Modern tid - Enväldets avskaffande och vägen mot militärdiktatur
Kuppen 1932

Mycket av Thailands historia efter 1932 handlar om militären, som verkar ha haft sista ordet i nästan alla ärenden. Det är viktigt att förstå att militären i Siam sedan länge haft stor social betydelse, förutom att vara en politisk och militär institution.

Redan på 1890-talet hade kung Chulalongkorn oroat sig över Siams framtid och förmodat att militären med tiden skulle komma att spela en ledande roll i landets politik. Med tanke på alla kuppförsök, eller rykten om sådana, de föregående årtiondena kan det därför inte ha kommit som någon stor överraskning då militären tog makten 1932.

Militären hade extremt hög prestige och prinsarna hade favoriserat militära yrken under Prajadhipoks regeringstid. På sätt och vis stod militären för några av de starkaste värdena i det siamesiska samhället. Militären var i allra högsta grad hierarkisk och liksom i det gamla sakdina-systemet visste alla sin bestämda plats och man klädde sig också efter sin rank i det militära umgänget.

Officerarna hade alla studerat vid en och samma militärakademi där de stöpts efter samma läroplan och de hade därför gemensamma värderingar och såg sig som nationens väktare. Inom det militära fanns det också vissa avancemangsmöjligheter för vanliga soldater, vilket bidrog att skapa förståelse och sympati för den militära politiken under den kommande perioden.

Den civila hierarkin var inte alls lika enhetlig utan uppdelad i ministerier och underdepartement med olika grupperingar och deras lojala följeslagare. Visserligen var även militären delad i armén och flottan, men relativt sett var de militära styrkorna betydligt mera enhetliga än de civila rivalerna och de sistnämnda hade inte tillgång till vapenmakt!

Kvällen innan kuppen, den 23 juni, hade Bangkoks polischef ringt till prins Paribatra Sukumbhand, som fungerade som regent för kungen. Prajadhipok hade nämligen begett sig till sitt sommarresidens Klai Kangwon i Hua Hin tidigt i juni. Polischefen hade bett prins Paribatra Sukumbhand om tillstånd att få arrestera ett antal misstänkta kuppmakare, som han också namngav.

Prins Paribatra Sukumbhand, som kände till många av de namngivna personerna, bestämde sig dock för att vänta till morgonen därpå. Denna försening skulle han bittert få ångra. I gryningen den 24 juni 1932, innan Bangkok hunnit vakna, rullade stridsvagnar ut på gatorna och omringade det kungliga palatset och alla viktiga regeringsbyggnader.

En kanonbåt hade positionerat sig framför prins Paribatra Sukumbhands residens och marina enheter anlände till händelsernas centrum efter falska order om att kuva ett kinesiskt uppror. Många förstod inte vad som höll på att hända och det rådde allmän förvirring.

Många högadliga och prinsarna från Supreme Council of State arresterades och fängslades. En källa berättar att prins Paribatra Sukumbhand fortfarande hade sina nattkläder på sig då han blev bortförd av soldater och han hade nekats att få byta om. De arresterade fördes till tronsalen Ananta Samakhom, som kuppmakarna valt att använda som sitt högkvarter.


(Stridsvagnar utanför tronhallen Ananta Samakhom)

I palatset i Bangkok hade omkring 40 högadliga personer befunnit sig då de arresterades och även de viktigaste ämbetsmännen i regeringen hade arresterats under de tidiga morgontimmarna.

Av de höga prinsarna var det bara prins Purachatra Jayakara (Phra Ong Chao Burachat Chaiyakon) พระองค์เจ้าบุรฉัตรไชยากร (23 januari 1882-14 september 1936) som lyckades undgå att bli arresterad. Han hade befunnit sig på ett turkiskt bad i Bangkok då en trogen tjänare varnade honom om den pågående kuppen. Han flydde från Bangkok och tog sig med tåg till Hua Hin.


(Purachatra Jayakara)

Det är lätt att tro att kuppen genomfördes med en stor militär insats, men så var inte fallet. Allmänheten märkte knappt vad som var i görningen och redan på eftermiddagen flöt livet i Bangkok åter som vanligt.

Före kuppen hade man skickat ut en förfalskad order till alla militära garnisoner om att samtliga vapen skulle inlämnas i Bangkok för kontroll och registrering. Ingen förutom Bangkoks polischef hade anat oråd och han hade som nämnt här ovan också lyckats lista ut de flesta namnen på de som låg bakom ordern.

Kungen själv fick beskedet om kuppen på det åttonde hålet, då han spelade golf med drottning Rambhai Barni. Det var den ovan nämnde prins Purachatra Jayakara som lämnade beskedet. Det sägs att kungen då vände sig mot drottningen med kommentaren ”vad var det jag sade."

