Medan mahatthai, eller ministeriet för de norra provinserna, under 1830-talet hade varit upptagna med problemen i nordöst var ledaren för kalahom, Dit Bunnag, delvis upptagen med problem med de södra provinserna på Malackahalvön. Här var det faktiskt lika vanligt med krig och militära expeditioner som i nordöst, men detta var inte något nytt. Dit Bunnag, som utsetts till kalahom 1830, var sedan 1822 också phrakhlang. Då han tog över kalahom blev han den andre mannen i Siams historia som satt som ledare på två så viktiga poster samtidigt.

Problemen i söder började i Kedah 1831 då partisaner som stödde exilsultanen Ahmad gjorde uppror och lyckades kasta ut de siamesiska ämbetsmännen från riket. Guvernören av Nakhon Si Thammarat, Chaophraya Nakhon (Noi), började rusta en armé och bad Songkhla och Pattani om att göra detsamma. Songkhla motsatte sig detta och i Pattani startade ett uppror.

Pattani hade varit uppdelat i sju små stater under Songkhlas kontroll sedan 1817, men nu slog de små staterna i Pattani ihop sina styrkor i ett försök att avsluta Siams herradöme i området. När de attackerade Songkhla begärde Songkhla hjälp av Bangkok, men inte ens de fyra arméer som Siam skickade dit var tillräckligt för att slå tillbaka Pattanimalajerna som stöddes av Kelantan och Terengganu.

Ytterligare siamesiska styrkor skickades därför till regionen och dessa förstärktes tidigt 1832 av Nakhon Si Thammarats styrkor, som hade lyckats återerövra Kedah och återinrätta en siamesisk regering här. I mitten av 1832 hade de sju små staterna i Pattani kuvats och nya guvernörer hade utnämnts i de flesta av staterna, inklusive siamesiska sådana i Pattani självt och i Yaring.

Kedah veknade också snabbt när man insåg hotet från de siamesiska arméerna i norr. Man erbjöd sig att betala ett stort skadestånd och att överlämna härskaren från Pattani, som flytt hit, till siameserna. Nu återstod det bara att ta sig an Terengganu. Den stolte sultanen här var inte villig att be Siam om ursäkt så han avlägsnades och ersattes av en kusin. När arbetet var avslutat i söder återvände siameserna hem med tusentals fångar och ett stort krigsbyte.

Rama III hade skickat hela 300 000 man till området i söder. Våldet de utövade var fruktansvärt brutalt och slutade med en symbolisk marsch där 400 fångar, vars senor på baksidan av knäna hade skurits av, tvingades "marschera" 100 mil tillbaka till Bangkok!

Rama III:s mamma Sri Sulalai dog 1837. Alla ämbetsmän i Siam begav sig därför till Bangkok för att delta i hennes kremering. Då guvernören i Kedah var bortrest passade en lojal brorson till sultan Ahmad av Kedah på att revoltera. Brorsonens namn var Tengku Muhammad Saad.

Vad som sedan hände har beskrivits av ett ögonvittne vid namn Sherard Osborn (25 april 1822-6 maj 1875). Han var då en ung brittisk marinofficer som befann sig ombord på ett av de brittiska krigsfartygen som jag kommer att berätta om här nedan. Sherard skrev en bok efter händelserna vid namn The Blockade of Kedah in 1838; A Midshipman's Exploits in Malayan Water, som publicerades 1857. Trots att britterna faktiskt var siamesernas allierade skriver Sherard om sin växande beundran både för sin malajiska besättning och för Kedah-malajerna.

Malajerna hade planerat sitt uppror noga och i all hemlighet. De hade samlat över 2 000 man och mer än 40 krigsfartyg vid norra Sumatras kust nära Aceh. Vapen, ammunition och andra förnödenheter hade smugglats till dem av brittiska handelsmän som sympatiserade med sultanen av Kedah.

I juli 1838 omdirigerades de engelska krigsfartyg som patrullerade Kedahs kust på västra delen av Malackahalvön till den östra delen av halvön. Detta för att undersöka misstänkta fartyg vid Terengganu. Då passade malajerna på att segla över det obevakade sundet där de slog sig samman med dussintals mindre flottstyrkor som gömt sig i flodmynningarnas mangroveskogar vid Kedah.

