Modern tid - Thailand under och efter Vietnamkriget
Den amerikanska närvaron i Thailand

Officiellt påbörjades den första amerikanska militära närvaron i Thailand i april 1961 då en förtrupp från USA:s flygvapen anlände till Don Mueang. Den 20 april anlände därefter sex plan av typen North American F-100 Super Sabre อเมริกาเหนือ เอฟ-100 ซูเปอร์เซเบอร์ till Don Mueang från Filippinerna.

Den 29 april 1961 begärde samfällda stabscheferna att flottan skulle skicka 5 000 man och flyg till flygbaserna i Udon Thani och Da Nang i Vietnam. Det var tänkt att de skulle strida i Laos. I Sydvietnam hade antalet kommunistiska upprorsmän fortsatt att öka i antal och fler amerikanska militära rådgivare hade skickats dit.

En av president Kennedys rådgivare menade att trupperna och flyget till Thailand var nödvändigt för att avskräcka gerillan i nordöstra Thailand. Han menade att läget var allvarligare här än i Vietnam och att Thailands skulle ges förtur. Vicepresident Lyndon B. Johnson rekommenderade att Thailand skulle få 50 miljoner dollar i militärt bistånd.

I november 1961 anlände fyra spaningsflygplan av typen RF-101C och ett fotolaboratorium från Japan till Don Mueang. Dessa plan skickades sedan i väg för att assistera flygplan av typen RT-33 från det thailändska flygvapnet för att flyga rekognoceringsuppdrag över Laos. Dessa RF-101:or stannade kvar till maj 1962 och återvände sedan för ännu ett uppdrag i november-december 1962.

I mars 1962 kom en mindre kontingent Convair F-102 Delta Daggers คอนแวร์ เอฟ-๑๐๒ เดลต้า แด็กเกอร์ från Filippinerna till Don Mueang med uppdraget att förbättra det thailändska flygvapnets defensiva förmåga. Under flera år stod sedan minst fyra av dessa jaktplan i ständig beredskap på Don Mueang.

Den 29 juni 1962 då situationen i Laos hade stabiliserats beordrade Kennedyadministrationen att alla amerikanska trupper skulle dras tillbaka från Thailand. Den 1 juli började de lämna Udon Thani och den 6 juli fanns det mindre än 1 000 marinsoldater kvar här. Som tidigare nämnt hade en internationell överenskommelse om Laos neutralitet skrivits under den 23 juli 1962 och efter detta började de sista marinsoldaterna att sig tillbaka och alla hade lämnat Thailand den 31 juli.

I Sydvietnam hade läget succesivt förvärrats då omkring 40 000 kommunistiska soldater från Nordvietnam hade infiltrerat Sydvietnam åren 1961-1963. Detta fick USA att ännu en gång vilja skicka militär personal till Thailand.

Under 1963 var Kennedy-administrationen orolig att Ngo Dinh Diems sydvietnamesiska regim var på väg att förlora kriget mot Nordvietnam och FNL (Viet Cong). Oron hade ökat efter att Diem hade störtats och dödats i en kupp den 2 november 1963. Kuppen var understödd av CIA.

Den 19 december 1963 besökte försvarsminister Robert McNamara Saigon och rapporterade till president Lyndon B. Johnson att situation var väldigt oroande och att det var troligt att FNL var på väg att vinna kriget. McNamara konstaterade också cyniskt att den sydvietnamesiska juntans generaler var så upptagna med politiska intriger att de inte hade tid att kriga.

Efter McNamaras rapport rekommenderade samfällda stabscheferna att USA skulle ge sig in i kriget och kommendanten för USA:s flygvapen, general Curtis LeMay เคอร์ติส เลอเมย์ (15 november 1906-1 oktober 1990), ville genomföra strategiska bombningar i Nordvietnam.

Den nye ordföranden för samfällda stabscheferna, general Maxwell D. Taylor, menade i en rapport att Sydvietnam var oerhört viktigt för USA:s kamp mot kommunismen. Om man tillät att Sydvietnam förlorade kriget mot FNL skulle detta vara ett så stort slag mot USA:s trovärdighet att hela Asien riskerade att bli kommunistiskt. Taylor sade också att om Sydvietnam föll skulle USA:s image skadas även i Afrika och Latinamerika. Detta kunde innebära att båda dessa regioner också gick förlorade till kommunismen.

Journalisten Stanley Karnow สแตนลีย์ คาร์โนว์ (4 februari 1925- 27 januari 2013) skrev att Taylor hade anammat en "uppblåst" version av dominoteorin där hela den tredje världen kunde förloras till kommunismen om Sydvietnam blev den första dominobrickan som föll.

Under perioden 1963-1964 gick Thailand med på att USA skulle få upprusta och underhålla och använda flera thailändska militärbaser. I mars 1964 stationerades sedan amerikanskt flyg ut vid Takhli i provinsen Nakhon Sawan, 255 kilometer norr om Bangkok. De första enheterna från USA:s flygvapen kom till Udon från Filippinerna sommaren 1964 och den första permanenta styrkan anlände i oktober 1964.