Kungen bad drottningen att spela färdigt golfrundan medan han själv gick inomhus med Purachatra Jayakara och drottningens far prins Svasti Sobhon, som befunnit sig med kungen i Hua Hin, för att diskutera hur de skulle agera.

Kung Prajadhipok och de två prinsarna lyssnade nervöst på den radiosändning som Folkets parti höll i hårda ordalag. Först övervägde kungen att fly landet, men då kungen frågade drottningen om hennes åsikt menade hon att det mest hedervärda var att stanna kvar och anta utmaningen.

Senare under dagen fick kungen ett telegram från Folkets parti. I telegrammet försäkrade de kung Prajadhipok att de gladeligen skulle installera en annan prins på tronen om han inte ville fortsätta som kung.

En delegation skickades iväg till Hua Hin tillsammans med tre örlogsfartyg under kommendering av örlogskaptenen Luang Subhachalasai (Luang Suphachalasai) หลวงศุภชลาศัย (22 januari 1895-26 oktober 1965), alias Bung Suphachalasai บุง ศุภชลาศัย. Delegationen kom fram till Hua Hin på morgonen den 25 juni.


(Luang Subhachalasai)

Med sig hade man ett brev, med hårt språkbruk, undertecknat av Folkets parti. Det handlade rent faktiskt om ett ultimatum till kungen som skulle tvinga honom att gå med på införande av en ny författning. En provisorisk författning fanns också med i brevet. Det framgick i brevet att om Prajadhipok inte accepterade kraven som Folkets parti ställde skulle han bli avsatt och en annan prins skulle installeras som ny monark.

Kungen ombads också att omedelbart återvända till Bangkok, eftersom stämningen i huvudstaden var mycket spänd och kuppmakarna var mycket väl medvetna om hur lojal befolkningen var mot sin kung. Så här svarade kungen, fritt översatt, på ultimatumet;

”Jag har fått brevet i vilket ni inviterar mig tillbaka till Bangkok som konstitutionell monark. För fredens skull och för att undvika blodspillan, för att undgå förvirring och förluster för landet och dessutom för att jag redan hade tänkt mig att införa dessa förändringar, är jag villig att samarbeta med upprättandet av en konstitution som jag är villig att verka under.”

Men kung Prajadhipok kom också med en varning till kuppmakarna;

"Om jag nekar att fortsätta i min befattning som kung vill de främmande makterna inte erkänna den nya regeringen. Detta kunde medföra betydande svårigheter för regeringen."

Med alla de viktiga prinsarna under arrest hade Prajadhipok inte mycket att sätta emot. Men kungen behöll ändå litet av sin värdighet då han vägrade att återvända till Bangkok ombord på ett av flottans fartyg. Istället återvände han med sitt kungliga tåg.

Kung Prajadhipok och hans sällskap kom fram till Bangkok sent på natten och möttes av en polisvakt som eskorterade gruppen. Folkets parti visade inte upp någon militär närvaro vid Bangkoks station och man höll en respektfull distans till det kungliga följet.

Författaren Paul M. Handley พอล แฮนด์ลีย์ säger i sin bok The King Never Smiles (Kasat Mai Khoei Yim) กษัตริย์ไม่เคยยิ้ม att kungen under natten diskuterade med hovet om man skulle försöka sig på en motkupp eller till och med om han skulle fly landet. Det kan vara intressant att veta att Handleys bok är förbjuden i Thailand. Varför kommer också att förklaras längre fram. Jag kommer att referera en del till Handley i kommande artiklar.


(Paul M. Handley)

Tidigt på morgonen den 26 juni förklarade kungen att han ville träffa kuppledarna i tronsalen Ananta Samakhom i Bangkok för att diskutera författningen och den villkorslösa amnesti som kuppmakarna krävt för sig själva. Kuppledarna intog en ödmjuk och försonande attityd och det påstås att någon eller några hade kastat sig raklånga på golvet framför kungen. Detta gav Prajadhipok tillfälle att hävda sig och ställa krav om att stridsvagnarna runt palatset skulle avlägsnas och att han skulle bemötas med traditionell respekt.

Kuppmakarna visste att kungen var positivt inställd till en ny författning, men de visste inte om han var beredd att acceptera så genomgripande förändringar som det faktiskt var frågan om. Samtidigt var de överraskade över hur lätt kuppen hade kunnat genomföras. På vad som bara tagit några timmar hade ett nästan 700 år gammalt system upphört och kuppmakarna var chockade över vad de ställt till med.

De var också oroade över Englands och Frankrikes reaktioner, men tidpunkten för kuppen visade sig vara väl vald då den brittiske och franske ambassadören var på semester. London och Paris var därför dåligt informerade och det kom inga omedelbara protester härifrån.

