Denna artikel kan ses som en fortsättning på "Sukhothai och Lan Na," avsnittet "Konungariket Sukhothai, artikeln "Krig mot Kambodja 1296."

Mellan 1350-1430/1431 har det i princip varit ständiga krig mellan Ayutthaya och Angkorriket. Ayutthaya var långt farligare för Angkor än vad Sukhothai hade varit eftersom Ayutthaya låg närmare geografiskt. Det är lätt att tro att khmerriket alltid befann sig på defensiven, men så var inte alltid fallet och khmererna trängde ibland djupt in på Ayutthayas territorium. De flesta striderna fördes i gränsområdet vid Chanthaburi, Chonburi och Nakhon Ratchasima.

Källorna nämner en rad siamesiska anfall på Angkorriket och att Angkor intogs en eller flera gånger följande år: 1350-1353, 1372-1373, 1384-1385, 1388, 1393-1394, 1408-1409, 1420-1421. Moderna historiker menar emellertid att Angkorrikets huvudstad inte föll före 1431.

Källorna som berättar om ovanstående krig varierar otroligt mycket när det gäller kungarnas namn och titlar, regeringstider och i vilken ordning de regerade. Att Angkor Thom skulle ha intagits 1353 finns heller inte nämnt i några siamesiska källor utan dessa talar bara om en attack på Angkor. Kinesiska källor nämner heller inte något om någon siamesisk erövring av Angkor före 1430/1431.

Ibland blandar källorna också ihop händelser och namn som inte kan stämma tidsmässigt och det verkar som om de som skrivit källorna ibland helt enkelt har hittat på eller gissat för att få det hela att gå ihop. Jag har ändå valt att berätta lite om vad jag har hittat här nedan. Var beredd på att en hel del kan vara fel både i sak och tid.

Kanske prövade kung Ramathibodi sina krafter på khmerriket redan då han var prins av U Thong. Han var i varje fall i krig med khmererna redan 1351, då han lät sin son Ramesuan leda en armé som invaderade Kambodja. Anledningen till invasionen var att se till att Kambodja förblev en siamesisk vasallstat. Den unge prinsen visade sig dock vara en usel härförare, vilket kanske inte var så konstigt då han bara var omkring 12 år gammal! Han tillät sin armé att splittras upp i två delar, vilket resulterade i att hans trupper bestående av 5 000 man led ett förkrossande nederlag till khmererna. Så här säger en källa att det gått till;

Den kambodjanske kungen Lampong Reachea hade under ett krigsråd föreslagit att de skulle attackera de siamesiska soldaterna utan dröjsmål, då de fortfarande var trötta efter den långa marschen från Ayutthaya. Hans egna trupper var nämligen inte lika skickliga soldater, men i god fysisk kondition. En annan källa säger att det var Lampong Reacheas bror, prins Soriyotei (Suriyothai) สุริโยไท, som föreslog den snabba motattacken. Andra källor säger att prins Soriyotei i stället var en son till Lampong Reachea.

Kungen kommenderade ut sina soldater från Angkor och de gick i ställning för att invänta siameserna. Styrkan bestod av kavalleri, elefanter och fotfolk. Den siamesiska armén hade inte väntat sig att bli attackerad så tidigt och tvingades fly med stora förluster. Kambodjanerna följde inte upp sin seger utan återvände till Angkor med ett krigsbyte bestående av hästar, elefanter och krigsfångar.

Nyheten om nederlaget skapade bestörtning i Ayutthaya och den tidigare omtalade morbrodern till Ramesuan, prins Borommaracha Chao (Phangua), skickades i väg med en ny armé för att hjälpa Ramesuan. Enligt den kambodjanska krönikan var det kung Ramathibodi själv som ledde den.

Borommaracha Chao blev mer framgångsrik än Ramesuan och nådde fram till Angkor i december 1351 och han inledde en långvarig belägring av Angkor. Kung Lampong Reachea sägs ha blivit sjuk under belägringen och dog. Året för hans död varierar i källorna. Ramathibodi påstås ha byggt torn lika höga som Angkor Thoms stadsmur för att lättare kunna skjuta pilar in i staden.

