Bangkok, Rama I - Rama VII - Kung Chulalongkorn
Highslide JS
Siamesisk militär styrka 1875
Ho-banditerna

Efter taipingupproret (kabot thaiphing) กบฏไท้ผิง i Kina, som pågick åren 1850-1864, började gäng av kinesiska rövarband härja i Laos och Vietnam. De härjande kineserna kallades för flaggäng eller ho av siameserna och laotierna. Lägg märke till att ho även stavas haw i flera källor. Jag har valt att använda den icke förskönande beteckningen "hobanditer" för medlemmarna i dessa flaggäng.

Taipingupproret var ett sällsynt blodigt inbördeskrig med ofattbart många dödsoffer. Själva kriget skördade omkring 11 miljoner offer och då företrädesvis civila. Bara under ett tre dagar långt slag 1864 vid Nanjing dödades mer än 100 000 människor, vilket förmodligen inte överträffats någon gång i historien. Den påföljande hungersnöden, som orsakats av kriget, ökade på antalet offer till mer än 30 miljoner! Men det finns faktiskt källor som nämner siffran 100 miljoner döda!

Tonkin i Vietnam drabbades först av hobanditerna. Enheter från de så kallade Svarta flaggorna (Ho Thong Dam) ฮ่อธงดำ och deras rivaler Gula flaggorna (Ho Thong Lueang) ฮ่อธงเหลือง från södra Yunnan korsade 1865 gränsen och skaffade sig baser vid Röda flodens övre lopp.


(Ho från Svarta flaggorna)

Under de kommande tjugo åren fick de Svarta flaggorna och deras ledare Liu Yongfu (Lio Yongfu) หลิว หย่งฟู่ (10 oktober 1837-januari 1917) en viss legitimitet och anseende, då de hjälpte både den vietnamesiske kejsaren Tu Duc (som dog den 19 juli 1883) och Qingdynastins monarker mot de franska imperialisterna i Tonkin.


(Liu Yongfu)

De Gula flaggorna däremot, under ledning av Huang Chongying (Huang Chong-ing) หวงจงอิง, fick inget sådant erkännande. De blev därför förföljda av både vietnameserna, de Svarta flaggorna och Qingstyrkor och de blev besegrade och skingrades.

Längre västerut, med början omkring 1872 eller 1873, hade band av rebeller som besegrats av Qingstyrkor korsat gränsen till nuvarande Laos. Det finns dock källor som säger att hobanditer hade dykt upp i norra Laos vid floden Nam Ou (Nam U) น้ำอู redan i mitten av 1869. Här skall de ha slagit sig samman med lue-dissidenter som tvingats lämna Xishuangbanna efter inbördesstriderna där.

Dessa nya gäng kännetecknades också av sina flaggor och kallades för Röda flaggorna (Ho Thong Daeng) ฮ่อธงแดง och Randiga flaggorna (Ho Thong Lai) ฮ่อธงลาย och de rörde sig söderut och hade snart ockuperat nästan hela norra Laos.

3 000 banditer från de Gula flaggorna hade 1872 ryckt in i Houaphanh efter att ha plundrat den delvis självständiga taispråkiga konfederationen Sip Song Chau Tai. Denna konfederation låg i vad som i dag är nordvästra Vietnam och nordöstra Laos. Två år senare hade de drivit bort lokalbefolkningen och de planerade att slå sig samman med de Röda flaggorna som rört sig nedför floden Nam Ou.

Kham Souk, som var son till Luang Prabangs kung Oun Kham (Chao Un Kham) เจ้าอุ่นคำ (r. 15 december 1872-25 mars 1887), lyckades faktisk förhindra hobanditerna att nå fram till Luang Prabang. Kham Souk kommer senare att dyka upp som kung Zakarine (Sakkarin) สักรินทร์. Du kan läsa mera om honom längre fram i artikeln ”Siam mellan franska Indokina och brittiska Burma.”

De Röda flaggorna härjade Dien Bien Phu 1873 och därefter hade en del hobanditer retirerat till Houaphanh, medan de Randiga flaggorna samma år begav sig mot Muang Phuan (Xiang Khouang) på Krukslätten. I Muang Phuan regerade Chao Ung (Phra Chao Ueng) พระเจ้าอึ่ง (r. 1866-1876), som efterträtt sin bror Chao Pho เจ้าโป้ (r. 1848-1865) som regent.

