Konsekvenserna av Prems politik visade sig tidigt den 1 april 1981 då en grupp unga militärofficerare, tillhörande de tidigare nämnda ungturkarna, genomförde ett kuppförsök i Bangkok. Detta kuppförsök är även känt som April Fools’ Coup (Kabot Yang Toek) กบฏยังเติร์ก, eller Kabot Mesa Hawai กบฏเมษาฮาวาย. Ledare för kuppen var den tidigare omtalade översten Manoonkrit Roopkachorn som nu verkar ha avancerat till generalmajor.

Ungturkarnas självförtroende och sammanhållning stammade delvis från det faktum att de hade stridserfarenhet från krigen i Laos och Vietnam. Detta gjorde att de framstod som mera professionella än andra armégrupper och då framförallt jämfört med sina rivaler. Deras rivaler som också hade utexaminerats från Chulachomklaos kungliga militärakademi 1958 var kända som avgångsklass 5, eller förkortat till klass 5. Ungturkarna var som tidigare nämnt kända som avgångsklass 7, eller klass 7.

Ungturkarna hade som tidigare omtalat bidragit till att Kriangsak och Prem kommit till makten. Den här gången vägrade Chamlong Srimuang att delta och förhöll sig lojal mot Prem. Detta trots att Manoonkrit var Chamlongs gamla klasskamrat från militärakademin och att de enligt flera källor påstods vara nära vänner.

Kuppen inleddes med att kuppmakarna intog en rad strategiska regeringskontor och en radiostation i Bangkok. Enligt uppgift hade börjat klockan 02.00 och den första radioutsändningen kom tre timmar senare. Kuppgeneralerna berättade att man tagit makten då situationen i landet höll på att urarta. "Flera politiska partier håller på att underminera regeringens stabilitet med avsikten att ta över och göra landet till en diktatur.''

Man berättade vidare att den då 59-årige generalen Sant Chitpatima var ledare för en revolutionär kommitté och att Prem hade avgått som premiärminister och överstekommenderande för armén. Författningen hade upphört att gälla och regeringen och parlamentet förklarades upplöst. Kuppmakarna hade bildat en revolutionär kommitté av medlemmar från armén, flottan och flygvapnet och man hade utnämnt general Serm na Nakorn till kommitténs rådgivare. I Bangkok verkade allt lugnt och normalt efter kuppmeddelandet. Trafiken var normal och det fanns inga militära fordon i rörelse.

General Prem evakuerade hela den kungliga familjen med helikopter från Bangkok och gjorde en armébas vid Nakhon Ratchasima till sitt högkvarter där general Arthit Kamlangek var kommendant. Från andra våningen i Prems privatbostad på basen inledde drottning Sirikit, Arthit Kamlangek och Prem en intensiv propaganda.

På eftermiddagen den 1 april gick Prem ut i radio och förklarade att den kungliga familjen befann sig i säkerhet under hans beskydd och att kuppgruppen hyste illvilliga tankar mot landet och monarkin. Han stämplade dem som skamliga och förolämpande för att de inte respekterade en anmodan om att möta kungen i en audiens. Därefter uppmanade drottning Sirikit till nationell enighet och kritiserade kuppmakarna för sitt försök att störta ‘‘hans majestäts regering under ledning av premiärminister Prem.’’ Sirikits uttalande sändes därefter upprepade gånger under de följande 36 timmarna.

Då kungen själv var tyst började kuppledarna anklaga Prem för att ha kidnappat den kungliga familjen. De deklarerade att Prem hade gömt sig ‘‘i skydd av monarkins älskvärdhet och därmed involverat kungen i politik. Det kommer att noteras i den thailändska historien att en thailändsk officer har varit med och saboterat monarkin som institution.’’

Kuppledarna förnekade att de inte ville infinna sig till en audiens med kungen utan påstod i stället att de nekats detta av Prem! "Revolutionsrådet vill skicka ett sändebud till kungen och drottningen. Vi hoppas att general Prem inte tänker försöka få monopol på kungens lojalitet. . . Vi måste förklara sanningen för kungen och folket.” Men Prem hade ett ess i rockärmen. "Nästan hela armén är på min sida och kungen står på vår sida,” förklarade han.

Omkring klockan 05.30 beordrade Prem sina trupper att agera mot kuppmakarna. En del trupper flögs till flygplatsen Don Mueang, som kontrollerades av lojala officerare från det närbelägna militära flygfältet. Under tiden begav sig den 21:a infanteribataljonen, som också är känd som kungens livgarde, till Bangkok. De militära enheter som passivt befunnit sig i huvudstaden under kuppförsöket beordrades att hjälpa till mot rebellerna.

