Till sist bestämde sig britterna för att skicka en förhandlingsdelegation och tidigt 1855 anlände den till Siam ledd av den ovan omtalade Sir John Bowring. Bowring kom till Siam med pompa och ståt och med ett militärt hot i rockärmen. Bowrings tidigare korrespondens med Mongkut hade nämligen indikerat hur långt britterna var beredda att gå och uteslöt inte militära maktmedel, om det blev nödvändigt, för att försvara sina intressen.

Då Sir John Bowring kom till Bangkok visade han tydligt att han inte tänkte låta sig bli dåligt behandlad. Sir John bad därefter om en audiens hos kung Mongkut och visade med eftertryck att det inte dög med någon kontakt på ministernivå. Han lät dessutom siameserna förstå att han inte fann det passande att falla på knä framför kungen, att ta av sig sina skor eller lägga ifrån sig det svärd som han bar i sitt ämbetsutövande.

Bowring och hans män måste därför ha blivit överraskade över den vänlighet med vilken de mottogs. Audiensen blev en storslagen historia som imponerade på Sir John. Mongkut tog också emot Bowring på tu man hand i sin privata kammare, där han bjöd honom på cigarrer och vin som han själv skänkte upp till honom. Även Si Suriyawongse förde samtal med Bowring, där han beklagade sig över den siamesiska administrationens orättvisor och ineffektivitet och reciterade noga genomtänkta argument, som tränats in med hjälp av amerikanska missionärer.

Det var tydligt att Mongkut gjorde allt för att ge britterna och drottning Viktoria intrycket att Siam var ett upplyst och progressivt kungarike, som välkomnade kontakterna med väst. Detta lyckades han också väl med och gjorde ett gott intryck på britterna. Även om man kan tveka om äktheten påstås det att Bowring och kung Mongkut blev ”vänner” för livet.

Inom två veckor hade man kommit fram till en överenskommelse och ett traktat om "Vänskap och handel" skrevs under den 18 april 1855. Detta traktat är även känt som Bowringtraktatet (Sonthi Sanya Baoring) สนธิสัญญาเบาริง. Den tidigare nämnde Harry Smith Parkes hade varit sekreterare åt Bowring då fördraget skrevs under. Då traktatet ratificerades den 5 april 1856 hade Mueang Thai เมืองไทย ersatts med namnet Siam för första gången. Jag har tidigare berättat att namnet Siam från början var ett västerländskt påfund.

Traktatet erbjöd en öppning för handeln med Siam, vilket uppfyllde Londons huvudkrav. Brittiska medborgare fick lov att bo och hyra eller äga mark nära Bangkok och britterna fick också exterritorialitet över sina medborgare. De två sista bestämmelserna skulle bli det allvarligaste hotet mot Siams självständighet under de kommande årtiondena och naturligt nog orsak till mycken vrede bland många siameser.

Britterna fick också fördelaktiga import- och exportregler och skatterna på deras mark och handelsaktiviteter sattes lågt. Det talas om en skatt på tre procent på importvaror. Regeringens handels- och varumonopol, som länge varit grundvalen i det siamesiska finansiella systemet, var därmed borta.

Ett undantag var handeln med opium som, liksom i Singapore och Hongkong, förblev ett officiellt statligt monopol. Traktatet omfattade heller inte hasardspel, alkoholhaltiga drycker och ett statligt lotteri. En brittisk konsul skulle utnämnas av det siamesiska hovet och han skulle vara bosatt i Bangkok. Konsuln skulle vara ansvarig för all brittisk handel och personal i Siam.

Trots det höga priset för ”vänskapen” med britterna var Mongkut fast besluten att inte begå samma misstag som burmeserna och kineserna gjort och tack vare sin egenskap som kraftfull härskare kunde han tygla oppositionen, som utgjordes av den konservativa siamesiska adeln.

Mongkut hade insett att Siam inte var rustat att stå emot britternas enorma ekonomiska, politiska och militära makt och Siam har faktiskt kung Mongkut att tacka för att riket inte blev uppslukat av väst, under en tid då alla andra omkringliggande länder blev koloniserade. Mongkut och Si Suriyawongse visste nämligen bättre än någon annan hur farliga engelsmännen kunde bli och vilka konsekvenser detta kunde få för Siams framtid som suverän stat.

De kommersiella fördelarna som britterna skaffat sig var ett allvarligt hot mot nästan alla siamesiska prinsars och ämbetsmäns makt och levebröd. De hade varit beroende av handels- och varumonopolen och de stora skatteintäkterna, som nu försvann i och med traktatet. De som förlorade mest på traktatet var faktiskt Si Suriyawongse och Thiphakorawong och deras följeslagare, eftersom de hade kontrollerat de flesta monopolen. De måste ha kunnat erbjuda sina följeslagare andra inkomster, som kompensation för det som hade offrats i nationens intresse.

Det första året efter traktatet minskade dock inte statens intäkter så mycket som man kan tro och de följande åren steg de faktiskt igen till samma nivå som före traktatet. I början togs inkomstbortfallet huvudsakligen igen genom det tidigare omtalade monopolet på opium, hasardspel, alkoholhaltiga drycker och lotterier, som inte omfattades av traktatet. Ändringarna blev i stället i första hand kännbara för Siams kinesiska minoritet. Trots att de förändrade förutsättningarna gjorde Mongkut och hans följeslagare utsatta var de uppenbart beredda att ta denna risk.