Mongkut fick ärva ett oavslutat krig av sin företrädare. Det hade börjat 1849 med uppror i shanstaten Kengtung och den norra luestaten Chiang Hung, då det burmesiska inflytandet hade minskat i området. De två staterna började sedan kriga med varandra och Chiang Hung sökte stöd hos Siam.

Rama III som såg en möjlighet att ta kontroll över shanstaterna skickade därför trupper som inledde en expedition i området 1849-1850 som skulle testa burmesernas förmåga. Trupperna återvände dock till Bangkok då kung Rama III dog 1851.

Då Chiang Hungs nye härskare skickade tribut till Bangkok 1852 begärde han samtidigt skydd mot burmeserna, som krävde överhöghet över området via Kengtung. Då det burmesiska motståndet varit minimalt under den förra expeditionen skickade Mongkut därför två militära expeditioner från Chiang Mai mot Kengtung 1852-1853.

Den burmesiske kungen, som var orolig över det brittiska hotet mot hans rike, skickade bara några tusen infanterister som försvar mot siameserna som nått fram till och belägrat Kengtung. Efter svåra förluster lyckades burmeserna ändå driva bort den siamesiska invasionsstyrkan, som bestod av krigselefanter och lätt artilleri.

Siameserna återvände ännu en gång 1854 med en ännu större invasionsstyrka och Kengtung belägrades i 21 dagar. Burmeserna som tidigare hade oroat sig för hotet från britterna var nu bättre förberedda och då förnödenheterna började ta slut för den siamesiska armén blev de ännu en gång tvungna att dra sig tillbaka i maj 1855.

De två sistnämnda expeditionerna hade kommenderats av Mongkuts yngre halvbror, prins Wongsa Dhiraj Snid, men trupperna bestod nästan uteslutande av soldater från Lan Na. Deras misslyckade berodde förutom problemen med förnödenheter också på låg stridsmoral bland soldaterna. De siamesiska ambitionerna i område upphörde därefter under resten av Mongkuts regeringstid.