Det började nu bli uppenbart att Phraya Mano och Phraya Song tänkte gå emot den yngre militära fraktionen genom att neka dem direkt kommando över de militära trupperna. Detta skulle i sin tur innebära att de gamla konservativa skulle återta kontrollen över administrationen.

Kanske fruktade man nu att den absoluta monarkin skulle återinföras och den unga militära fraktionen lyckades med besvär vinna Phraya Phahons stöd. Den 15 juni 1933 lämnade Phraya Phahon regeringen och angav hälsoskäl som anledning. Men det handlade om förberedelser inför en kommande kupp som genomfördes den 20 juni. Denna kupp, som återigen blev oblodig, är känd som ratprahan 20 mithunayon pho. sor. 2576 รัฐประหาร 20 มิถุนายน พ.ศ. 2476 på thai.

Samma dag arresterades Phraya Mano och andra konservativa ledare av militärjuntan och det infördes undantagstillstånd. Härmed försvann Phraya Mano och Phraya Song från thailändsk politik även om Phraya Song fram till sin död var verksam bakom kulisserna. Phraya Mano sattes på ett tåg till Penang och hörde inte av sig mera från sin exil. Han dog här 64 år gammal den 1 oktober 1948. Phraya Song påbörjade först en två år lång exil på Sri Lanka och dog till sist i Phnom Penh i juni 1944. Officiellt dog han av blodförgiftning, men rykten talade om att han hade blivit giftmördad.

Nyckelrollerna i kuppen hade general Phraya Phahon, överstelöjtnant Phibun och flottans överstekommenderande Luang Subhachalasai. De informerade kungen att det varit "nödvändigt för armén och flottan att ta kontroll över regeringen endast för att samla nationalförsamlingen." Dessutom sade de att de "som alltid var fyllda av respekt och tillit till Hans Majestät."

Kungen accepterade motvilligt situationen och bad Phraya Phahon att bilda en ny regering och Phraya Phahon själv blev utsedd till premiärminister den 21 juni 1933. Eftersom Phraya Phahon var soldat, som han själv sade, behövde han en civil expert som rådgivare.

Därför utsågs prins Wan Waithayakorn (Phra Ong Chao Wan Waithayakon) พระองค์เจ้า วรรณไวทยากร (25 augusti 1891-5 september 1976), som var en sonson till Mongkut, till hans rådgivare. Prins Wans pappa var den tidigare omtalade prinsen Naradhip Prabandhabongse. Prins Wan var född med prinstiteln Mom Chao, men upphöjdes till Phra Ong Chao 1939.

(Wan Waithayakorn)

Sju av kuppmakarna från kuppen 1932 fanns med i det nya kabinettet, men de tvekade fortfarande att ta direkt kontroll över ministerierna och dessa fick skötas av lojala äldre ämbetsmän.

Då nationalförsamlingen åter samlades stiftades en lag som godkände kuppen och som samtidigt intog en starkt kommunistfientlig hållning. Phraya Phahons nya administration tycks ha varit medveten om att om de skulle lyckas hålla sig kvar vid makten så var de tvungna att ge ett kraftfullt stabilt intryck. De hade inte råd att bli ovänner med byråkratins medelklass genom att verka radikala. Trots att de var försiktiga skulle landet inom några månader hamna i en kris där Siam kom närmare ett inbördeskrig än riket någonsin varit tidigare.

Trots att Phraya Phahon åter samlade nationalförsamlingen och förberedde de första allmänna valen lättade inte den nya regeringen på de restriktioner som Mano-regeringen hade infört. Den nya regimen motsatte sig också bildandet av politiska partier. Det var tydligt att general Phraya Phahon och hans militärjunta lika lite som Phraya Mano ville acceptera Pridi Banomyongs radikala idéer.

När militärregeringen satt säkert i sadeln övertalades premiärminister Phraya Phahon dock om att tillåta Pridi att återvända till Siam. Uppenbart för att militärregeringen skulle få folkligt stöd. Då Pridi kommit tillbaka 1934 började en tribunal undersöka hans tidigare förehavanden och efter lång tid slogs det fast våren 1934 att Pridi, enligt thailändsk lag, inte var kommunist. Han friades därmed offentligt från denna misstanke, men det avgjordes aldrig om hans plan var kommunistisk eller ej.

Därför misstänker många thailändare än i dag att Pridi arbetade mot ett kommunistiskt system, med eller utan förbindelse med Sovjetunionen. Pridi själv förnekade att han var kommunist, men han erkände att han var en radikal socialist.