Det finns tyvärr en mängd källor med delvis olika innehåll, och ibland med direkt motsägelsefullt innehåll, som handlar om den första härskaren i Ayutthaya och stadens grundande. Grundandet är dessutom kringgärdat av mängder med legender och myter. Huvudpersonen, prinsen av U Thong, som så drastiskt kom att förändra regionen på mitten av 1300-talet är en gåtfull man. Det är få personer i Thailands historia som man vet så litet om som denne prins.

Enligt en hovastrolog föddes U Thong år 1314 och var då cirka 37 år gammal vid stadens grundande. En annan källa hävdar att han föddes år 1312. Vissa källor hävdar att U Thong på något sätt hade band till de två mäktiga mueangerna Suphanburi och Lopburi (Lavo) i centrala Chaophrayaområdet. Det finns dock inget som tyder på att U Thong erövrade dessa två riken eller furstendömen, utan det fanns förmodligen någon form av släktskap mellan prinsen och regenterna i dessa båda stater. Vi vet dock inte exakt hur dessa eventuella släktskap såg ut.

En av U Thongs fruar kan ha varit en prinsessa från Suphanburi och prins U Thongs svåger kan ha varit regent här när Ayutthaya grundades. En källa är så specifik att den säger att U Thong gifte sig med en prinsessa från Suphanburi 1331 och med en prinsessa från Lavo på 1340-talet. Jag har tidigare berättat att föregångaren till staden Suphanburi grundades i slutet av 800-talet och att staden i början var känd under andra namn. Ett av dessa var U Thong och det var först på 1300-talet som staden blev känd som Suphanburi.

U Thongs pappa hade titeln Phra Chao Sirichai Chiang Saen พระเจ้าศิริชัยเชียงแสน och hans son U Thong hade gift sig med dottern till den gamle kungen i U Thong. U Thong blev därmed svärson till den gamle kungen. Ett släktskap med regenten i Lavo indikeras av att U Thongs äldste son, Ramesuan (Phra Ramesuan) พระราเมศวร (1339-1395), omedelbart efter Ayutthayas grundande skickades iväg för att "bestiga den kungliga tronen i Lavo.”

Ramesuan regerade staden (som guvernör?) som en Mueang Luk Luang เมืองลูกหลวง, lydande under moderriket Ayutthaya. Mueang Luk Luang kan närmast översättas som ”en mueang till en kungs barn (son).” Intressant är att Ramesuan kan ha varit en titel som kungens äldste son och den blivande tronarvingen fick. Detta namn, eller titel, fortsatte nämligen att förekomma i Ayutthaya under lång tid.

(Porträtt av Ramesuan)

Det är omöjligt att svara på hur stora landområden U Thong kontrollerade vid tiden för Ayutthayas grundande, men troligtvis kontrollerade han bara en mindre del av nuvarande centrala Thailand och den norra delen av Malackahalvön. Det har föreslagits att Ayutthayas utsträckning norrut i början inte sträckte sig längre än till staden Chai Nat.

Sedan finns det källor som föreslår att rikets utsträckning i sydost kan ha varit till dagens Chanthaburi. Vid Chanthaburi har Ayutthaya då gränsat till khmerernas Angkorrike. Detta står i skarp kontrast till rikets egna anspråk på det mesta av dagens centrala och södra Thailand och delar av Nedre Burma, som hävdas i vissa källor.

Så här beskriver en av många historiska källor U Thongs bakgrund; En grupp tai hade fördrivits från Chiang Saen-området i slutet av 1100-talet av burmeser från Nedre Burma. Dessa tai vandrade söderut och slog sig ner i området vid dagens Kamphaengphet vid floden Ping. Här grundade de staden Trai Trueng, som högst troligt blev en vasallstad till Sukhothai på mitten av 1200-talet.

(Ruiner i Trai Trueng)

I början av 1300-talet, då en dotter till kungen av Trai Trueng gifte sig med en "vanlig man" blev hon och hennes man förvisade från staden, på grund av den skam de åsamkat kungen. De drog söderut och grundade år 1319 en ny stad vid namn Thep Nakhon (Mueang Thep Nakhon) เมืองเทพนคร. Senare vandrade gruppen längre söderut till området kring Nakhon Pathom och en av det förvisade parets söner gifte sig med en dotter till kungen i staden U Thong.

Denne kung sägs ha härstammat från huset av Chiang Saen, varifrån även kung Mangrai av Chiang Mai härstammade. När den gamle kungen av U Thong dog kunde man inte hitta någon lämplig tronföljare, så folket upphöjde den tidigare nämnda sonen till kung och regent år 1344. Det finns källor som hävdar att den gamle kungen dog år 1347.