(Takhli flygbas 1965)

USA:s engagemang i Vietnam hade ökat rejält under president Kennedys adminstration. 1959 hade det funnits strax under 1 000 militära rådgivare i landet och 1964 hade detta ökat till 23 000 1964. Efter Tonkin-intermezzot (Ubatikan Ao Tangkiao) อุบัติการณ์อ่าวตังเกี๋ย i augusti 1964 fick president Lyndon B. Johnson i princip fria händer av kongressen att utöka den amerikanska militära närvaron i Vietnam, utan någon formell krigsförklaring.

Enligt Vita huset (Thamniap khao) ทำเนียบขาว hade amerikanska krigsfartyg, som befann sig på internationellt vatten i Tonkinbukten (Ao Tangkiao) อ่าวตังเกี๋ย utanför Nordvietnam den 2 och 4 augusti 1964 oprovocerat blivit anfallna av nordvietnamesiska torpedbåtar. Den 7 augusti 1964 hade kongressen antagit den så kallade Tonkinresolutionen (Mati Ao Tangkiao) มติอ่าวตังเกี๋ย, som i princip gav presidenten fria händer att vidta de åtgärder han fann nödvändiga för att motverka ”kommunistisk aggression.”

Därefter inledde president Johnson omfattande flygbombningar av Nordvietnam och han beordrade nu för första gången att stridande förband skulle skickas till Vietnam och den militära närvaron här ökade till 184 000 man. Den officiella amerikanska versionen om av Tonkin-intermezzot ifrågasattes tidigt. Det fanns en hel del omständigheter som talade emot deras version. Du kan läsa mera om Tonkin-intermezzot i de externa länkarna.

I oktober 1964 trappades aktiviteten upp på Ho Chi Minh-leden och i april 1965 inledde USA systematiska bombningar av leden från sina baser i Thailand. Det var först i mars 1967 som USA officiellt bekräftade att man under två år hade genomfört bombningar av Nordvietnam från Thailand. För varje år fraktades alltmer krigsmaterial på Ho Chi Minh-leden och man beräknar att det 1970 transporterades 10 000 ton varor i veckan från Nordvietnam till Sydvietnam.

Det uppskattas att endast 15-20 procent av varorna blev förstörda trots den enorma mängd bomber som fälldes över Laos under denna period. Då Thailand nu blivit inblandat i Vietnamkriget beskylldes landet ofta för att ha uppgivit sitt traditionella oberoende eller sin neutralitet i utrikespolitiken, till fördel för ett nära samarbete med stormakten USA.

Den amerikanska militära uppbyggnaden i Thailand fortsatte mellan 1964 och 1968 och under denna period och framåt fanns det nästan 45 000 amerikaner, företrädesvis flygvapenpersonal, stationerade i Thailand. De hade nästan 600 flygplan, där också B-52-bombplan ingick, och dessa B-52:or var baserade i U-Tapao i provinsen Rayong. Någon källa säger att det fanns nästan 50 000 amerikaner i Thailand som mest.

Den amerikanska närvaron och amerikanska dollar blåste upp den thailändska ekonomin och tiotusentals thailändare blev beroende av amerikanerna för sitt levebröd. Det var full fart på kommersen på hotellen, barerna och massageinstituten i olika delar av landet. Unga kvinnor och män åkte till städerna för att lära engelska och arbeta som servitörer, servitriser, bartenders, i hotellreceptioner och souveniraffärer, som prostituerade och massöser och turistguider.

Byggnadsindustrin växte enormt och vägar och flygfält, hotell, barer samt palatsliknande hus för högt rankade utlänningar och nyrika thailändare byggdes. På lång sikt medförde den förbättrade infrastrukturen att turistindustrin kunde utvecklas. Den intensiva amerikanska närvaron påverkade även kulturen och politiken i Thailand.

Fram till 1960 var det bara en liten thailändsk elit som haft tillgång till västerländsk kultur, idéer, värderingar och mode. Under Vietnamkriget fick en allt större del av befolkningen också tillgång till det västerländska sättet att leva.

Denna direkta kontakt med väst innebar dock en kulturkrock mellan thailändska och västerländska värderingar. När unga talangfulla musiker fann en marknad för västerländskt influerad musik valde många att sluta med den traditionella musiken och började sprida sina västerländskt påverkade alster med hjälp av kassettband.

Med den västerländska smaken kom nya idéer om social samvaro, sexualmoral, idéer om romantisk kärlek, en minskning av den traditionella respekten för de äldre och ett ifrågasättande av Thailands ekonomiska och politiska relationer. Liksom ungdomar överallt i världen blev även de thailändska ungdomarna med tiden involverade i motståndet mot Vietnamkriget och började ifrågasätta sitt eget lands inblandning i kriget.

USA blundade inte för fattigdomen i Thailand och hur exploateringen av människor gynnade Thailands kommunistiska partis växt. För att motverka detta satsade Washington stora resurser på att utveckla Thailand och vinna befolkningens stöd.

Det handlade om vägbyggen, grävning av dammar för fiskodling och förbättrad social service på landsbygden. Majoriteten av dessa satsningar gjorde man i nordöstra Thailand. Allt var dock inte frid och fröjd då hundratals miljoner dollar hamnade i fickorna hos den den traditionella eliten och militären. Detta faktum utnyttjade naturligtvis kommunistpartiet i sin propaganda.


Stavningsvarianter;

RF-101C; RF-101C “Voodoo.”

Denna artikel senast uppdaterad: 2022-10-05, 20.00
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.