I detta inledande skede vägrade Prajadhipok först att skriva under författningen då han hävdade att Folkets parti delvis hade kommunistiska inslag. Dessutom slog han fast att han själv under lång tid faktiskt övervägt att införa en författning.

Följande dag, den 27 juni, träffades de båda parterna igen. Folkets partis ledare använde det ödmjuka hovspråket rachasap och bad om ursäkt för kuppen och för att man behandlat tronen respektlöst. Först då skrev kungen under en amnesti för kuppledarna och även författningen.I samband med detta släpptes alla de arresterade prinsarna.

Han skrev med eftertryck orden chua khraw (chua khrao) ชั่วคราว, tillfällig, på författningen, vilket tvingade kuppledarna att gå med på att palatset blev involverat i utarbetandet av en permanent författning. Kungen hade nu börjat försöka återta en del av sin förlorade makt.

Det mest betydelsefulla i författningen från 1932 var att den förnekade kungens ofelbarhet. Även om han inte kunde åtalas vid någon vanlig domstol kunde nationalförsamlingen (sapha phu thaen ratsadon) สภาผู้แทนราษฎร ställa honom inför riksrätt. Nationalförsamlingen fick också rätten att godkänna ett tronföljarskifte, även om tronföljarlagen från 1924 fortfarande fanns kvar.

Den nya regimen kastade inte ut rojalisterna fullständigt, utan många rojalistiska ämbetsmän fortsatte att arbeta i regeringen. Det vara bara de äldsta prinsarna som blev utrensade och bara en av dem tvingades i exil. Det handlade om den tidigare militärchefen och möjlige tronföljaren prins Paribatra Sukumbhand, som man fruktade kunde försöka sig på en motkupp. I mitten av 1932 hade han till sist hamnat i Tyskland.

I den 15 man starka Folkets kommitté (Khana Kammakan Ratsadon) คณะกรรมการราษฎร fanns det fyra revolutionsledare och fyra höga byråkrater från den gamla regimen. Två av dessa byråkrater gick med i Folkets parti och fick topposter, men de två andra förblev trogna det kungliga lägret.

Kampen mellan kuppmakarna och rojalisterna fortsatte sedan under flera månader. Luften surrade av rykten om nya kupper, grupper av arbetare demonstrerade för att visa sitt stöd för endera sidan och munkar från mahanikai agiterade mot monarkins thammayutmunkar, som kontrollerade den religiösa makten.

Under tiden försökte Prajadhipok desperat få ökat internationellt stöd. Han bad enträget den brittiske finasielle rådgivaren James Baxter เจมส์ แบ็กซเตอร์ att övertala andra utländska rådgivare i Siam att säga upp sig för att sätta press på regeringen. Kungen sade att hans starkaste vapen var att hota med abdikering, vilket han skulle använda sig av vid flera tillfällen, med viss framgång.

I en intervju med amerikansk media i september 1932 hotade också en av de högsta prinsarna (vem vet jag inte) med kungens abdikering om den blivande nya permanenta författningen inte passade palatset. Detta kunde resultera i krig där utländska makter kunde bli inblandade, sade han.

Folkets parti var naturligtvis medvetet om eventuell utländsk inblandning. Därför verkade det som om hotet om att kungen kunde tänka sig att gå i exil eller avgå hade en viss betydelse. Då författningen till sist blev klar hade palatset fått flera av sina önskemål uppfyllda.

De oftast nämnda anledningarna till kuppen den 24 juni 1932 är kung Prajadhipoks svaga styre och Siams dåliga ekonomi, som delvis orsakats av kung Vajiravudh och depressionen. Kungen sågs som vek och att han hade allt för stor respekt för den äldre generationens åsikter.

Prajadhipok hade ansträngt sig för att få landets ekonomi i balans, men för att klara detta hade han varit tvungen att minska de civila och militära utgifterna. Han hade faktiskt gjort uttalanden för en författningsmässig uppdelning av makten, som en naturlig följd av de reformer som hans far hade infört redan 1892.

Men inom kungafamiljen fanns det starka konservativa krafter. Framförallt var det den konservative farbrodern, prins Paribatra Sukumbhand, som mycket bestämt avrått kungen från att göra avkall på sin enväldiga makt. Gång på gång hade därför viktiga beslut blivit uppskjutna. En källa påstår också att det var allmänt känt att prins Paribatra Sukumbhand var motståndare till en författning och helst ville att han själv eller hans son skulle ta över tronen från Prajadhipok.

Kungen var dock inte så vek som man kan tro. Han arbetade hårt, var intelligent nog för sitt arbete och kapabel att gå emot oppositionen från sina rådgivare och ministrar. Prajadhipok och de som fanns runt honom hade helt enkelt underskattat de krafter som fanns hos Bangkoks elit och då speciellt hos den unga generationen.