Följande berättelse påminner en del om det jag skrivit här ovan: Phra Phanom Wang พระพนมวัง var son till Phra Phanom Thale Si พระพนมทะเลศรี, som var regent eller Chao Mueang เจ้าเมือง, i Si Satchanalai. Han gifte sig med Nang Sadiang นางสะเดียง från staden Traitrung och intog sedan Nakhon Si Thammarat. Phra Phanom Wang intog också Lavo (Lopburi) 1283. Han dog 1319. Phra Phanom Wang och Nang Sadiang fick sonen Chao Si Racha เจ้าศรีราชา, som i sin tur gifte sig med Phra Nang Sonsai พระนางสนไส้. Även hon härstammade från Trai Trueng, och de fick sonen Ram ราม.

Chao Si Racha erövrade liksom sin far Lavo och Trai Trueng och 1319 grundade han staden Thep Nakhon. Där blev han regent med titeln Somdet Phra Ekkathotsarot Isuan Bormmanat สมเด็จพระเอกาทศรฐอิศวรบรมนาถ, eller Sirichai Chiang Saen (se ovan!). Bland lokalbefolkningen var han även känd som Thao Saen Pom ท้าวแสนปม. Thao Saen Pom skall sedan ha blivit självständig under Sukhothaikungen Phra Maha Thammaracha I:s (Li Thai) regeringstid.

Thao Saen Pom lät 1324 tillverka buddhastatyn Phutthachao Phanaeng Choeng พุทธเจ้าพแนงเชิง, som finns i Wat Phanan Choeng วัดพนัญเชิง i Ayutthaya. En annan källa säger att templet byggdes 1324 och att buddhastatyn är från 1334 och kallas för Luang Pho To หลวงพ่อโต. Då den tidigare omtalade monkungen Saw Zein dog omkring april 1330 erövrade Thao Saen Pom Tavoy (Thawai) ทวาย och delar av Tenasserimkusten.

Tavoy är numera känt under namnet Dawei och är huvudstad i Tanintharyiregionen. Denna namnändring gjordes 1989 och jag kommer att fortsätta att använda det gamla namnet Tavoy i min text.

Thao Saen Poms son Ram ราม gifte sig 1313 med en kvinna från U Thong. Regenten Phraya U Thong dog 1335 och Ram blev ny regent här. Han fick titeln Somdet Chao Ramracha สมเด็จเจ้ารามราชา eller Phra Chao U Thong พระเจ้าอู่ทอง. Phra Chao U Thong fick en son med sin drottning, som senare fick namnet Phra Ramesuan. Då hans far Thao Saen Pom dog återvände han till Thep Nakhon för att regera här.

Enligt andra källor kan den nye kungen av U Thong ha varit son till en ledare för den kinesiska handelskolonin. Pappan skulle ha varit en rik och mäktig kinesisk handelsman bosatt i Phetchaburi. Flera källor säger också att U Thong kom från staden Phetchaburi, innan han grundade Ayutthaya. Detta stöds faktiskt också av franska ambassadörer verksamma i Ayutthaya på 1600-talet. Andra källor säger att U Thong var tai och andra att han hade mon eller khmerursprung.

Varför U Thong flyttade sin huvudstad till Ayutthaya vet man inte heller med säkerhet. Legenden säger att U Thong tvingades lämna sin gamla huvudstad U Thong då floden vid staden först ändrade fåra, vilket sedan följdes av en epidemi som dödade en stor del av befolkningen. Det handlade om sjukdomen smittkoppor eller kolera (ahiwa tok rok) อหิวาตกโรค, beroende på källan. U Thong flyttade därför österut med sitt folk i riktning mot dagens Ayutthaya. Det finns källor som säger att U Thong lämnade U Thong omkring 1347.

En källa beskriver hur kungen en natt lämnade sin gamla huvudstad, tillsammans med sina undersåtar, och drog söderut för att fly undan farsoten. Han lämnade dock kvar en garnison i den gamla huvudstaden för att vakta den. U Thongs äldre bror (skall nog vara hans frus bror och svåger) bosatte sig temporärt med sina trupper i Suphanburi.

Kung U Thong däremot vandrade i flera dagar tills han kom till en stor flod där han såg en rund ö som såg tilltalande ut. Han korsade därför floden tillsammans med sina trupper och slog sig ner på ön. Fredagen den 4 mars 1351 strax efter klockan 9 på morgonen skall så den nya huvudstaden Ayutthaya ha grundats. Detta datum anges också som U Thongs kröningsdatum.

