Efter att fransmännen hade bombat Nakhon Phanom den 28 november 1940 blev den thailändska flottan mera aktiv vid gränsen till Kambodja. En flottstyrka skickades till Khlong Yai คลองใหญ่ i provinsen Trat för att skydda befolkningen här och marinsoldater skickades till provinserna Chanthaburi och Trat.

Den thailändska flottan började därefter patrullera farvattnen i området för att hindra en fientlig landstigning på den östra sidan av Thailandviken. Området vid öarna Koh Chang (Ko Chang) เกาะช้าง, Koh Kut och Koh Ngam (Ko Ngam) เกาะง่าม blev en av flottans samlingsplatser. Andra fartyg låg beredda vid flottbasen i Sattahip.

Den franske generalguvernören och överbefälhavaren för de franska flottstyrkorna i Indokina, amiral Jean Decoux ฌ็อง เดอกู (5 maj 1884-21 oktober 1963), bestämde sig i slutet av 1940 för en attack på den thailändska flottan. Den 9 december samlade han en mindre flottstyrka, vid Cam Ranh-bukten (Ao Kam Raeng) อ่าวกามแรง, norr om Saigon. Till kommendant för styrkan utnämndes kapten Régis Bérenger เรจี เบรังเยร์ (25 september 1888-23 augusti 1971).

(Amiral Jean Decoux)

(Régis Bérenger)

Flottstyrkan bestod av den moderna lätta kryssaren Lamotte-Picquet เรือลามอตต์ ปิเกต์, sluparna Dumont d'Urville เรือดูมองต์ ดูร์วิลล์ och Amiral Charner เรืออามิราล ชาร์เนร์ samt de äldre och mycket mindre sluparna Tahure เรือตาอูร์ och Marne เรือมาร์น från första världskriget.

(Lamotte-Piquet)

(Dumont d'Urville)

(Amiral Charner)

(Tahure)

(Marne)

Fransmännen skulle bli tvungna att genomföra sitt uppdrag utan något större flygunderstöd. De hade bara tillgång till åtta sjöflygplan av typen Loire 130 ลัวร์ 130, baserade vid Ream (Rim) รีม i Kambodja, som kunde bistå med spaning och bombning. Lamotte-Picquet hade visserligen två egna flygplan av samma typ ombord, men de skulle senare visa sig att de blev oanvändbara då man fick problem med den katapultanordning som skulle få dem i luften.

(Loire 130)

Flottstyrkan började träna i Cam Ranh-bukten kort tid efter bildandet och den 13 januari 1941 kom ordern från amiral Decoux om en attack på den thailändska flottan. Attacken skulle genomföras i samband med den tidigare nämnda franska markoffensiven, som skulle inledas den 16 januari. Se även den förra artikeln ”Strider mellan Thailand och Frankrike (1940-1941).”

Då flottstyrkans fartyg hade olika marschfart skickade Bérenger i väg de långsammare sluparna först, medan han själv blev kvar i Saigon där han slipade på de sista bitarna av sina planer. När alla förberedelser var klara seglade Bérenger i väg med Lamotte-Picquet och strålade samman med sina långsammare fartyg klockan 15.00 den 15 januari. De befann sig då 32 kilometer norr om den vietnamesiska ön Con Son (Koh Kon Soen) เกาะโกนเซิน. Con Son är även känd under namnet Poulo Condor.

Amiral Decouxs order var enkel: "Attackera de siamesiska kuststäderna från Rayong till den kambodjanska gränsen för att tvinga den siamesiska regeringen att dra tillbaka sina styrkor från den kambodjanska gränsen."

På kvällen den 15 januari, efter ett sista möte ombord på flaggskeppet Lamotte-Picquet, lättade man ankar klockan 21.15 och stävade vidare mot den thailändska kusten med en fart på 14 knop, vilket var sluparnas toppfart. De franska fartygen förblev oupptäckta då de seglade in i Thailandviken.

