 1373 belägrades Kamphaengphet (Chakangrao) i Sukhothais västra utkanter. Stadens guvernör dödades i striderna, men staden höll stånd mot siameserna.

Borommaracha I skall ha låtit avrätta en man vid namn Phraya Sai Keo (Phraya Sai Kaeo) พระยาไสแก้ว och drivit bort en annan man vid namn Phraya Kham Heng (Phraya Khamhaeng) พระยาคำแหง och hans armé. Därefter var det uppehåll i striderna under två år.

Nakhon In sägs ha varit ledare för de siamesiska trupperna som lyckades erövra Sukhothais andra, eller vice, huvudstad Song Khwae (Phitsanulok) 1375. Song Khwaes regent eller guvernör, Khun Sam Keo (Khun Sam Kaeo) ขุนสามแก้ว fick enligt en källa lov att fortsätta att regera här, men nu som vasall till Ayutthaya. Tio tusen krigsfångar från Sukhothai fördes till Ayutthaya för att befolka de underbefolkade områdena i riket. Enligt en källa dog Khun Sam Keo redan 1376.

Ett nytt försök att erövra Kamphaengphet (Chakangrao) gjordes 1376. Staden försvarades av den ovan nämnde Phraya Kham Heng. Sukhothai fick nu hjälp av Chiang Mai och en armé från Nan, under ledning av Nans regent Phaya Pha Kong พญาผากอง (r. 1363-1388), skickades ner för att hjälpa guvernören i Kamphaengphet. Anledningen var att Chiang Mai ville behålla Sukhothai som en oberoende buffertstat mellan sig och Ayutthaya.

Gemensamt försökte de locka den siamesiska armén i bakhåll, men de misslyckades och led ett svårt nederlag nära Kamphaengphet. Styrkan från Chiang Mai retirerade därefter och blev jagad av Borommoracha I. De jagade skingrades och många av soldaterna togs till fånga.

Även kommendanten för Sukhothais styrkor, Thao Phadong ท้าวผ่าคอง, försökte fly, men hans styrkor besegrades också och många av Sukhothais ämbetsmän togs till fånga. Hur det gick för Thao Phadong vet jag inte. Trots detta lyckades Kamphaengphet ändå hålla stånd och den siamesiska armén tvingades återvända hem.

1378 begav sig siameserna, under ledning av Borommaracha I och Nakhon In, ännu en gång mot Kamphaengphet. Sukhothais kung Maha Thammaracha II begav sig ut för att möta siameserna, men tvingades återigen in i den befästa staden. Då han insåg det hopplösa med att försvara staden gav han upp och underkastade sig kung Borommaracha I och Ayutthaya.

Året 1378 blev som tidigare nämnt början på slutet på Sukhothairikets självständighet. Maha Thammaracha II av Sukhothai flyttade huvudstaden till Song Khwae (Phitsanulok) där han tilläts att regera som vasallkung över resterna av det forna storriket. En källa hävdar att Borommaracha I medvetet delade det gamla riket i en västlig och en östlig del. Sukhothai var huvudstad i den västra delen och Song Khwae var huvudstad i den östra delen. Båda delarna betraktades som självständiga stater.

Maha Thammaracha II och hans två efterträdare fortsatte att regera som vasaller i ytterligare 60 år fram till 1438. Se även "Sukhothai och Lan Na," "Konungariket Sukhothai," artikeln ”Sukhothairikets sista tid".