Delar av ovanstående berättelse ifrågasattes på 1960-talet av Manit Vallibhotama, som tidigare nämnts. Manit var far till den tidigare nämnda arkeologen Srisakara Vallibhotama. Manit undersökte platsen där staden U Thong sägs ha legat, och de fynd som gjordes visade sig vara från den sena Dvaravatiperioden, det vill säga mellan 1000- och 1100-talet. Inget av fynden var av yngre datum. Därför drog han slutsatsen att staden U Thong hade övergivits redan någon gång på 1100-talet, och att prins U Thong inte kunde ha kommit därifrån. En utgrävning år 1966 bekräftade Manits hypotes.

Kina drabbades år 1334 av en svår epidemi. Människor dog i tusentals och ingen visste vad det berodde på. Digerdöden, pesten eller den svarta döden, mänsklighetens hittills största gissel, hade slagit till och spred sig snabbt till Sydostasien och Europa, där uppskattningsvis en tredjedel av befolkningen dog. Pesten kom till nuvarande Thailand på 1340-talet, där den hade en lika förödande framfart som i Europa. Det berättas att människorna flydde från pestdrabbade områden i panik och lämnade hela städer och samhällen öde.

En annan delvis annorlunda version om U Thong lyder så här: En man kallad Phraya Kraek พระยาแกรก hade 1307 blivit kung av Ayodhaya, som var en gammal stad vid Chaophrayafloden öster om dagens Ayutthaya. Uppenbart har det gamla Ayutthaya har också den alternativa stavningen och det alternativa uttalet, Ayothaya อโยธยา. Det sägs att tre (icke namngivna) kungar efterträdde Phraya Kraek och att det sedan inte fanns några manliga arvingar kvar i den regerande familjen. Därför gifte sig U Thong med prinsessan av Ayodhaya och blev kung där.

Sju år senare tvingades U Thong att lämna Ayodhaya på grund av en farsot som härjade staden. Prinsen drog söderut och kom till området kring sjön Nong Sano หนองโสน. Man tror att sjön är identisk med den lilla sjön Bung Phra Ram (Bueng Phra Ram) บึงพระราม som ligger centralt på den ö där sedan staden Ayutthaya skulle växa upp.

(Bung Phra Ram)

Här mötte U Thong en ruesi ฤษี (en lärd man som levde som eremit) som hävdade att han hade vistats här ända sedan Buddhas tid. Dessutom berättade denne ruesi att Buddha själv en gång hade varit på platsen och förutspått att en stad en gång skulle byggas här. Därför byggde U Thong sin huvudstad Krung Thep Dvaravati Si Ayutthaya (Krung Thep Thawarawadi Si Ayutthaya) กรุงเทพทวาราวดี ศรีอยุธยา här. Om Ayodhaya var Ayutthayas föregångare har länge diskuterats av de lärde.

En liten variant på ovanstående historia lyder som följer: Prinsen av U Thong hade först slagit sig ner söder om nuvarande Ayutthaya, men efter tre år beslöt han sig för att bygga sin huvudstad på en ö i floden. Havet låg vid denna tid närmare Ayutthaya än idag och staden låg inte långt från den gamla staden Ayodhaya, som hade övergivits eller förstörts. Man kunde lätt ta sig med båt mellan de båda städerna.

En annan källa föreslår att U Thong gifte sig med en prinsessa från den regerande familjen av Kamboja Pradesa (Kamphut Prathet) som angivits vara ett område med Lavo (Lopburi) som centrum. Han blev därför regent här då det inte fanns någon annan manlig arvinge till tronen. U Thong kan därför ha kommit från staden Lavo eller från någon av de andra städerna i området. U Thong är inget personnamn utan syftar förmodligen på hans ursprungliga landområde. På liknande sätt kallades Chiang Mais härskare vid denna tid för Chao Chiang Mai. Vi känner därför inte till hans personnamn.

De flesta namn på kungar som nämns i min text är snarare titlar än namn. Det var inte vanligt att hänvisa till en kung med hans personnamn under hans livstid och många gånger är det inte ens känt vilka personnamnen på kungarna var. Ofta är det till och med okänt vilka titlar de hade! Varje kung hade sin titel ingraverad på en guldplatta i Ayutthaya, men dessa gick förlorade när staden förstördes av burmeserna 1767. Namnen och/eller titlarna som används i min text är de mest förekommande.