Burmeserna inledde ett oerhört ambitiöst anfall på Siam 1765 då en 20 000 man stor burmesisk armé invaderade norra Siam. Armén leddes av den tidigare omtalade general Nemyo Thihapate. Han marscherade söderut från Lampang, efter att ha tillbringat en del av regntiden här. Denna styrka, som från början mestadels bestod av shansoldater, hade nu utökats med trupper från både Lan Na och Lan Xang. De avancerade mot Ayutthaya i slutet på juli 1765.

I slutet av september marscherade ytterligare en armé i väg från Tavoy under ledning av general Maha Nawrahta. De marscherade via Chumphon och Phetchaburi och slog sig samman med mindre styrkor, som redan tagit sig in i området via passet Chedi Sam Ong, och intog Ratchaburi och Suphanburi. En tredje armé ryckte fram från Tenasserim i söder. Det finns också källor som talar om en fjärde armé!

Kung Suriyat Amarin verkar olyckligt nog ha låtit sina trupper vila efter de jämna striderna 1760 och siameserna var därför dåligt förberedda. Se även avsnittet ”Siam isolerar sig från väst,” artikeln ”Nya krig mot Burma.” Han hade haft en sista chans att svara upp mot det burmesiska hotet 1764-1765, när burmeserna höll på att ta över i norr och stänga ute Ayutthaya från denna del av taivärlden. Genom sin passivitet hade han låtit tillfället glida honom ur händerna.

Siam var nu avskuret från möjligheten att be om hjälp från sina nordliga släktingar och tvingades möta fienden på flera fronter. Under sitt avancemang mötte burmeserna bara symboliskt motstånd från många av provinsguvernörerna och deras trupper. Det mest effektiva motståndet svarade siameserna för vid byn Bang Rachan บางระจัน i provinsen Singburi nordväst om Ayutthaya. Här stoppades general Nemyo Thihapates framryckning i fem månader av 5 000 gerillasoldater.

Sju gånger skall dessa gerillastyrkor ha slagit tillbaka burmeserna och tillfogat dem stora förluster, men de tvingades till sist ge upp då de saknade både kanoner och andra vapen. Även denna händelse har blivit en modern film med namnet Bang Rachan. Siameserna hade också skickat ut en armé på 60 000 man från Ayutthaya för att möta general Maha Nawrahta och hans styrkor. De besegrades av den mycket mindre, men vältränade, burmesiska styrkan och retirerade tillbaka till huvudstaden.

(Monumentet över hjältarna från Ban Rachan)

I oktober hade alla de burmesiska arméerna strålat samman för att genomföra en kniptångsmanöver mot Ayutthaya och den 20 januari 1766 nådde man fram till huvudstaden och snart inleddes en belägring av staden. Kung Suriyat Amarin skickade bud om hjälp från den tidigare guvernören av Tak, som nu utnämnts till guvernör av Phitsanulok. Denne tidigare omtalade Phraya Taksin begav sig därför till Ayutthaya.

Phraya Taksin lyckades ta sig in i huvudstaden med 500 soldater för att hjälpa till med försvaret mot burmeserna, men det siamesiska försvaret var inte rustat för att stå emot den massiva invasionen. Enligt Wikipedia skulle Taksin ha fått titeln Phraya Vajiraprakarn (Phraya Wachiraprakan) พระยาวชิราปราการ då han blev guvernör av Kamphaengphet 1765. Flera källor kallar honom också Phraya Kamphaengphet พระยากำแพงเพชร. För enkelhetens skull fortsätter jag att kalla honom Taksin.

(Taksin)

Här och där kanske en ledare kunde samla ihop trupper och plåga burmeserna några dagar, men dessa försök var fruktlösa och snart förekom bara strider vid det belägrade Ayutthaya. Suriyat Amarin hade förmodligen hoppats på att kunna hålla stånd till nästa regntids ankomst. Då skulle slätten översvämmas och förhoppningsvis tvinga burmeserna att dra sig tillbaka. Burmeserna förberedde sig genom att befästa mera höglänt terräng och då regnen och vattnet kom använde man sig mycket av båtar.

I slutet av 1766 ledde Taksin och guvernören av Phetchaburi, Phraya Phetchaburi พระยาเพชรบุรี, en flottstyrka ut från Ayutthaya för en motattack mot burmeserna på slättlandskapet sydöst om Ayutthaya. Phraya Phetchaburi, förkortat till Phraya Phetburi, blev dödad under striderna och attacken kom av sig. Taksin, som var en duktig och ambitiös ledare, fick orättvist nog skulden för misslyckandet och blev förhindrad i sina försök att leda nya attacker mot fienden.

Taksin skulle ha bett Phraya Phetburi om att inte bli inblandad i strider med den starka burmesiska flottan, men han hade ignorerat Taksins varning, vilket resulterat i hans död. Taksin hade sedan blivit anklagad för att ha lämnat sin kollega i sticket!

Så här beskriver en källa litet mera detaljerat vad som hände; Taksin hade blivit utsedd till att kommendera en flottstyrka som skulle samlas vid Wat Yai Chai Mongkhon วัดใหญ่ชัยมงคล. Taksin gav Phraya Phetburi uppdraget att leda förtrupperna, medan Luang Saraseni (Luang Suraseni) หลวงสุรเสนี och hans egna trupper skulle ge Phraya Phetburi understöd. Förtruppen bestod av fem båtar, som hamnade i närkontakt med fienden.