Vid Chiang Kham slog en del hobanditer läger och tvingade lokalbefolkningen att betala "skatter" till dem. Att vägra betydde döden. Chao Ung mobiliserade en mindre armé och försökte förgäves hjälpa den belägrade guvernören i Chiang Kham 1874. Chao Ung blev dock skjuten och dödligt sårad och hans armé drog sig tillbaka. Efter detta misslyckade bad Chao Ungs son, Chao Khanti เจ้าขันตี, om hjälp från Vietnam och kung Oun Kham och den vietnamesiske kejsaren Tu Duc ställde upp med en gemensam styrka 1874. Men även denna gemensamma ansträngning misslyckades.

Oun Kham hade efterträtt kung Chantharath (Chao Chantharat) เจ้าจันทราช (r. 23 september 1850-1 oktober 1868), som var svårt sjuk i malaria, som regent i Luang Prabang 1868. Oun Kham, som var född den 5 juni 1811, hade blivit krönt till kung av siameserna 1872.

Åren 1875-1876, efter att förenade vietnamesiska styrkor och Qingstyrkor hade fångat in och halshuggit Huang Chongying, hade de överlevande från de Gula flaggorna flytt västerut till den övre delen av Svarta floden.

Segerrika hobanditer började tidigt 1875 att plundra området utmed Mekongfloden från Chiang Kham i norr till Nakhon Phanom i söder. Nu var Siams säkerhet direkt hotad, men den unge kung Chulalongkorn var oförmögen att svara effektivt på hotet. Då hobanditerna hotade Vientiane fanns det bara en mindre kontingent siamesiska och laotiska trupper här som valde att retirera till Nong Khai och banditerna kunde gå in i Vientiane. Detta fick Oun Kham att vädja om omedelbar hjälp från kung Chulalongkorn.

Siameserna administrerade Laos från Nong Khai, men inte heller här fanns det en tillräckligt stor militär styrka för att driva bort hobanditerna och man begärde därför förstärkningar från Ubon. Men det skulle ta fyra månader innan förstärkningarna nådde fram. Då hade guvernören av Khorat redan nått fram till Vientiane. Med sin militära styrka hade han korsat den strida Mekongfloden, mitt under regnperioden, och attackerat hobanditerna som slagit sig ner bland Vientianes ruiner. Här hade banditerna använt tiden till att gräva efter värdeföremål, som de trodde att laotierna hade gömt då staden erövrades 1828. Men uppenbart hade deras arbete varit mer eller mindre förgäves.

Siameserna drev ut hobanditerna från Vientiane och den siamesiska styrkan fortsatte mot deras fäste vid Chiang Kham som också erövrades. Hobanditernas befälhavare dödades i striderna och banditerna valde då att retirera. Den siamesiska militära expeditionen misslyckades emellertid då hobanditerna inte längre ville ge sig in på regelrätta fältslag. I stället valde de att ta sin tillflykt bland bergen i de nuvarande provinserna Xiang Khouang och Houaphanh. När siameserna drog sig tillbaka senare 1875 kunde hobanditerna återuppta sina plundringståg mer eller mindre obehindrat.

En mera välorganiserad siamesisk kampanj genomfördes 1876, men blev till sist mera av ett siamesiskt plundringståg, som drabbade lokalbefolkningen, än en seger över hobanditerna. Hobanditerna med sina hästar blev nämligen alltför svåra att bekämpa för de siamesiska och laotiska infanterisoldaterna.

Chulalongkorn lade nu skulden på Muang Phuan och menade att de själva dragit på sig elände då de gått med på att förse hobanditerna med ris, silver och hästar. Men detta hade de naturligtvis inte gjort frivilligt, utan tvingats till i ett desperat försök att blidka dem. Chulalongkorn avslog därför Muang Phuans vädjande om hjälp och han förklarade helt enkelt de lokala ledarna som inkompetenta. Under tiden fortsatte problemen vid Nam Ou och siamesiska kommissionärer fick hjälpa kung Oun Kham av Luang Prabang att hålla borta banditerna 1876.

Hobanditerna var inte ett direkt hot mot Luang Prabang 1880, men de kontrollerade fortfarande Xiang Khouang. 1882 eller 1883 blev läget dock ett annat och Oun Kham vädjade ännu en gång till Bangkok om hjälp då banditerna ännu en gång blivit ett hot mot Luang Prabang.