Viktiga installationer intogs snabbt, men vid arméns högkvarter vägrade 300 soldater på rebellernas sida att ge upp. Efter en dryg timme, medan regeringssoldaterna väntade utanför, valde de dock att ge upp. Tusentals thailändare hade då samlats på platsen och de hurrade medan rebellerna klev ombord på lastbilar för att föras tillbaka till sina förläggningar.

Det kungliga stödet och två dagar med intensiv lobbyverksamhet hade till sist förhindrat rebellerna, under ledning av Sant Chitpatima, att få tillräckligt med stöd från de olika militära enheterna i Bangkok. Redan den 3 april hade Prem återtagit kontrollen i Bangkok.

Hur många som dödades eller skadades i samband med kuppförsöket varierar beroende på källan. Jag har sett uppgifter om fyra dödade och en handfull skadade medan andra källor talar om två dödade och fem skadade. En av de dödade var en civilist som skjutits ihjäl av misstag.

Samma dag som Prem återtog Bangkok sade han att de meniga rebellsoldaterna inte skulle bli utsatta för några repressalier, men en specialkommitté skulle granska de inblandade officerarna. Det förväntades allmänt att även de skulle behandlas milt enligt den tradition som uppstått efter en rad av kupper och kuppförsök som genomförts efter 1932. Något större våld hade inte förekommit sedan kuppförsöket 1951 och kuppförsöket 1981 var det våldsammaste sedan dess.

Sant Chitpatima flydde med hjälp av en helikopter och den 13 april korsade han gränsen till Burma. Den 18 april var han framme i Yangon. Enligt United Press International (UPI) hade diplomatiska källor sagt att general Sant förmodligen tänkte begära politisk asyl i USA. Detta antagande gjordes med tanke på att hans fru och en av hans söner troligen befann sig här. Sant Chitpatima påstås ha sagt följande innan han flög i väg; ''Varför skall vi slåss mot varandra? Varför skall vi döda varandra? Vi är ju alla thailändare.''

Det ansågs allmänt att om Sants kuppförsök hade lyckats hade detta inte inneburit några stora politiska förändringar. Han hade varit en god vän till Prem och hans närmaste rådgivare och Sant delade Prems värderingar inklusive hans västvänliga inställning. En uppenbar anledning till revolten var att Prem förhindrat Sant från att bli utsedd till armékommendant. Efter att ha hållit sig gömd i Burma i två månader tilläts faktiskt Sant att återvända hem utan att bli straffad!

En överste vid namn Prachak Sawangchit ประจักษ์ สว่างจิตต์ (12 september 1937-10 september 2003) greps efter kuppförsöket och sparkades från armén och flydde sedan till en exil i Europa. Han kommer dock senare att dyka upp igen. Den tidigare omtalade ungturken överstelöjtnant Pallop Pinmanee flydde också för att undgå att bli straffad. Han gick i exil i Laos där han först satt häktad i två månader.

(Prachak Sawangchit)

Thailändska Wikipedia nämner ytterligare ett antal kuppmakare; överste Chuphong Matthawaphan ชูพงศ์ มัทวพันธุ์, överste Chaiyabun Phentrakun ชาญบูรณ์ เพ็ญตระกูล, överste Saengsak Mongkhlasiri แสงศักดิ์ มงคละสิริ, överste Bowon Ngamkasem บวร งามเกษม och överste Sakhon Kitwiriya สาคร กิจวิริยะ.

General Arthit Kamlangek fick äran att ha spelat en nyckelroll i förhindrandet av kuppen. Efter kuppförsöket utsågs han till kommendant i den första armén, som traditionellt var den mest strategiska posten då det gällde kuppförsök, eller att avstyra sådana. Det skall också nämnas att ungturkarnas rivaler från klass 5 också fick några nyckelposter i armén.

I förbindelse med kuppförsöket hade monarkin ännu en gång visat sitt inflytande över politiska händelser. Då kungen blandade sig var det vanligtvis för att förhindra överdrifter från antingen den extrema vänstern eller den extrema högern. Han godkände de politiska ledarna så länge de skötte sina maktbefogenheter inom, visserligen vaga, tillåtna ramar. De som ville se radikala förändringar i Thailand blev allt mera otålmodiga med monarkin som de såg som hopplöst förknippad med den auktoritära militära strukturen och en korrupt och ineffektiv byråkrati.