Under belägringen hade två av kungens söner och kungens bror prins Soriyotei lyckats fly till Lan Xang. De två sönerna hette Damkhat (Khamkhat) คำขัด och Kaeo Fa แก้วฟ้า. De kommer båda att dyka upp som kungar litet längre fram. Khmerkällor säger att prins Soriyotei hade två systrar som varit gifta med sin egen far Lampong Reachea. Den äldre systern fick en son vid namn In Reachea (Intharacha) อินทราชา. Den yngre systern fick de två ovan nämnda sönerna Damkhat och Kaeo Fa.

Soriyotei återvände sedan med en kambodjansk armé, som i all hast hade samlats ihop på landsbygden, för att bryta belägringen. Försöket lyckades dock inte och han fick fly igen. Efter flera försök att hitta en svag punkt i Angkor Thoms försvar lyckades siameserna till sist ta sig in i staden som föll efter 16 månaders belägring i april 1353. Stadens tempel och palats plundrades och befolkningen fördes i väg till Siam som slavar.

Före 1300-talet var området vid dagens Nakhon Ratchasima under khmerstyre och hade khmernamnen Nokor Reach Seyma eller Nokor Reach Borei och Koreach. Khmerstaden Phimai norr om detta område var förmodligen viktigare. Siameserna inlemmade nu Koreach och Chanthaburi i Ayutthaya.

Den kambodjanska tronen sägs i vissa källor ha varit vakant under perioden 1352-1357, då Angkor invaderades av Ayutthaya. Som tidigare nämnts säger en annan källa att det inte fanns någon kambodjansk kung mellan 1353 och 1362, och en källa säger att Ramathibodi placerade den kambodjanske kronprinsen Chau Bassat (Chao Basat) เจ้าบาสาต์ (r. 1353-1355) som vasall på Kambodjas tron 1353.

Det finns också källor som säger att Ramathibodi placerade en av sina egna söner på den kambodjanska tronen (med samma namn som ovan). Dessutom skall han ha lämnat kvar två av sina bröder med en 10 000 man stark garnison för att hjälpa sonen.

Sonen dog sedan 1355 och efterträddes av den ena brodern till Ramathibodi. Han dog i sin tur av kolera efter endast tre månader och bror nummer två tog över och regerade fram till 1357. Brodern kallas Ba-at บาอาจ (r. 1355-1357). Han efterträddes i sin tur av Dombong Pisei ดมบองปีเส๊ย (r. 1357), som bara regerade i en månad.

Ytterligare en källa säger att det satt tre söner till Ramathibodi på den kambodjanska tronen och lägger till att det under åren 1352-1357, med siamesisk dominans, fördes mer än 90 000 fångar till Ayutthaya. Dessa siffror är nämnda även längre fram, men då är året 1389 för Angkors fall!

Den tidigare bortjagade prinsen Soriyotei genomförde 1357 en överraskande attack på Angkor och kung Pisei försvann och lät inte höra från sig igen. Därefter blev prins Soriyotei krönt till kung Srei Soriyovong (Phra Si Suriyowong) พระศรีสุริโยวงษ์ (r. 1357-1363). Srei Soriyovong, eller Soryavong som han kallas i Wikipedia, fick sedan utkämpa en rad sporadiska krig innan han kunde förena de kambodjanska provinserna och driva tillbaka siameserna till Khorat och Prachinburi. Lägg märke till att en del källor säger att ovanstående attack i stället skulle ha skett 1354!

Det finns källor som berättar om strider mellan en siamesisk guvernör och en kambodjansk guvernör vars provinser låg vid havet. Den siamesiska guvernören skall ha tagit 100 fångar från den kambodjanska provinsen, vilket fick den kambodjanske guvernören att hämnas genom att röva bort folk från siamesiskt territorium.

Då svarade den siamesiske guvernören med att mobilisera en 2 000 man stark armé, vilket fick kung Srei Soriyovong av Kambodja att samla en armé på hela 50 000 man. Denna armé besegrade därefter den mycket mindre siamesiska armén och erövrade provinserna Rayong, Chanthaburi och Mongkol Borei. Mongkol Borei är idag inte längre någon provins utan ett kambodjanskt distrikt i den kambodjanska provinsen Banteay Meanchey. Segrarna tog med sig hela 8 000 familjer till Kambodja.

Då Ramathibodi fick höra talas om det inträffade mobiliserade han en armé som marscherade in i Kambodja. Armén tog sig runt den kambodjanska flanken vilket fick kambodjanerna att retirera. Under sin reträtt lyckades kung Srei Soriyovong samla ihop en ännu större armé som kunde gå till motattack.

