Kung efter sin fars död blev prinsen och Maha Uparat Nor Phutthangkun (Athityawong). Han fick titeln Borommarachathirat IV (Somdet Phra Borommarachathirat IV) สมเด็จพระบรมราชาธิราชที่ 4 (r. 1529-1533). Han utnämnde sin yngre bror eller halvbror, Chairacha (Phra Chairacha) พระไชยราชา (1499-1546/1547), till Maha Uparat och ny regent i Phitsanulok.

Det enda som är känt om Borommarachathirat IV:s regeringstid är en ambassad till Chiang Mai för att förhandla om ett fredstraktat som faktiskt resulterade i en fred mellan de båda rikena och under några år upphörde striderna. Kung Borommarachathirat IV dog av smittkoppor 1533. Det finns dock källor som säger att han dog 1534.

Trots traditionen att en Maha Uparat skulle efterträda den döde kungen utsågs i stället Borommarachathirat IV:s femårige son, prins Ratsada (Phra Ratsada) พระรัษฎา till ny kung. Han fick titeln Ratsadathirat (Phra Bat Somdet Phra Ratsadathirat) พระบาทสมเด็จพระรัษฎาธิราช (r. 1533-1534). Andra källor säger att Ratsadathirat regerade 1533/1534-1534/1535. Ratsada var född 1528/29.

Det är troligt att Maha Uparat Chairacha i Phitsanulok inte blev så glad över detta och efter fem månader blev Ratsadathirat röjd ur vägen. Förmodligen enligt den tidigare omtalade "säckmetoden”, även om någon källa talar om en "olyckshändelse”.

Chairacha blev nu kung med titeln Chairachathirat (Somdet Phra Chairachathirat) สมเด็จพระไชยราชาธิราช (r. 1534-1547). Trots det tvivelaktiga sätt på vilket Chairachathirat tillskansat sig tronen minns man honom som god och vis och hans tidiga regeringsår var präglade av fred.

Källorna talar sedan om en allians mellan kung Phothisarath av Lan Xang och Burma och en attack på Phitsanulok 1535 från Lan Xang. Därefter ska siameserna ha genomfört en misslyckad attack mot Lan Xang 1536 och Lan Xang ska ha attackerat Vieng Prangarm (Wiang Phra Ngam) เวียงพระงาม 1539. Därefter genomfördes ännu en misslyckad siamesisk attack mot Vientiane 1540.

Förhistorien var den att Phothisarath ska ha tagit emot en siamesisk prins, som flydde från Ayutthaya 1539, och gav honom asyl i Vientiane. Då Ayutthaya och Lan Xang hade haft ett gott förhållande till varandra i generationer verkar det märkligt att han gjorde detta.

Kanske var han oroad över Chairachathirats expansionsplaner, men hur som helst lyssnade han på den siamesiske prinsens klagomål och bestämde sig för att attackera Ayutthaya. Chairachathirat antog dock inte utmaningen och efter en tid accepterade Phothisaraths armé detta faktum och återvände hem igen!

Detta blev dock slutet på de vänliga relationerna mellan de båda rikena. Ayutthaya skulle fortsätta att ta emot militärhjälp från Vientiane, men Siam betraktade nu Lan Xang som en opålitlig allierad som satte sina egna intressen främst och som var beredd att strunta i ingångna avtal. Chairachathirat kände sig beredd att hämnas 1540 och han erövrade först Vieng Khouk (Wiang Khuk) เวียงคุก i dagens provins Nong Khai. Därefter korsade han Mekongfloden med en stor armé och slog läger vid Salakham ศาลาคำ, som låg några kilometer från Vientiane.

Fem dagar senare attackerade Phothisarath de siamesiska trupperna som bjöd på hårt motstånd. Trots detta led Chairachathirat ett förödande nederlag vid det som kallats slaget vid Salakham. Förlusterna ska ha varit enorma och de som kunde flydde för sina liv. Faran var nu tillfälligt över för Lan Xang, men siameserna skulle inte glömma anledningen till sitt besök och sin bittra militära förlust.

Under sina militära kampanjer mot Phitsanulok 1535, Vieng Prangarm 1539 och Fang 1548 ska Phothisarath ha tvångsförflyttat hela 20 000 familjer, som han tvingade att bosätta sig i hans rike.

(Sydostasien omkring 1540)

Liksom sin far genomförde Chairachathirat förbättringar för sjöfarten i riket. Han gjorde det lättare att navigera i Chaophrayafloden vid nuvarande Bangkok och förändrade och förbättrade även flodens kanalsystem. Chairachathirat lät gräva en kanal, genom en hästskoformad meander vid byn Bangkok, för att minska handelsfartygens avstånd till Ayutthaya. Året anges till 1542 och en annan källa säger omkring 1538. Vattenflödet genom denna nya kanal blev med tiden så starkt att kanalen eroderades och blev till Chaophrayaflodens naturliga flodfåra.

Den gamla flodfåran blev i stället till det som i dag är känt som kanalerna Bangkok Yai (Khlong Bangkok Yai) คลองบางกอกใหญ่ och Bangkok Noi (Khlong Bangkok Noi) คลองบางกอกน้อย. Kanalen Bangkok Yai är också känd under namnet Khlong Bang Luang คลองบางหลวง. Det intressanta i sammanhanget är att byn Bangkok från början låg på den östra sidan av Chaophrayafloden. I och med den nya flodfåran hamnade byn i stället på den västra.

(Chaophrayaflodens nya flodfåra)

Från 1536 härstammar en märklig lag kallad prövningslagen. Liknande lagar var också vanliga i Europa vid denna tid. Lagen beskriver flera prov eller tester som stackars brottsmisstänkta fick genomlida.

En metod var att tvinga de misstänkta att gå över glödande kol. Den som fick fötterna brända var skyldig. En annan metod var att de misstänkta fick dyka ner under vatten. Den som stannade kvar längst tid var oskyldig. Ibland avgjorde kappsimning i floden (i månsken?) och andra gånger tändes ljus av samma storlek och den vars ljus brann längst var också oskyldig.

Lagen beskriver i detalj hur de olika prövningarna skulle utföras och föreskriver långa böner av rättstjänstemannen för att få de magiska makterna att infinna sig och avgöra målet i rättvisans namn. Straffen för vanliga förbrytare varierade från att bli nedtrampade eller spetsade av elefanter till avlägsnandet av fingerspetsar och slag med käpp, men på den bara kroppen slog man aldrig. Helgerån straffades med att man blev bränd vid en påle. Dödsdomar kunde endast utfärdas av kungen. Straffen för mindre brott var straffarbete, såsom tillverkning av tegelstenar.

1545 inträffade en väldig brand i Ayutthaya. Branden ska ha rasat i tre dagar och många tempel och offentliga byggnader samt 10 500 hus fördärvades. Historikern W.A.R. Wood förmodar att Ayutthayas invånarantal kan ha varit 150 000 vid denna tid. Om detta stämmer var staden större än London ลอนดอน vid samma tid.

Vid tiden för kung Chairachathirats kröning hade antalet portugiser i Ayutthaya ökat kraftigt och 1538 anställde kungen 120 portugisiska äventyrare eller legosoldater som ett slags livgarde och för att instruera hans soldater i användandet av musköter.

En annan källa säger att 120 portugiser tjänstgjorde i kungens privata vaktstyrka redan 1536. Även Chairachathirats far hade anställt portugiser i sin tjänst. En liknande kår fanns också i Burma. Med sin förbättrade armé hamnade Chairachathirat snart i konflikt med både Burma och Lan Na och detta skulle bli början på förödande krig för hela taivärlden.