Phraya Phahon byggde huvudsakligen sitt stöd på armén och flottan mot de radikala och rojalisterna. Det stod klart för de flesta politiska observatörer i slutet av 1933 att den som kontrollerade de väpnade styrkorna också satt säkert i sadeln.

Det framgick också tydligt att regimen inte var beredd på att ge landet ett allt för demokratiskt utseende. Det existerade ingen pressfrihet och det rådde sträng censur. Under åren 1933-1934 stängdes 17 tidningar efter regeringsingripanden. På en fråga 1936 om tidningarna kunde trycka nyheter från andra källor än statens egen censurbyrå blev svaret nej. Dessutom fick politiska partier inte lov att organisera sig.

Tiden var inte mogen för detta menade man. Det demokratiska experimentet i Siam som följde efter kuppen 1932 blev faktiskt mera ett skifte av elitens sammansättning än en grundläggande förändring av landets politik. Under en femårsperiod, tidigt 1934 till slutet av 1938, lyckades det premiärminister Phraya Phahon att hålla de liberala och konservativa stången med en moderat balanspolitik, utan att för den skull uträtta något av större betydelse.

Phraya Phahon utsåg Phibun till försvarsminister 1934 och uppnådde därmed militärens stöd för regeringen. I samband med detta måste nämnas att militärutgifterna fördubblades under perioden 1932-1937. Orsakerna till detta är nog mera komplicerade än man kan tro. Säkert såg den dominerande fraktionen i regeringen till att gynna sig själva på olika sätt samband med detta, men samtidigt stärktes den militära värnplikten. Många var nämligen övertygade att stormakterna fortfarande var hågade att ta över Siam och att denna lust ökat då stormakternas goda förhållande till den absoluta monarkin hade upphört.

Många var dessutom övertygade om att det skulle bli nya krig i framtiden och ville rusta militärt då man såg hur de auktoritära fascistregimerna i världen också gjorde så. Många siameser hade blivit imponerade av Tyskland och Italien och ännu mera av Japan. Redan från början av den konstitutionella perioden hade den unga militära fraktionen nära kontakter med japanska ämbetsmän och intressen.

Klockan 03.00 den 3 augusti 1935 påbörjades ett kuppförsök som kallats sergeantupproret eller kabot naisib (kabot naisip) กบฎนายสิบ. Ledaren var en sergeant vid namn Sawas Mahammad (Sawat Mahamat) สวัสดิ์ มหะมัด. Tillsamman med ett antal underofficerare försökte man ta kontroll över försvarsministeriets högkvarter, men kuppmakarna besegrades av styrkor ledda av Phraya Phahon. Sawas dömdes senare till döden och avrättades.

Pridi Banomyong hade som tidigare nämnt utsetts till inrikesminister 1935 och Phraya Phahon fick därmed stöd av de unga liberala, vilket regeringen så väl behövde. 

I november 1936 ogiltigförklarade Siam alla gamla traktat med främmande nationer och 1939 hade Siam återfått sin fulla suveränitet efter mer än ett århundrade med västerländsk inblandning. Det var Pridi som kom att omförhandla de gamla traktaten mellan Siam och de europeiska staterna. Han blev så framgångsrik och gjorde ett så gott intryck att Phraya Phahon utnämnde honom till utrikesminister 1937.

Som den mest prominenta av de yngre militärerna och på grund av hans makt utsattes Phibun för tre mordförsök under andra halvan av 1938. Man försökte sig med skjutvapen de första två gångerna och med gift den tredje. Kulorna träffade dock inte och giftet gjorde bara Phibun och hans fru allvarligt sjuka. Hans förmåga att klara sig levande från alla dessa mordförsök spädde på mystiken runt honom.

Enligt Handley hade Phibun redan i februari 1935 utsatts för ett misslyckat mordförsök. Under en fotbollsmatch blev han skjuten av en revolverman, men klarade sig undan utan allvarligare skador. Pridi skyllde detta försök på exkungens svärfar, prins Svasti Sobhon, som befann sig i exil på Penang.

Sex månader senare samma år genomfördes ännu ett misslyckat mordförsök. Den här gången mot både Phibun och Pridi. Handley säger att det var rojalister som låg bakom de misslyckade försöken. 1937 fick rojalisterna dock litet vind i seglen då det avslöjades att Phibun och Folkets partis regering hade sålt konfiskerad förstatligad kunglig egendom, till priser under gällande marknadsvärde, till vissa höga ämbetsmän.

Även om den kungliga egendomen återlämnades hade Folkets parti förlorat i anseende och rojalisterna vunnit en del på det. Regeringen var nära att falla, men nationalförsamlingen och regeringen verkar ha undgått en konflikt genom att komma överens om att ordna upp affären i tysthet och det var bara tre ministrar som förlorade sina platser i regeringen.

I slutet av 1937 avslöjade polisen ännu ett mordförsök som var riktat mot både Pridi och Phibun. Handley säger i november medan andra källor säger december. Mitt i all röra kom Ananda Mahidol på tillfälligt besök till Siam den 15 november 1938. Han kom tillsammans med sin mor, bror och syster. Den 13-årige kungen och hans familj stannade i 1 ½ månad och återvände till Schweiz den 1 januari 1939. Trots kungens uppmärksammade hemkomst var stämningen i landet dyster. Rykten om kupper och andra tråkigheter surrade i luften och som ett brev på posten kom giftmordsförsöket på Phibun.

De ovan nämnda mordförsöken skulle senare användas som bevis för en omfattande konspiration, som gick ut på att mörda flera regeringsmedlemmar och bilda en ny administration. Därefter skulle antingen exkung Prajadhipok eller prins Paribatra Sukumbhand utses till ny kung. Vad detta resulterade i kan du läsa mera om i nästa artikel.

1938 hade det gamla Siam ändrat sig mycket. Monarkin fanns visserligen fortfarande kvar, men hade inte längre något inflytande. Det var få som kunde tänka sig att vrida tillbaka klockan till den absoluta monarkins tid och idén om ett konstitutionellt regeringssystem var nu allmänt accepterad. Regionala tvister och separationstendenser bland minoriteterna verkade också ha upphört. De mäktiga monthonregeringarna hade ersatts av 70 provinsregeringar och representativ demokrati hade börjat införas på lokal nivå.

Intresset för nationell politik ökade och det fanns små tendenser till en opposition mot militärens dominans av regeringen. Regeringen bestod fortfarande av nationalister, men den var nu bredare och hade börjat söka stöd utanför den civila och militära byråkratin.