Då återvänder vi till händelserna i Ayutthaya. Kung Suea efterföljdes av sin äldste son prins Phet, vars krav på tronen inte ifrågasattes. Han är bäst känd som kung Thai Sa ท้ายสระ (r. maj 1709-januari 1733), men är också känd som kung Bhumindaraja (Phumintharacha) ภูมินทราชา eller Sanphet IX สรรเพชญ์ที่ 9. För att öka på namnförvirringen ytterligare fick han också den formella titeln kungen av Banyong Rattanat-palatset (Phra Chao Banyong Rattanat) พระเจ้าบรรยงก์รัตนาสน์.

Enligt Wikipedia var Thai Sa född 1678, men hans födelseår varierar beroende på källan. Jag har också sett 1679, 1680 och 1683. Thai Sa utsåg sin yngre bror, prins Phon, till Maha Uparat.

Åren 1709-1710 genomfördes en militär kampanj på Malackahalvön. Perak på västkusten kände sig så hotat att de bad det nederländska Ostindiska kompaniet om hjälp. Siameserna trängde in i Terengganu på östkusten, men ambitionen var inte att kuva riket eller kräva tribut. Det handlade i stället om att eliminera pirater som hade sina baser utmed kusten i detta område.

Det är dock möjligt att siameserna hade tänkt sig att attackera Johor, som man fått allt sämre förbindelser med. Det kom aldrig något anfall, men Siam lyckades ändå stärka sin ställning i området även om Pattani ännu en gång vägrade att skicka tribut till Ayutthaya 1712.

Rebeller attackerade Tenasserim och Mergui 1712-1713. Återigen ryktades det att ledaren var en munk eller man med magiska egenskaper och en överlevande släkting till kung Narai. Städerna plundrades, men till sist besegrades rebellerna. 1717-1718 revolterade guvernören av Phetchaburi, men några detaljer om detta har vi inte.

1713 drabbades Ayutthaya av en smittkoppsepidemi som varade i minst 5-6 månader och orsakade många dödsfall. Epidemin orsakade också indirekt svält då priset på ris steg till skyhöga nivåer. En fransk källa påstår att hälften av Ayutthayas befolkning dog, vilket nog får betraktas som en överdrift.

Det inträffade två andra viktiga händelser under Thai Sas regeringstid. Först blev kungen inblandad i händelser i Kambodja, som fått en egen artikel efter denna, och den andra viktiga händelsen var den ökande handeln med Kina. Särskilt exporten av ris.

Denna handel hade i viss utsträckning pågått ända sedan Ayutthaya grundades, men den hade varit föremål för hårda kinesiska restriktioner under perioder av 1600-talet och början av 1700-talet. Det var nu som privata kinesiska handelsmän tog över handeln med Kina och Japan som tidigare hade skötts av nederländarna.

I och med denna handel tog kineserna sig också in i de siamesiska statliga ämbetsverken. Thai Sas phrakhlang var en kines som spelade en viktig roll för integrationen av den lokala kinesiska kolonin i huvudstadens ekonomiska och sociala liv. Kinesernas ställning blev med tiden så stark att de faktiskt kom att dominera phrakhlang på alla nivåer.

Då den kinesiska regeringen till sist nästan helt öppnade upp sina hamnar i södra Kina, för den siamesiska exporten av ris, tog handeln fart och alla som var inblandade i denna handel gjorde stora vinster. Det vill säga det siamesiska hovet och de anställda i phrakhlang.

Risexporten till de europeiska kolonierna i Asien ökade också och man sålde ris till nederländarna på Java och engelsmännen i Indien. Den inhemska produktionen här var inte tillräcklig då man tvingat bönderna att sluta med sina traditionella grödor och i stället satsa på grödor såsom kaffe, te, och bomull.

Under Thai Sas regeringstid reparerades också gamla tempel och det grävdes nya kanaler. Kungen fortsatte byggandet av kanalen Khok Kham (Khlong Khok Kham) คลองโคกขาม som påbörjats under kung Suea. I dag heter kanalen Mahachai (Khlong Maha Chai) คลองมหาชัย. Det byggdes också stora fartyg för havstransport och elefantexport och denna export skulle fortsätta ända in på tidigt 1800-tal.

Thai Sa var också mycket förtjust i att fiska och jaga. Det påstås att han dessutom var så förtjust i fisk, och då speciellt karp (ta-phian) ตะเพียน att han lät utfärda ett kungligt dekret att vanligt folk inte fick fiska denna fisk! Straffet för brott mot detta var böter på 5 tamlueng ตำลึง eller 20 baht บาท. Hans intresse för fiske gav honom också epitetet ”fiskarkungen” (khun luang song pla) ขุนหลวงทรงปลา.

Det var under Thai Sas regeringstid som majoriteten av befolkningen i det gamla riket Champa begav sig mot sydväst, då de 1720 hotades av en vietnamesisk attack. Detta har jag berättat om tidigare i ”Forntid”, avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst”, artikeln ”Champa”. 

Under Thai Sas regeringstid blev de kristna missionärerna förföljda ännu en gång och de förbjöds att lämna huvudstaden och att använda thai eller pali i sin religiösa undervisning. Det hela hade börjat i oktober 1730 då en ny Phraklang, med stöd av kungens bror, prins Phon, började förfölja de kristna missionärerna och konvertiter. I oktober 1731 nådde förföljelserna sin klimax då Phraklang placerade en steninskription vid ingången till den första Saint Joseph-kyrkan (Wat Nakbun Yosaep) วัดนักบุญยอแซฟ.

Steninskriptionen innehöll följande fyra förbud; Förbud mot att författa kristna böcker på engelska eller pali, förbud mot kristna predikningar riktade till siameser, laotier eller mon (peguaner), förbud mot att övertala någon av dessa nationaliteter att bli kristna och förbud mot nedsättande kommentarer om buddhismen. Med hjälp av dessa förbud var det de kommande trettio åren en lätt sak för envar ämbetsman som var motståndare till kristendomen att ställa till problem för kristna och missionärer.

Den nuvarande Saint Josephs-kyrkan ligger i dag söder om stadsön i Samphao Lom สำเภาล่ม. Kyrkan ligger på Chaophrayaflodens södra flodbank med Khlong Takhian i väster och Wat Phutthaisawan วัดพุทไธศวรรย์ i öster. Kyrkan var centrum för Vicariate Apostolic of Siam i ett helt århundrade under perioden 1666-1767.

Jag har tidigare berättat att Lady Phaulkon blivit anställd i det kungliga palatset och det var under Thai Sas regeringstid som hon utsetts till chef över en stab på 2 000 kvinnliga tjänare. Thai Sa hade hört att hon var bra på att laga mat och då speciellt exotiska efterrätter. Lady Phaulkon fick nu lära upp sin stab att laga och servera dessa maträtter vid hovet. Se även avsnittet ”Constantine Phaulkon”, artikeln ”Lady Phaulkons öde”.