Det franska spaningsflyget från Ream hade spanat av kusten från Trat till Sattahip. De hade upptäckt ett kustförsvarsfartyg och en torpedbåt vid Koh Chang och en kanonbåt, fyra torpedbåtar och två ubåtar vid Sattahip. Denna rapport lämnades över till det marina högkvarteret i Saigon, som skickade den vidare till Lamotte-Picquet. Bérenger bestämde sig nu för att genomföra attacken på de thailändska fartygen vid Koh Chang vid gryningen.

Han brydde sig inte om Sattahip då de franska sluparna inte skulle kunna nå fram dit förrän långt senare under dagen och då skulle överraskningsmomentet vara borta. Man visste heller inte hur starkt hamnförsvaret var i Sattahip. Den thailändska flottstyrkan vid Koh Chang var svagare och därmed ett bättre mål.

Bérenger bestämde sig för att närma sig Koh Chang från sydväst. Området här är fullt av bergiga öar som flottstyrkan kunde använda sig av som skydd mot upptäckt. Man skulle också dela upp sig för att förhindra att de thailändska fartygen skulle kunna fly.

Klockan 05.30 den 17 januari lättade den franska flottstyrkan ankar och klockan 05.45 delade de upp sig i tre grupper. Lamotte-Picquet intog en östlig position, Dumont d'Urville och Amiral Charner en central position och Tahure och Marne en västlig. Vädret var perfekt och vattnet låg nästan helt stilla. Solen skulle gå upp klockan 06.30 och det första ljuset hade börjat visa sig i horisonten tillsammans med ett dunkelt månsken.

Fransmännen hade genomfört en sista spaningsflygning över målområdet klockan 06.05, med hjälp av en Loire 130 från Ream. Rapporten från spaningsplanet kom som en obehaglig överraskning för fransmännen. Tidigare rapporter hade talat om en torpedbåt, men nu fanns det två. Under natten hade nämligen HTMS Chonburi (Ruea Luang Chonburi) เรือหลวงชลบุรี anlänt för att avlösa HTMS Chanthaburi (Ruea Luang Chanthaburi) เรือหลวงจันทบุรี, som skulle återvända till Sattahip senare samma dag för underhåll.

HTMS är den engelska förkortningen för His Thai Majesty's Ship i den kungliga thailändska flottan.

Fransmännen miste sin överraskningsfördel då det ovan nämnda franska spaningsplanet försökte sig på en bombattack mot ett mål på ön Koh Ngam. Planet upptäcktes av morgonbadande sjömän och officerare ombord på torpedbåtarna HTMS Songkhla (Ruea Luang Songkhla) เรือหลวงสงขลา och HTMS Chonburi och det beordrades klart skepp.

(HTMS Songkhla och HTMS Thonburi hade samma utseende)

På sin väg tillbaka söderut fällde planet två bomber mot en byggnad på ön Koh Ngam, men de hamnade i vattnet mellan Koh Chang och Koh Ngam. HTMS Songkhla och HTMS Chonburi började skjuta på planet, som befann sig på ett avstånd av 2 000 meter, med sitt luftvärn och maskingevär. Sjöplanet fick skador på sin högra vinge och försvann i havet söder om ön Koh Wai เกาะหวาย omkring klockan 06.10. Anledningen till bombningen av byggnaden på Koh Ngam kan ha varit för att fördärva telefonförbindelsen på ön. Detta för att förhindra inkallandet av thailändskt stridsflyg.

Omkring klockan 06.10 såg HTMS Songkhla hur Lamotte-Picquet sköt på byggnaden på Koh Ngam och klockan 06.14 började hon själv skjuta på kryssaren då hon kommit inom räckhåll. Detta kom uppenbart som en överraskning för Lamotte-Picquet, som enligt en thailändsk källa skall ha träffats. Kryssaren ändrade nu sin eldgivning och började i stället skjuta på HTMS Songkhla. De flesta av granaterna slog i stället ned på Koh Chang och Koh Ngam då fartyget smälte in med öarna i bakgrunden och då morgonljuset ännu var svagt.

De två franska fartygen Marne och Tahure anlände nu från väst och de började också skjuta på HTMS Songkhla och HTMS Chonburi. HTMS Songkhla kunde inte besvara elden då målen låg utanför hennes kanoners räckvidd. Det blev därför HTMS Chonburi som fick ta sig an detta. Då dagsljuset tilltog träffades de två thailändska fartygen allt oftare av den fientliga eldgivningen och flera sjömän ombord på HTMS Songkhla dödades. Hon började brinna och ta in vatten och omkring klockan 06.45 beordrade befälhavaren att fartyget skulle överges.