Trots att Chulalongkorn tidigare hade avslagit Muang Phuans vädjan om hjälp attackerade siameserna och en armé från Luang Prabang banditerna i Xiang Khouang 1883, men led ännu ett allvarligt nederlag. Därför beslöt sig siameserna för en ny omfattande attack i Laos och 1884-1885 skickade man i väg en stor militär styrka, som till största delen bestod av soldater från nordöstra och norra Siam.

Styrkorna leddes av en överste och senare fältmarskalk (general) med titelnamnet Chamuen Vai Voranat (Chamuen Wai Woranat) จมื่นไวยวรนาถ (28 mars 1851-1 juli 1931), som skall ha befunnit sig i Laos åren 1885-1887. Vai Voranat blir senare känd som Chaophraya Surasakmontri (Choem Saeng-Xuto) เจ้าพระยาสุรศักดิ์มนตรี (Choem Saeng Chuto เจิม แสง-ชูโต).


(Vai Voranat och Champasaks regent Kham Souk)

En brittisk lantmätare deltog också i denna militära expedition och tack vare honom har den blivit osedvanligt väldokumenterad. Han har fått en egen artikel efter denna.

Flaggängen härjade främst de norra delarna av Laos långt in på 1880-talet, även om andra källor talar om ända in på 1890-talet. Krigen mot hobanditerna kallas för Songkhram Prap Ho สงครามปราบฮ่อ på thai.

En anonym fransk armékommendant har sagt att hobanditerna i Vietnam var legosoldater som hade som sitt främsta mål att smuggla opium från hamnar i Tonkin till södra Kina. Han säger att många européer och i synnerhet fransmän som avslutat sina militära karriärer och franska desertörer slog sig samman med banditerna. Det sägs att om man överlevde två eller tre smugglingsresor utmed Röda floden blev man mångmiljonär. Riskerna var stora med utbytet enormt.


Stavningsvarianter;

Taipingupproret; Kabot thaiphing thian tua กบฏไท่ผิงเทียนกั๋ว.

Liu Yongfu; Liú Yǒngfú, Lui Yongfu, Liu Yung-fu, ลิ้ว หย่งฟู้.

Huang Chongying; Huang Chung-ying, Huang Ch'ung-ying, Pan Lunsi, Phan Lun Sue ผานหลุนซื่อ, Phaweng Lung Si เผว่งหลุ่งสี, Pua Lun Si ปั่วง์หลุ่นสี่, Puang Nansi ปวงนันซี, Puang Nansi ปวงนันสี.

Oun Kham; Angama, Chao Oun Kham, Ounkham, Chao Unkham, Phra Chao Mahintharathep Niphathon พระเจ้ามหินทรเทพนิภาธร, Tiao Oun Kham, Un Kham, Unkham.
Alternativ regeringstid för Oun Kham; 1 oktober 1868-15 december 1895, 1872-1888, 1872-1894, 1872-1895, 1873-1894.

Chao Ung; Chao Hung.

Chao Pho; Phra Chao Itsara Settha พระเจ้าอิสระเชษฐา, Po.

Chantharath; Chandakumara, Chantha-Kuman, Chanthakuman, Chantharad, Chantharat, Chantharath, Phra Chao Chantharathep Praphakhun พระเจ้าจันทรเทพประภาคุณ, Tiantha Koumane, Tiantha-koumane, Tiantharath.
Alternativ regeringstid för Chantharath; 1851-1870, 1852-1871, 23 september 1852-1 oktober 1868.

Vai Voranat; Chamuen Vaivoranart, Chamuen Waiworanat, Chao Muen Wai Woranat เจ้าหมื่นไวยวรนาถ, Chao Muen Wai Woranat เจ้าหมื่นไวยวรนารถ, Jamuen Vaivoranat, Meun Vai Voranat.

Chaophraya Surasakmontri; Chao Phraya Surasak, Chao Phraya Surasakdi Montri, Chao Phraya Surasakdimontri, Chao Phraya Surasakmontri, P’ia Surasak Montri, Surasak, Surasak Montri.

Choem Saeng-Xuto; Choem Saeng-Chuto, Choem Saengchuto, Charoen Sangxuto, Jerm Saengchuto.

Denna artikel senast uppdaterad: 2022-06-17, 12.34
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.