En av de många tappra krigarna och briljanta militära befälhavarna i Ayutthayariket var en man med titelnamnet Phraya Ramdecho (Chu eller Wan) พระยารามเดโช (ชู หรือ หวาน), eller Okya Ramdecho (Chu) ออกญารามเดโช (ชู). Han var befälhavare för flottan under kung Narais regeringstid. Han var en muslim av persisk härkomst och var född i Kedah.

Phraya Ramdecho (Chu) hade varit i kunglig tjänst som page under kung Prasat Thongs regeringstid. Detta tillsammans med några andra personer som blir kända som Phraya Yommarat (Sang) พระยายมราช (สังข์), Phraya Ratchawangsan (Hassan) พระยาราชวังสัน (ฮัสซัน), Phra Phetracha (Thongkham) och Chaophraya Kosathibodi (Lek). De hade alla varit tjänare till Narai när han var prins. Lägg märke till att Hassan även är känd som Phraya Ratchabangsan (Hasan) พระยาราชบังสัน (ฮาซัน).

I vuxen ålder hade Phraya Ramdecho (Chu) varit en militär ledare under kung Narai och han hade deltagit i många strider med sina soldater, inklusive attackerna mot Chiang Mai på 1660-talet och erövrandet av ett antal städer i Pegu omkring 1664. Se även den tidigare artikeln ”Attacken på Chiang Mai och Burma (1662-1664)” i detta avsnitt.

Okya Ramdecho (Chu) blev berömd då kung Narai utsåg honom till befälhavare för de sjö- och landstyrkor från Ayutthaya och Nakhon Si Thammarat som omringade staden Singkhon Hua Khao Daeng เมืองสิงขรหัวเขาแดง och kuvade sultanatet Singora (Songkhla) 1680. En av mina källor säger att detta lyckades man med utan strid, då sultan Mustafa สุลต่านมุสตอฟา, som styrde Singora, accepterade att underkasta sig Ayutthaya.

Detta stämmer dock inte med mina andra källor som berättar att Singora besegrades efter hårda strider och att sultan Mustafa togs till fånga. Singora fördärvades och brändes ned och staden övergavs. I dag finns det kvarlämningar av befästningar, stadsmurar, en nederländsk kyrkogård och sultan Sulaimans grav i den gamla staden. En kanon med sultan Sulaiman Shahs sigill kan i dag också beskådas vid Royal Hospital Chelsea i London.

Jag har i den tidigare artikeln ”Prasat Thong och problemen i söder (1630-1636)” berättat om Siams tidigare problem med staterna i söder.

Phraya Ramdecho (Chu) hade före Singoras fall blivit guvernör över staden Nakhon Si Thammarat och Phraya Yommarat (Sang) guvernör i Nakhon Ratchasima. Sang var liksom Chu muslim med persisk härkomst.

Nakhon Si Thammarat hade förlorat sin status som en viktig provinshuvudstad en bit in på 1630-talet och framåt, men vilket år som Phraya Ramdecho (Chu) tog över som guvernör här har jag för närvarande ingen information om. Staden var i desperat behov av en kompetent ledning för att återfå sin status och Chu, som nu fått titeln Chaophraya Nakhon (Chu) เจ้าพระยานคร (ชู), lyckades faktiskt på några få år återuppbygga Nakhon Si Thammarat till dess forna glans och styrka.

Nakhon Si Thammarats flotta blev stark och respekterad över hela Malackahalvön och spelade en betydande roll för att Ayutthaya skulle kunna konkurrera med nederländarna i Malacka, britterna och sultanatet Johor. Detta gjorde Siam till en stormakt i Sydostasien under andra halvan av 1600-talet och Nakhon Si Thammarat blev ett viktigt handelscentrum i den södra delen av kungariket.

Det skar sig senare mellan Chaophraya Nakhon (Chu) och kung Phetracha, som blev kung i Ayutthaya 1688. Här säger mina källor att Chu vägrade att erkänna den nye kungen, vilket betraktades som förräderi och han gjorde uppror. Händelserna i samband med kung Narais död gjorde även Phraya Yommarat (Sang) rasande och han och Chu hade vägrat att åka till Ayutthaya för att avlägga en trohetsed till den nye kungen.

Phetracha beordrade först Phraya Si Racha Decho (Thip) att leda en armé för att attackera Phraya Yommarat (Sang) i Nakhon Ratchasima. Det tog två eller tre år för Ayutthayas arméer att kuva Nakhon Ratchasima, men Sang och ett antal av hans anhängare lyckades fly till södra Siam. I avsnittet ”Siam isolerar sig från väst” och artikeln ”Kung Phetracha (1688-1703)” kan du läsa lite mer detaljerat om hur Nakhon Ratchasima kuvades och de fortsatta striderna i söder.

Phetracha beordrade nu den ovan omtalade Phraya Ratchawangsan (Hassan), som blivit marinbefälhavare, att kuva upproret tillsammans med ett antal andra adelsmän och militära ledare. Ayutthayas arméer och sjöstyrkor begav sig söderut 1690 där de hamnade i strid med Phraya Yommarat (Sang) och hans rebeller. Efter flera dagars strider besegrade Ayutthayas styrkor Sang och både han och alla hans anhängare stupade under striderna.

Därefter inledde Ayutthaya land- och sjöattacker mot Nakhon Si Thammarat där Phraya Ramdecho (Chu) och hans två söner gjorde hårt motstånd. Det skulle också ta hela tre år innan Ayutthayas armé lyckades belägra staden på alla sidor. Chu och hans bästa soldater och hans familj lyckades dock ta sig igenom belägringen och kunde fly.

Därefter tog Phraya Ramdecho (Chu) och hans soldater strid mot Phraya Ratchawangsan (Hassan) och hans flotta och Chu lyckades erövra ett av fartygen för att sedan fly till Kedah. Här säger en av mina källor att Hassan uppenbart hyste sympati för Chu, som tidigare hade hjälpt Hassan och hans familj till viktiga positioner vid det kungliga hovet. Det var därför som Chu lyckats fly. Året som markerade slutet på Chus tid som guvernör var 1691.

Phraya Ratchawangsan (Hassan) tillfångatogs efter detta och han anklagades för att ha underlättat Phraya Ramdechos flykt. Han blev sedan avrättad i Nakhon Si Thammarat.

Angående Phraya Ramdechos söner så hade de flytt till en bergsplatå vid namn Krung Ching กรุงชิง i bergskedjan Khao Luang เขาหลวง i dagens provins Nakhon Si Thammarat. Underrättelser om detta nådde dock den nya guvernören i Nakhon Si Thammarat som skickade en armé mot dem och de bägge sönerna dog under striderna.