Efter att ha skjutit ner det ovan omtalade sjöplanet såg HTMS Chonburi hur Lamotte-Picquet kom seglande från Koh Wai och öppnade eld mot henne på 12 000 meters avstånd. Detta gjorde hon samtidigt med HTMS Songkhla. Det var då som de franska fartygen Marne och Tahure hade dykt upp och utsatt de två thailändska fartygen för tungt bombardemang från 8 000 meters avstånd. Under skottväxlingen lyckades thailändarna träffa ett av de franska fartygens skorsten.

HTMS Chonburi blev emellertid själv träffad mer än en gång och då hennes bränsletank träffades började hon brinna. Omkring klockan 06.50 beordrade även HTMS Chonburis befälhavare att fartyget skulle överges. Då sjömännen simmat i väg från den brinnande torpedbåten fortsatte de franska fartygen att skjuta på henne till hon sjönk.

Klockan 05.30 hade HTMS Thonburi hört det fientliga flyget och det hade beordrats klart skepp. Senare kunde man höra kanoneld, vilket handlade om de två ovan omtalade thailändska torpedbåtarna som hamnat i strid med fienden. För att hjälpa de två torpedbåtarna började HTMS Thonburi segla mot dessa omkring klockan 06.20. Torpedbåten HTMS Nong Sarai (Ruea Luang Nong Sarai) เรือหลวงหนองสาหร่าย och det mindre fartyget HTMS Thiew Uthok (Ruea Luang Thiao Uthok) följde efter tätt bakom. Lägg märke till att HTMS Nong Sarai kallas för minfartyg i en källa.

Då fienden siktades förberedde sig HTMS Thonburi för strid, medan HTMS Nong Sarai och HTMS Thiew Uthok beordrades att bege sig till en säker plats norr om Koh Chang. De skickades i väg då de annars skulle ha blivit lätta måltavlor för ett krigsfartyg av kryssaren Lamotte-Picquets kaliber.

Klockan 06.38 kunde man från Lamotte-Picquet se hur den thailändska flottans stolthet, kustförsvarsfartyget HTMS Thonburi (Ruea Luang Thonburi) เรือหลวงธนบุรี, var på väg mot nordväst på ett avstånd av 10 kilometer. Lamotte-Picquet följde efter medan eldgivningen från de båda fartygen ofta hindrades av uppstickande öar.

(HTMS Thonburi)

Eldgivningen från HTMS Thonburi var visserligen omfattande men dåligt riktad. Klockan 07.15 kunde man se att eld brutit ut ombord på Thonburi, som nu även var under attack från de franska sluparna. Tidigt under striden hade Thonburis befälhavare dödats av eldgivningen från Lamotte-Picquet, vilket naturligtvis inte var till fartygets fördel. Den döde befälhavaren och kommendanten hette Luang Phrom Viraphan (Luang Phrom Wiraphan) หลวงพร้อมวีระพันธ์ (?-17 januari 1941).

(HTMS Thonburi brinner)

(Luang Phrom Viraphan)

Då Thonburis besättning menade att de skulle ha större chans att skada de mindre franska fartygen började de nu i stället att skjuta på Admiral Charner. Efter att ett av Thonburis kanontorn hade skadats av eldgivning från Lamotte-Picquet började man åter skjuta på Lamotte-Picquet.

Thonburi nådde sedan i säkerhet på grundare vatten, dit de franska fartygen inte vågade sig in då de var rädda för att gå på grund. Thonburi brann nu intensivt och lutade starkt mot styrbord. Hennes återstående kanontorn hade fastnat och hon kunde bara skjuta om man manövrerade henne i korrekt position.

Klockan 07.50 avfyrade Lamotte-Picquet en salva torpeder från 15 kilometers avstånd mot Thonburi, men man förlorade sedan synlig kontakt med henne bakom en ö. Klockan 08.40 beordrade Bérenger sin flottstyrka att återvända hem, vilket skedde samtidigt med thailändska luftangrepp. Två eller tre thailändska plan fällde flera bomber nära Lamotte-Picquet och fick också in en direktträff, men bomben exploderade inte!