Då engelsmännen återvände till Kedahs kust hade malajerna koncentrerat sina styrkor vid Merbokflodens (Maenam Moebok) แม่น้ำเมอร์บก mynning. Malajerna svepte därefter upp mot fortet vid Kedahflodens (Maenam Keda) แม่น้ำเกดะห์ mynning som hölls av en liten siamesisk garnison. Här gjorde de processen kort med siameserna som massakrerades. Malajerna förstärkte därefter sin position i Kuala Kedah medan deras huvudstyrka drev bort övriga siameser från Kedah. Därefter fortsatte de sin framryckning och erövrade i snabb följd Perlis, Satun och Trang.

De segerrusiga malajerna begav sig nu norrut för att föra krig mot Siam. Fyra av de sju delarna av Pattani valde att stödja upproret och malajernas militära styrka ökade till omkring 10 000 man. Man lyckades nu skära av Songkhla och belägrade den siamesiska garnisonen här som bestod av 2 000 siameser och 500 kineser. Målet var att hålla siameserna på defensiven till efter monsunregnen då man då skulle få tid att förstärka sin militära position i Kedah.

I december 1838 hade den brittiska flottan återvänt till Kedah där man störde malajernas förflyttningar av trupper och förnödenheter utmed kusten. Fartyget HMS Hyacinth med sina 18 kanoner ankrade upp utanför Kuala Kedah strax utom räckhåll för malajernas kanoner och fortet belägrades.

De tre brittiska kanonbåtarna Diamond, Pearl och Emerald patrullerade sedan kusten från Kuala Kedah till Pulau Dayang Bunting เกาะดายัง บันติง. Dessa fartyg var bemannade med frisläppta malajpirater från Straits Settlements och de var därmed erfarna sjömän. Det brittiska Ostindiska kompaniets skovelhjulsdrivna ångfartyg Diana hölls i beredskap i Singapore.

Snart var också ett siamesiskt krigsfartyg på plats, men detta fartyg ankrade upp betydligt längre bort från kusten än Hyacinth för att undgå kanoneld från malajerna. Då britterna erbjöd siameserna att delta i blockaden avböjde emellertid kaptenen erbjudandet. Detta gjorde han med kommentaren "tidak bagus, tidak bagus" på malajiska, vilket översatts till "nej det är inte bra, inte bra." Han avslog britternas erbjudande så många gånger att hans fartyg, som han inte ville uppge namnet på, faktiskt blev känt under namnet Tidak Bagus!

Malajernas segertåg bröts då en siamesisk armé på 10 000 man plötsligt gick över gränsen till Kedah tidigt 1839 och hävde belägringen av Songkhla. De malajer som hamnat i kläm då belägringen bröts utsattes för kraftfulla siamesiska angrepp från både Songkhlas försvarare och de nyanlända styrkorna. Detta resulterade i att malajernas styrkor skingrades och de överlevande försökte desperat ta sig hem mot Kedah.

Malajerna i Kedah drabbades nu av panik då man var väl medvetna om hur siameserna behandlat dem under tidigare krig. Det skulle också visa sig att deras rädsla i högsta grad var befogad. Jag spar gärna läsarna från detaljerade upplysningar om vad de utsattes för. Detta får du själv leta upp i de externa länkarna. Jag vill dock varna dig för att det handlar om ofattbara vidrigheter.

Siameserna avancerade nu och kom allt närmare Kuala Kedah. Bakom sig lämnade de brinnande och rykande byar och risfält. Tusentals skräckslagna människor flydde i allt som kunde flyta nerför floden mot fortet i Kuala Kedah för att söka skydd. De flesta båtarna som flyktingarna kom i var för små för att kunna ta sig till den relativa säkerheten till Penang eller till Wellesley på fastlandet.

Tusentals flyktingar fanns snart runt britternas krigsfartyg som ju faktisk var siamesernas allierade. Sherard Osborn berättade att de låg för ankar bland en mängd flytetyg av alla former och storlekar. Han berättade också att många av kanoterna riskerade att sjunka vid hans fartyg och att de fick rädda de olyckliga upp på fartygsdäcket.

Sherard talar om sju litet större fartyg och etthundrafemton småbåtar ute på havet som förmodligen hade mer än 3 000 personer ombord. Av dessa var två tredjedelar kvinnor och resten barn och gamla män förutom några få män som kunde navigera båtarna. Under natten som Sherard beskrev föddes två barn.

