1887 bad Chulalongkorn prins Devawongse, som då befann sig i England under firandet av drottning Viktorias 50-årsjubileum på tronen, att studera och skriva rapporter om hur de europeiska regeringarna var organiserade. Kanske var han påverkad av den kritiska skrivelse som jag berättat om i artikeln ”Konflikten med prins Prisdang Chumsai 1885”, men han var säkert medveten om nödvändigheten av reformer.

Då Devawongse återvände hem förespråkade han bildandet av ett kabinett med tolv likvärdiga ministrar. I kabinettet skulle de sju gamla ministerposterna ingå och därutöver skulle man skapa fem nya.

De tolv ministrarna var alla bröder till Chulalongkorn eller lojala aristokrater och avsikten var att centralisera rikets styrning från Bangkok. Detta möttes av motstånd och Chulalongkorn tvingades tillåta guvernörerna i provinserna att behålla sina poster. Kungen placerade skickligt folk, lojala mot honom, i positioner varifrån de senare successivt kunde ta över allt viktigare poster.

Ett år senare skapade han två nya rådgivande organ. Det var unga män som dominerade i dessa två organ och de var sammansatta av prinsar och höga ämbetsmän, som skulle ge kungen råd i politiska frågor. Kungen beordrade dem att tala "fritt och ärligt, utan tvekan eller fruktan", men naturligtvis gjorde de inte det då de fann det omöjligt att kasta bort de århundradegamla traditionerna.

I de rådgivande organen fanns det vänner och unga bröder till kungen, men även några rivaler till Bunnagfamiljen. Detta visade att kungen tänkte sig en försiktig utmaning av den gamla ordningen.

Under förberedelserna för ändringarna av detta system, tidigt 1888, höll kungen ett långt akademiskt tal där han berättade om den historiska utvecklingen av det traditionella regeringssystemet och analyserade dess svagheter. Han stakade sedan ut den väg efter vilken det nya systemet gradvis skulle införas.

Ministerkandidaterna som utsågs var, som tidigare nämnts, nästan alla kungens egna bröder och de började omedelbart hålla kabinettsmöten, trots att kabinettet ännu inte hade någon utövande makt. Detta var dock en bra förberedelse inför deras maktövertagande som skulle bli verklighet 1892.

Det gjordes två stora undantag i systemskiftet 1888. Det delade militära ansvaret mellan kalahom och arméministeriet och den fortsatta delningen av ansvaret för den provinsiella administrationen mellan mahatthai och kalahom behölls. Detta var nödvändigt i båda fallen, efter motstånd från de gamla ministrarna som ännu var aktiva.

Innan ministrarna dog eller drog sig tillbaka menade kungen att det var oklokt att utmana dem alltför mycket. På grund av deras höga ålder förväntades de inte vara kvar alltför länge. Ministrarna träffades regelbundet, vilket de sällan gjort tidigare, och den nationella politiken började få sammanhang. Centraliseringen av skatte- och avgiftsindrivningen till finansministeriet resulterade i att det skapades ett slags gemensamt beroende mellan ministerier som tidigare varit ekonomiskt självständiga.

1888 besökte Chulalongkorn Kelantan, Terengganu och Pattani som då var tributstater till Siam 1888. Han besökte sedan Langkawi, Penang och Kedah 1890. Kedah var då fortfarande under siamesiskt herradöme. Det handlade om Chulalongkorns oro för rikets södra gränser med tanke på den brittiska politiken i området.

Världen hade drabbats av en världsomfattande koleraepidemi 1881-1896 och 1888 grundade Chulalongkorn Sirirajsjukhuset. Sjukhuset fick sitt namn efter kungens drygt 1 år gamle son, prins Siriraj Kakudhabhand (Chao Fa Sirirat Kakutthaphan) เจ้าฟ้าศิริราชกกุธภัณฑ์ (27 november 1885-31 maj 1887), som dött av dysenteri året innan sjukhuset öppnade. En läkarutbildning startade här 1890.

I mars 1891 besökte den ryske kronprinsen och blivande tsar Nikolaj II ซาร์นิโคลัสที่สอง (18 maj 1868-17 juli 1918) Siam under en jordenruntresa. Detta besök blev inledningen på en betydelsefull vänskap mellan de båda regenterna.

(Nikolaj som ung)

Nikolaj fick ett mycket hjärtligt mottagande och i en bok bestående av två volymer om sina resor i världen, (skrivna på kungligt uppdrag av fursten Esper Uchtomskij (14 augusti 1861-26 november 1921), var det bara beröm över den gästfrihet han mötts av. ”Det siamesiska hovets legendariska gästfrihet har länge varit känd av oss genom böcker, men det vi sett och upplevt är bortom all beskrivning”.

(Esper Uchtomskij)

Åren omedelbart före 1892 kunde centralregeringen till sist stärka sin kontroll över de avlägsna provinserna och då speciellt de tidigare vasall- eller tributstaterna. Det var i slutet av 1880-talet som de kungliga kommissionärerna i Chiang Mai och Phuket började få en effektiv kontroll över sina provinser, med möjligheter att utfärda lagar och organisera skatteindrivningen.

De första kommissionärerna utnämndes i nordöst och hade sina baser i Luang Prabang och Ubon Ratchathani. Till dessa poster valdes i allmänhet kungliga prinsar. Som medlemmar av kungahuset kunde de köra över både det gamla gardet och de lokala auktoriteterna, bestående av guvernörer som för det mesta efterträtt sina fäder och farfäder i sina ämbeten.

Chulalongkorn valde sina nya kommissionärer med stor omsorg och som grupp var de mycket effektiva. Inom några få år skapade hans halvbror prins Bidyalabh ett system för rätten till skogsavverkning, som dramatiskt minskade den godtyckliga auktoriteten hos regenten i Chiang Mai. Prins Prachaksha i Nong Khai började i sin tur att organisera en armé för att göra slut på kaoset i centrala Laos och försvara området mot det växande franska hotet i regionen.

Dessa åtgärder kunde kanske ha gjorts tidigare om det inte hade varit för bristen på lämpliga ledare och bristen på pengar. Åtgärderna kom inte en sekund för tidigt eftersom situationen i området snabbt höll på att bli ytterst allvarlig för kungariket Siam. Se även längre fram i artikeln ”Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma”.

Medan den siamesiska regeringen bidrog till landets utveckling genom att införa västerländska metoder i rättsväsendet och förvaltningen fick man överlåta den ekonomiska utvecklingen till europeiska och kinesiska kapitalister och företagare. Européerna satsade pengar på sjöfart, tenn, teak, utrikeshandel, transporter och banker. Kinesiska immigranter tog hand om den lätta industrin och nästan all grossist- och detaljhandel. Du kan läsa mer om den kinesiska immigrationen längre fram i artikeln ”Den kinesiska invandringen”. 

Chulalongkorn besökte Singapore och Java en andra gång tillsammans med bland andra sin huvuddrottning Saovabha Bhongsri (Phra Ong Chao Saowapha Phongsi) พระองค์เจ้าเสาวภาผ่องศรี (1 januari 1864 - 20 oktober 1919) 1896. Jag har tidigare berättat att Chulalongkorn hade besökt Singapore och på Java för första gången 1871.

Saovabha är även känd som Si Patcharindra eller Sri Bajarindra (Si Phatcharinthara) ศรีพัชรินทรา. Saovabha Bhongsri var en halvsyster till Chulalongkorn och en helsyster till den drunknade Sunanda.