Siameserna, som blivit numerärt underlägsna, retirerade mot sin egen gräns där de letade efter en lämplig plats att slå läger. Men kambodjanerna var dem tätt i hälarna och gav dem ingen chans att ens stanna upp för att äta och lyckades också hinna ifatt en stor del av armén som tillfångatogs och fördes som fångar till Kambodja. Efter detta skall det ha varit lugnt i flera år mellan de båda rikena. Ovanstående händelser kan jag tyvärr inte riktigt placera in tidsmässigt.

I norr kan Ramathibodis norra flank ha säkrats genom någon slags personlig pakt eller allians med kung Lithai av Sukhothai, vilket gav de båda kungarna möjlighet att stärka sina riken utan störande krig med varandra. Källorna talar om en militär expedition från Ayutthaya mot Sukhothai 1354 som erövrade Chai Nat. Staden hade dock återlämnats efter eftergifter från Sukhothais sida.

Enligt khmerkällorna hade Srei Soriyovong tänkt abdikera till förmån för sin äldsta systerson, In Reachea. Men In Reachea blev mördad av sin halvbror Damkhat. Srei Soriyovong gav därefter den kungliga titeln Khun Thep Montri ขุนเทพมนตรี till en ny tronföljare, som jag inte lyckats identifiera. Den ambitiöse Damkhat lät då mörda även Khun Thep Montri och Srei Soriyovong skall då ha lämnat över tronen till Damkhat.

Damkhat blev kung Borom Reachea I (Borommaracha) บรมราชา (r. 1363-1373), eller Barom Reameathibtei (Borom Ramathibodi) บรมรามาธิบดี. Han sägs ha förklarat sig självständig från Ayutthaya och ha attackerat Ayutthaya två gånger. Enligt den kambodjanska krönikan attackerade han först Chanthabun (Chanthaburi) och Bang Khang (Prachinburi) där han tog fångar som fördes till Angkor. När Borom Reachea I var på väg hem tillbaka till Angkor attackerade Champa hans rike. Han skyndade sig därför hem och lyckades besegra sin fiende.

Ett annat okänt år attackerade Borom Reachea I och hans yngre bror Kaeo Fa ännu en gång Ayutthayas gränsstäder, men de hade ingen framgång och återvände hem. Khmerkrönikan säger att Borom Reachea I blev förgiftad av en konkubin och dog. En kunglig konkubin eller bihustru heter phra sanom พระสนม eller sanom สนม på thai.

Borom Reachea I efterträddes därefter av sin helbror Kaeo Fa som blev kung med titelnamnet Thomma Saok (Phra Thamma Sokkarat) พระธรรมาโศกราช (r. 1373-1393). I en del källor kallas han även för Kodom Bong. Därefter talas det om en fem månader lång siamesisk invasion in i Kambodja 1393. Kort tid efter 1390 säger en annan källa.

En källa säger att kambodjanerna attackerade Chonburi och Chanthaburi 1384 och tog mer än 6 000 fångar. Kung Ramesuan skickade därför i väg general Phraya Chai Narong พระยาไชยณรงค์, som besegrade och drev tillbaka kambodjanerna. En kambodjansk prins skall ha lyckats fly, men hans son togs till fånga. General Phraya Chai Narong stannade kvar på kambodjansk mark med 5 000 man för att förhindra fler kambodjanska attacker.

En annan källa har följande variant; Kung Ramesuan hade invaderat och intagit Angkor 1385. Här hade han tagit ett stort antal fångar och siameserna lämnade bara kvar 5 000 invånare i Angkor Thom! Den kambodjanske kungen hade lyckats fly, men man tog hans son till fånga. Man lämnade kvar general Phraya Chai Narong med 5 000 man för att hålla styr på Angkorriket, men den kambodjanske kungen fick hjälp av Dai Viet att återta tronen. 1388 lämnade han det utsatta Angkor och flyttade till Basan (Boribun).

Chai Narong skrev till Ramesuan angående de vietnamesiska styrkorna i Kambodja och fick då instruktioner om att återvända hem och ta med sig så många människor som möjligt. Detta genomfördes och firades sedan med en stor festival, där de militära ledarna belönades.

Ovanstående historia kommer du också att få läsa om längre fram, men då ligger tidsangivelsen några år längre fram! Fortsättning följer litet längre fram i artikeln ”De fortsatta krigen mot Kambodja 1388-.”