Phraya Phetburis styrka blev helt omringad av ett stort antalet burmesiska båtar, men Taksin och Luang Saraseni skall ha låtit förtöja sina båtar och bara tittat på utan att hjälpa förtrupperna. Phraya Phetburis förtrupper blev massakrerade och han själv blev efter en heroisk kamp spetsad på en påle av burmanerna. Taksin och Luang Saraseni skall sedan ha flytt därifrån. De återvände inte till Ayutthaya, utan byggde i stället palissader nära Wat Phichai วัดพิชัย och det närbelägna Wat Kluai วัดกล้วย.

Taksin som nu förmodligen kan ha insett att Ayutthaya skulle falla bestämde sig sedan för att söka lyckan söderut. Det kommer mera om detta här nedan. Luang Saraseni skall ha valt en annan flyktväg. Vad som är sant eller falskt i de olika versionerna får du själv ta ställning till.

Under försvaret av Ayutthaya påstås det att siameserna försökte lura burmeserna att tro att staden hade flera manliga försvarare än man egentligen hade genom att kvinnorna klippte sig korthåriga. Till sist blev dock läget så desperat att Taksin i tysthet flydde från staden tillsammans med mellan 500 och 1 000 följeslagare beroende på källan. Någon källa talar dock om ett par tusen soldater. I en källa nämns följande fem framstående officerare i Phraya Taksins utbrytargrupp;

1. 1. Phra Chiang Ngern (Phra Chiang Ngoen) พระเชียงเงิน [född? svår], eller Phraya Chiang Ngoen พระยาเชียงเงิน. Han hade tidigare varit guvernör i Chiang Ngoen เชียงเงิน som i dag är en kommun i distriktet Mueang Tak (Amphoe Mueang Tak) อำเภอเมืองตาก. Han blir senare känd som Phraya Sukhothai พระยาสุโขทัย, eller guvernör av Sukhothai. Han är också känd under titeln Phraya Thainam พระยาท้ายน้ำ. Lägg märke till att det finns tidigare omtalade personer med samma titel.


(Distriktet Mueang Tak i provinsen Tak)

2. Luang Phichai หลวงพิชัย, eller Luang Phichai Asa, หลวงพิชัยอาสา (1741-1782). Han blir senare känd som Phraya Phichai พระยาพิชัย. Du kan läsa mera om hans bakgrund litet längre fram i artikeln ”krig mot Burma 1772.” Förväxla inte denne Phraya Phichai med tidigare personer med samma titel.

3. Luang Phrom Sena หลวงพรหมเสนา. Han blir senare känd som Chaophraya Nakhon Sawan เจ้าพระยานครสวรรค์.
4. Luang Ratchasaneha หลวงราชเสน่หา (1 november 1744-3 november 1803). Han hette Bunma บุญมา från början och kommer ett antal titlar senare att bli känd som Chaophraya Surasi เจ้าพระยาสุรสีห์.

5. Khun Aphai Phakdi ขุนอภัยภักดี.

I Chanthaburi finns det ett monument med Taksin till häst omgiven av de fyra första av de fem ovan nämnda trogna vapenbröderna.

(Monumentet i Chanthaburi)

En annan legend berättar att Taksin tillsammans med fem andra ryttare lyckades bryta igenom burmesernas linjer. De hamnade under utbrytningen bland ett kavalleri på 30 burmeser, men lyckades ändå slå sig ut till friheten. Hur utbrytningen lyckades är höljd i dunkel och verkar förbli ett evigt mysterium.

Ayutthaya som var plågat av hungersnöd och epidemier under belägringen drabbades av ytterligare prövningar då det utbröt en brand i staden tidigt 1767. Tio tusen hus skall ha brunnit ner. Mycket målande talas om att hettan var så intensiv att det skall ha runnit smält guld från buddhastatyer och stupor!

För den intresserade kan det vara kul att veta att den thailändske professorn Bidya Sriwattanasarn (Phitthaya Siwatthanasan) พิทยะ ศรีวัฒนสาร säger att Taksin hade ett antal portugiser, eller portugisiska ättlingar bland sina soldater. Det står inget om detta i Ayutthayas kungliga krönikor, utan uppgiften härstammar från portugisisk forskning som publicerades 1983. Enligt dessa forskningsresultat fanns det 79 portugisiska soldater, som tillhörde Department of Western Marksman Soldiers (Krom Tahan Farang Maen Puen) กรมทหารฝรั่งแม่นปืน, som anslutit sig till Taksins armé under perioden 1767-1768.

Åtminstone en av de fyra ledarna för det lilla portugisiska regementet, Khun Rit Samdaeng ขุนฤทธิ์สำแด, fanns med i Taksins armé. Efter att burmeserna hade drivits ut från Siam, fick portugiserna tilldelat sig land av kung Taksin för att skapa en ny bosättning, som blev känd under namnet Bandel de Nossa Senhora do Rosari. Bosättningen, eller byn, låg vid Chaophrayafloden söder om det nuvarande Wat Kalayanamitr Varamahavihara (Wat Kanlayanamit Woramahawihan) วัดกัลยาณมิตรวรมหาวิหาร vid Khlong Bangkok Yai, inte långt från Wat Arun och Taksins tidigare palats i Thonburi.

Bidya Sriwattanasarn förmodar att de ovan nämnda 79 portugiserna tillhörde samma grupp som tidigare hade haft uppdraget att försvara den franska bosättningen och St. Joseph-kyrkan i Ayutthaya.