Det finns anledning att tro att om kung Prajadhipok hade följt sina egna politiska instinkter hade han kunnat presentera en egen ny liberal författning och demokratiska reformer innan Pridi och hans parti hade kunnat ta makten. Se även avsnittet "De sista enväldiga kungarna," artikeln "Profetian om Chakridynastins slut."

Sir Josiah Crosby เซอร์ โจเซีย ครอสบี (1880-1958) minns i sin bok, Siam-The Crossroads, att kung Prajadhipok personligen sagt till honom att hans farbröder och bröder inte märkte att det var något i görningen och avrådde honom att utarbeta en ny författning.


(Sir Josiah Crosby)

Kungen kände sig under depressionen tvungen att avskeda en del av sina militära och civila ämbetsmän, eller minska deras löner, för att minska statens utgifter. Men han hade tagit udden av dessa besparingar genom att återanställa många kungliga prinsar i statliga ämbeten, som tidigare innehafts av civila.

När man har i tankarna att praktiskt taget hela den utbildade eliten arbetade för regeringen och att ett ämbete i statlig tjänst var nyckeln till en högre social position och ekonomisk välfärd resulterade detta naturligtvis i en grupp missnöjda civila och militära ämbetsmän. De som avskedats hade därför förenat sig med de unga radikala.

Kung Chulalongkorn och hans efterföljare hade regerat landet genom ett utövande och ett lagstiftande råd. Men medlemmarna i dessa råd bestod av kungliga prinsar, kungens ministrar, utländska rådgivare och befordrade aristokrater och kungen hade alltid det slutliga avgörandet i alla ärenden. Hans despoti var mild, men likväl var han en despot.

Det politiska systemet ändrades dock inte nämnvärt efter kuppen 1932. Det var och är fortfarande en ytterst begränsad grupp av personer som har eller har haft den reella makten i Thailand.

Upproret mot enväldet var heller inget folkligt uppror och det har aldrig varit någon tendens i den riktningen. Bönderna, som utgjorde majoriteten av befolkningen, levde sina egna liv med urgamla regler för samkväm som ingen blandade sig i och bönderna blandade sig heller inte i andras sätt att leva.

Då ledarna för kuppen den 29 juni 1932 proklamerade att Siam blivit en konstitutionell monarki möttes detta heller inte av något folkligt glädjefnatt. Detta är kanske förståeligt med tanke på att det siamesiska ordet för demokrati, prachathipatai ประชาธิปไตย, inte var känt av alltför många siameser vid den här tiden. Det kunde lika väl ha varit ett nytt whiskymärke, som en källa uttrycker det.

Phraya Songsuradet พระยาทรงสุรเดช (12 augusti 1892-1 juni 1944), vars tidigare namn var Thep Panthumsen (Thep Phanthumsen) เทพ พันธุมเสน, som var en av kuppledarna sade så här vid ett senare tillfälle;

"Vi var tvungna att hämta folk för att de skulle medverka [i ceremonin i Bangkoks tronsal]. Hade vi haft en scenshow och serverat kuaytiaw (kuaitiao) ก๋วยเตี๋ยว (kinesisk nudelsoppa) hade det kanske kommit fler människor.”


(Phraya Songsuradet)

Chulalongkorns omorganisation 1892 hade också omfattat den moderniserade militärapparaten. Kungens avsikt hade varit att placera sina släktingar i höga militära positioner, som skydd för sig själv och tronen. Det enda allvarliga hotet mot tronen kom ju från militären. Men denna strategi med enbart lojala officerare fungerade inte längre då många officerare hade rekryterats utanför de kungliga leden och det var bland dessa officerare som en del av kuppmännen befann sig.

Kung Chulalongkorn hade säkert inte tänkt på att den rikliga tillgången på prinsar kunde sina, vilket orsakats av att hans efterföljare inte följt den gamla traditionen med många hustrur och därigenom många barn.


Stavningsvarianter;

Luang Subhachalasai; Supha Chalasai.

Paul M. Handley; Paul Handley.

The King Never Smiles; เดอะคิงเนเวอร์สไมส์.

Nationalförsamlingen; People’s Assembly, Rathasapha, Ratha Sapha, Ratthasapha รัฐสภา.

Folkets kommitté; People’s Committee.

Sir Josiah Crosby; เซอร์ โจไซอา ครอสบี, เซอร์ โจซาย ครอสบี้.

Prachathipatai; Prachatipatai.

Phraya Songsuradet; Phraya Song พระยาทรง, Phraya Song Suradet, Phya Song Suradet, Phraya Songsuradej.

Thep Panthumsen; Thep Panthusaen.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-11-01, 22.10
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.