Efter Narais död låg vägen öppen till tronen för Phetracha. Den 31 juli eller den 1 augusti 1688 lämnade Phetracha Lopburi och begav sig till Ayutthaya. Han hade med sig den avlidne kungen Narai. När han anlände till huvudstaden utropade Phetracha sig själv till ny kung.

Han blir nu känd som kung Phra Phetracha (Somdet Phra Phetracha) สมเด็จพระเพทราชา (r. 11 juli 1688-februari 1703). Det fanns några ämbetsmän som tidigare hade motsatt sig Phetracha som kung, men de hade ändrat sig efter hot om våld!

Det kan vara intressant att notera att en del thailändska historiker menar att Phetracha inte var intresserad av att bli kung. De franska missionärerna vid den här tiden var emellertid av motsatt uppfattning. Trots dessa åsiktsskillnader är man dock överens om att han var en mycket viktig person med stort inflytande under denna turbulenta tid i Thailands historia.

Många officerare hyste stor respekt för Phetracha och det sägs att han var en fromt troende buddhist. Detta gav honom också stöd från många munkar, som vid den här tiden fruktade att landet var på väg att bli kristet.

Phetrachas kröning den 1 augusti 1688 blev storslagen och en del källor menar att han regeringstid också började då. Phetracha kom emellertid till makten som usurpator och under hela hans dynastis 79 år långa regeringstid skulle han och hans tronföljare förföljas av detta faktum. Den dynasti som började med Phetracha kallas för Ban Phlu Luangdynastin (Ratchawong Ban Phlu Luang) ราชวงศ์บ้านพลูหลวง, och den blev också Ayutthayas sista. Namnet Ban Phlu Luang บ้านพลูหลวง härstammar från den ort i Suphanburi där Phetracha var född.

En källa säger att Pattanis regent skickade en militär styrka på 15 000 man mot Ayutthaya när Phetracha blev kung. De hade dock blivit besegrade av en överlägsen siamesisk armé som i sin tur invaderade Pattani 1688. Detta orsakade politiskt kaos i Pattani de kommande årtiondena. De lokala ledarna var oförmögna att kuva laglösheten i regionen och de flesta utländska handelsmännen valde att avsluta sin handel med Pattani.

Enligt den franske officeren de la Touche fördes ”alla” fransmän och engelsmän från Lopburi till Ayutthaya den 1 augusti 1688 dit de anlände den 3 augusti. La Touche, som själv fanns med bland dessa fångar, skrev att även de Fretteville och tre andra franska officerare fanns med bland fångarna.

Den 9 augusti 1688, enligt de la Touche, ska samtliga fem officerare, inklusive han själv, ha skickats till Bangkok. Andra källor talar om den 12 augusti. De skickades inte direkt till general Desfarges, utan hölls i fängsligt förvar i nästan en månad innan de lämnades över till Desfarges tidigt i september. Enligt en källa så skickades de till “malajernas general”, som förmodligen var en högt respekterad legosoldat i siamesisk tjänst, som var kommendant i fortet på Thonburisidan av Chaophrayafloden.

Förmodligen på grund av sin osäkerhet gifte sig Phetracha med kung Narais tidigare omtalade dotter Yothathep och Narais syster Yothathip (Kromma Luang Yothathip) กรมหลวงโยธาทิพ. Därigenom omgav han sig med något av Narais kungliga glans och såg också till att hans avkomma fick kungligt blod från åtminstone en sida.

Phetracha förärade två av de följeslagare som hjälpt honom till makten med mycket höga titlar. De två var Nai Chopkhotchaprasit นายจบคชประสิทธิ์ (?-?) och Khun Ong ขุนองค์ (?-?). Khun Ong är även känd som Khun Ong Raksa ขุนองค์รักษา i en del källor.

Khun Ong fick först titeln Phraya Surasongkhram พระยาสุรสงคราม och uppenbart senare den högre titeln Chaophraya Surasongkhram เจ้าพระยาสุรสงคราม och Nai Chopkhotchaprasit fick även han titeln Chaophraya Bamroe Phuthorn เจ้าพระยาบำเรอภูธร. Nai Chopkhotchaprasit fick också titeln Krom Phra Ratchawang Bowon Sathan Phimuk กรมพระราชวังบวรสถานพิมุข. Båda två var troligen bosatta i Bakre palatset.

Kung Phetrachas son, Luang Sorasak, utnämndes till Maha Uparat och han bosatte sig i Främre palatset och 1688 blev han den förste Maha Uparat som fick titeln Krom Phra Ratchawang Bowon Sathan Mongkhon กรมพระราชวังบวรสถานมงคล. Denna titel skulle sedan existera i nästan 200 år och kan översättas till vicekung eller andrekung.

Maha Uparat Sorasak blev sedan avundsjuk på sina rivaler i Bakre palatset och ordnade inom ett år en komplott som resulterade i att både Chaophraya Surasongkhram och Chaophraya Bamroe Phuthorn blev avrättade eller mördade.

Under sin regeringstid ändrade Phetracha namnet på Främre palatset till Phra Banthun Yai พระบัณฑูรใหญ่ och namnet på Bakre palatset till Phra Banthun Noi พระบัณฑูรน้อย.

I december 1689 kom den siamesiska ambassad som skickats iväg till Frankrike 1688 välbehållen hem. Phetracha släppte sin franska gisslan och återinförde religionsfrihet samtidigt som han förde en politik som skulle göra slut på utländskt politiskt inflytande i riket.

En tysk läkare och kirurg vid namn Engelbert Kaempfer เอนเยลเบิร์ต แกมเฟอร์ (16 september 1651-2 november 1716) besökte Ayutthaya 1690. Han hade kommit dit med en nederländsk delegation på väg till Japan. Trots att han bara stannade mindre än en månad i Ayutthaya ritade han kartor över staden och gjorde anteckningar om staden som senare givits ut i bokform.

Det ska nämnas att en smittkoppsepidemi härjade i Siam 1695 och som pågick in på året 1696. Detta fick till effekt att handeln med Sydostasien och Kina kraftigt minskade under denna period. Det skulle dröja ända till 1703 innan handeln med Kina började återhämta sig.

Phetracha blev far till ytterligare två söner födda av drottningar. Drottning Yothathip fick sonen Phra Khwan (Chao Phra Khwan) เจ้าพระขวัญ (1691-1703) och drottning Yothathep fick sonen Trat Noi (Chao Fa Trat Noi) เจ้าฟ้าตรัสน้อย (född 1694).

Då dessa söner blev äldre började Sorasak frukta att han inte skulle få ärva tronen och när Phetracha blev allvarligt sjuk tidigt 1703 lät Sorasak helt enkelt mörda Phra Khwan, som hade blivit populär bland folket. Här säger dock en av mina källor att han blev avrättad enligt ”säckmetoden”. Trat Noi klarade sig undan genom att bli munk.

Rasande utsåg Phetracha, som låg på sin dödsbädd, sin brorson prins Phichaisurin (Chao Phra Phichaisurin) เจ้าพระพิชัยสุรินทร์ till tronarvinge. En annan källa säger att Phichaisurin var en sonson till Phetracha.

Kung Phetracha dog vid 70 eller 71 års ålder den 5 februari 1703. Prins Phichaisurin vågade dock inte utmana Sorasak och hävda sin rätt till tronen och lämnade därför vägen öppen för honom.