Jag har tidigare berättat litet om Luang Phichai Asa som fått titeln Phraya Phichai. I den föregående artikeln har jag berättat att han sedan fick titeln Phraya Phichai Dap Hak. Jag kommer nu berätta litet mer om denne intressante mans bakgrund.

Phraya Phichai var en bondeson från Ban Huai Kha บ้านห้วยคา, som låg i distriktet Phichai พิชัย, i den sydligaste delen av dagens provins Uttaradit. En källa säger att Phraya Phichai, som var född 1741, från början kallades Choi จ้อย, med betydelsen ”den lille.” Det finns källor som säger att han hade monhärkomst.¨

Här nedan kommer en sammanfattning av ett par legender om Chois tidiga liv; Choi hade börjat med thaiboxning redan som ung och hans far hade lärt honom att han var han tvungen att träna och även studera hårt om han ville bli en bra boxare. När Choi var 14 år gammal tog hans far med honom till templet Wat Mahathat วัดมหาธาตุ i staden Phichai där han fick lära sig att läsa och skriva samtidigt som han tränade thaiboxning.

Senare började även en pojke vid namn Choet เฉิด, som var en son till Phichais guvernör, studera vid samma tempel som Choi. Choet hittade alltid en anledning att bråka med Choi och till sist tröttnade Choi på detta och bestämde sig för att lämna templet och bege sig norrut, utan att berätta detta för sina föräldrar eller sina lärare.

Därefter begav Choi sig norrut utmed Nan-floden och han vilade i olika tempel utmed sin färdväg. Vid templet Wat Ban Kaeng วัดบ้านแก่ง träffade Choi en thaiboxningstränare vid namn Thiang (Khru Thiang) ครูเที่ยง och Choi blev hans elev. Thiang ändrade sedan Chois namn till Thong Di och kallade honom Thong Di Fan Khao ทองดีฟันขาว. Fan Khao betyder "vita tänder" och detta smeknamn skall ha ha fått då han till skillnad från så många andra inte tuggade betel, vilket var mycket vanligt vid den här tiden.

Thiang blev mycket förtjust i sin elev som alltid jobbade hårt med att förbättra sin boxning och Thon Di hjälpte också sin tränare med hans hushållsarbete. Thiangs egna barn blev emellertid avundsjuka på Thong Di och de hittade olika sätt att mobba honom och till sist insåg Thong Di att det var alltför svårt att stanna kvar hos Thiang. Thong Di tog därför farväl av sin lärare och fortsatte vidare norrut.

Då Thong Di kom till Bang Pho บางโพ stannade han till vid templet Wat Wang Tao Mo วัดวังเตาหม้อ, som numera heter Wat Tha Thanon วัดท่าถนน. Samtidigt som han kom dit pågick det kinesiska operaföreställningar (Ngio) งิ้ว eller Upra Krom Chin อุปรากรจีน här och Thong Di blev så fascinerad av skådespelarnas akrobatiska konster att han stannade kvar och tittade i hela sju dagar och sju nätter. Därefter började Thong Di träna på denna akrobatik intill han med lätthet kunde hoppa över en stående mans huvud.

Efter att ha sagt farväl till munkarna vid templet Wang Tao Mo fortsatte Thong Di till Tha Sao ท่าเสา där han sökte upp en berömd boxningstränare vid namn Mek (Khru Mek) ครูเมฆ. Mek blev också förtjust i Thong Dis sympatiska personlighet och valde att undervisa honom och Thong Di blev en mycket skicklig boxare. Vid den här tiden var Thong Di 18 år gammal.

Senare fick Thong Di en möjlighet att gå en match mot en man vid namn Tuek (Nai Tuek) นายถึก, som undervisats av en boxningstränare vid namn Nin (Khru Nin) ครูนิล. Det slutade illa för Tuek som besegrades och låg medvetslös i omkring tio minuter. Nil skämdes och utmanade nu Thong Dis tränare på en match. Thong Di vädjade då om att få boxas i stället för Mek, vilket Tuek gick med på. Det hela slutade med att Tuek miste fyra tänder och med munnen full av blod slogs han också medvetslös.

Ryktet om Thong Dis skicklighet som boxare spred sig i områdets städer såsom; Uttaradit, Laplae ลับแล, Phichai och Fang. Thong Di stannade kvar hos Mek i omkring två år då han bad om att få bege sig till Sawankhalok för att lära sig fäkta. Till fäktningslärarnas förvåning tog det honom bara tre månader att bli en skicklig fäktare och efter detta begav Thong Di sig till Sukhothai och Tak.

På vägen skaffade sig Thong Di en lärling vid namn Bunkoet บุญเกิด. Då Bunkoet blev överfallen av en tiger blev han räddad av Thong Di som högg tigern i munnen med en kniv. Ryktet om detta dåd skall sedan ha spridit sig över hela världen.

Då Thong Di kom till Tak hade Taks guvernör, Phraya Taksin, organiserat en boxningsturnering i Tak i samband med en festival. Den 20-årige Thong Di bad om att få boxas en match och då stadens befolkning aldrig hade sett denne boxare tidigare föreslog man att han skulle möta en som inte var så erfaren. Thong Di insisterade dock på att få möta stadens bäste boxare.

Taks berömde mästare, Achan Nai Hao อาจารย์นายห้าว, eller Khru Hao ครูห้าว, som ingen annan vågade möta, accepterade självsäkert utmaningen. En stor publik samlades för att se matchen mot den oslagbare Hao. Thong Di visade sig emellertid vara den bäste boxaren och liksom i tidigare matcher slutade det med förlust för Hao.

Phraya Taksin frågade då om Thong Di kunde tänka sig att möta ytterligare en motståndare. Detta gick Thong Di med på och han fick möta en lång mörk boxningslärare vid namn Muek (Khru Muek) ครูหมึก. Det slutade på samma sätt för Muek som för Thong Dis tidigare motståndare och han besegrades också efter att ha slagits medvetslös.

Efter denna uppvisning övertalade Phraya Taksin Thong Di att tjänstgöra hos honom, vilket Thong Di accepterade. Han fick nu ofta tillfälle att visa sin talang för thaiboxning för den blivande kungen. Hans skicklighet och mod i ringen och det faktum att ingen kunde besegra honom uppskattades mycket av Taksin som sedermera utsåg honom till sin egen privata livvakt. Thong Di blev mycket uppskattad och omtyckt och fick med tiden titeln Luang Phichai Asa.

Det verkar som om Thong Di först fick titeln Luang Phichai Asa och därefter titeln Phraya Phichai, som guvernör över Phichai, och senare den höga titeln Chaophraya Phichairacha. En källa talar dessutom om titeln Chao Muen Waiyaworanat Phraya Siharat Decho เจ้าหมื่นไวยวรนาถ พระยาสีหราชเดโช.

En av mina källor säger att Phraya Phichai blev förfader till släkterna eller familjerna med följande namn; Wichaikhatkha วิชัยขัทคะ, Wichailakkhana วิชัยลักขณา, Sisarakon ศรีศรากร, Phichaikun พิชัยกุล, Siripalaka ศิริปาลกะ, Dithanon ดิฐานนท์ och Chaowanapricha เชาวนปรีชา.

Om Phraya Phichais vidare öde kan du läsa i ”Bangkok, Rama I-Rama VII,” avsnittet ”Bangkok blir huvudstad,” artikeln Kung Rama I (Phra Phutthayotfa Chulalok) (1782-1809).