Flyktingarna vittnade om de fruktansvärda övergrepp de utsatts för. Men även malajerna hade stått för brutala handlingar. Tre hundra siamesiska fångar som tagits till fånga tidigt under kriget hade förts bort till en torrlagd damm där de stacks ner med dolkar av sina fångvaktare och nedkastade i dammen. Valet av plats för massakern var inte vald av en slump. Den låg på den väg där siameserna var tvungna att rycka fram.

Då siameserna till sist nådde fram till Kuala Kedah hade de nåtts av förstärkningar och deras antal hade växt till 15 000 man. Av dessa var 10 000 utrustade med moderna flintmusköter och de hade också med sig stridselefanter. Väl på plats började de skjuta mot fortet och på de försvarande malajerna som låg gömda i djungeln utanför fortet. Den siamesiska beskjutningen var så intensiv att de brittiska krigsfartygen blev tvungna att flytta på sig då flera kanonkulor landade farligt nära dem i vattnet. Samtidigt hade malajerna valt att inte skjuta mot britterna med sina kanoner.

På andra sidan floden hade nu siameserna intagit staden Kuala Kedah och prickskyttar i staden bekämpade de malajiska försvararna. Försvararna som nu bara uppgick till ungefär 200 man bestod förutom av malajer av ett antal indiska legosoldater (rajputer). Försvararna gjorde under natten den 19 mars 1839 ett desperat försök att eliminera krypskyttarna och att tysta några av de siamesiska kanonerna, men ute i det öppna hamnade de i en förödande korseld och de skingrades.

De kvarvarande försvararna förstod nu att fortet skulle falla innan soluppgången och de överlevande fick besked om att rädda sig själva efter bästa förmåga. Några valde att ta sig ut genom fartygsblockaden och några valde att simma över floden och sedan försöka fly utmed kusten. Femton av de indiska soldaterna gav de första flyende eldunderstöd under ett par timmar innan de själva valde att försöka simma ut till de brittiska fartygen.

Sherard Osborn berättar att de flesta av indierna inte simmade så bra och att de omkom på grund av tidvattenströmmar och alligatorer (krokodiler)! Då dagen grydde var siameserna redan inne i fortet. Detta var litet om hur Sherard upplevde dessa dramatiska händelser.

Det var en yngre bror till Dit Bunnag, That Bunnag (That Bunnak) ทัต บุนนาค (1791-8 februari 1857), som Rama III hade skickat söderut för att kuva upprorsmännen. That Bunnag fick titeln Phraya Si Phiphat พระยาศรีพิพัฒน์ och blev senare den tredje personen i Thailands historia som fick titeln Somdet Chaophraya. Titelnamnet blev Somdet Chaophraya Borom Maha Phichaiyat สมเด็จเจ้าพระยาบรมมหาพิไชยญาติ. Under tiden hade det brutit ut inbördeskrig i Kelantan och endast genom att hota med en militär intervention lyckades siameserna få de stridande parterna att lösa konflikten.

(That Bunnag)

Efter årtionden av ständig oro hade tiden blivit mogen för en ny taktik hur regerandet skulle gå till på Malackahalvön. That Bunnag föreslog nu att sultanatet Kedah skulle ha en självstyrande regering och 1839 reducerades Kedahs territorium genom att bilda fyra autonoma stater på Kedahs gamla territorium. Förutom Kedah handlade det om Kubang Pasu กุบังปาซู, Perlis och Satun.

Siameserna övergav nu sin politik att försöka regera regionen genom siamesiska guvernörer och tillät nu malajerna själva att regera sina stater. De tillät faktiskt sultan Ahmad Tajuddin att återvända från Penang och regera Kedah som siamesisk vasall 1841. En mängd tidigare flyktingar valde faktiskt att återvända i samband med sultan Ahmads hemkomst. Detta efter att ha varit på flykt i två årtionden!

Oroligheterna i Kelantan löstes genom att skicka sultanens rivaler i exil 1842. Slutligen, efter Chaophraya Nakhons (Noi) död 1839, trots att han efterträddes av sin son, minskade hans familjs inflytande i regionen och Songkhlas och Nakhon Si Thammarats makt och skyldigheter fördelades mera jämbördigt.

Siams position hade förbättrats avsevärt på 1840-talet. Efter årtionden av strider hade Siam lyckats skapa bättre ordning och stabilitet i regionen och denna landsdel skulle under större delen av århundradet inte orsaka Bangkok speciellt stora problem.