Lamotte-Picquet svarade med intensiv luftvärnseld och en andra thailändsk attack 40 minuter senare blev också ett misslyckande. Striderna upphörde helt klockan 09.40 och den segerrika franska styrkan återvände hem mot Saigon.

Fransmännen lämnade efter sig en total förödelse. Thonburi var svårt skadad och hade satts på grund på en sandbank i Chanthaburiflodens mynning, med omkring 20 döda sjömän. Torpedbåtarna HTMS Chonburi och HTMS Songkhla hade också sänkts och här hade 2 respektive 14 sjömän fått sätta livet till. Fransmännen hade däremot inte förlorat ett enda fartyg.

De överlevande från de thailändska torpedbåtarna hade räddats av torpedbåtarna HTMS Rayong (Ruea Luang Rayong) เรือหลวงระยอง, HTMS Nong Sarai och det mindre fartyget HTMS Thiew Uthok som skyddade fiskare i området.

Kort tid efter att fransmännen lämnat slagfältet bogserades Thonburi i väg av transportfartyget HTMS Chang (Ruea Luang Chang) เรือหลวงช้าง. Thonburi kapsejsade, men blev senare bärgad och reparerad i Japan och överlevde kriget. Därefter fungerade hon som skolfartyg tills hon togs ur tjänst och skrotades 1959. Thonburis kanoner och däck togs tillvara och finns fortfarande kvar som ett minnesmärke vid den kungliga thailändska marinakademin (rongrian nai ruea) โรงเรียนนายเรือ i Samut Prakan.

(Det kapsejsade fartyget Thonburi)

HTMS Rayong, HTMS Nhong Sarhai och Thiew Uthok hade under sjöslaget legat i skydd norr om Koh Chang och hade klokt nog valt att inte röja sin position och hade heller inte upptäckts av fransmännen.

Fransmännen var upprymda över sin seger som de trodde skulle få avgörande betydelse för krigets fortsatta utveckling. Deras lyckade sjöslag var en stor bedrift med tanke på hur svårt det var att navigera och strida i detta örika område. Bedriften blev inte mindre av att de thailändska sjömännen också hade visat stort mod och beslutsamhet under striderna, vilket fransmännen också berömde dem för.

I en fransk radiosändning från Saigon den 19 januari sades följande; ".. men vi får inte glömma att hylla de thailändska marina styrkorna för deras hårda och modiga kamp. Vi vill visa vår respekt för de som dog under striderna. De dog med ära och stolthet för sitt hemland."

Under en utredning som följde efter sjöslaget hävdade den thailändska flottan, efter uttalanden från sjömän och fiskare runt Koh Chang, att Lamotte-Picquet och den övriga franska flottstyrkan också hade skadats svårt. Enligt en rapport påstods det att Lamotte-Picquets besättningsmän hade använt hela natten för att reparera fartygets skador.

Någon förklaring till hur de kunde veta detta, då den franska flottstyrkan lämnat Koh Chang, gavs inte. Påståendena verkar sakna grund och det finns heller inte något stöd för dessa i några franska dokument eller i några av fartygens loggböcker. En del thailändska källor har fortsatt att hävda att Lamotte-Picquet hade skadats under striderna och att hon träffats av en torped. Man påstår också att handelsfartyg, som sett Lamotte-Picquet i Saigon, hade rapporterat att hon hade slagsida och genomgick omfattande reparationer.

En källa säger att före slaget vid Koh Chang (Yutthanawi Ko Chang) ยุทธนาวีเกาะช้าง bestod den kungliga thailändska flottan av sammanlagt 18 fartyg. Två kustförsvarsfartyg, 12 torpedbåtar och fyra u-båtar. Den franska flottan var betydligt starkare, men detta uppvägdes av ett starkare thailändskt flygvapen. Storleken på den thailändska flottan varierar något beroende på källan. I ärlighetens namn så har mina tillgängliga källor också litet avvikande uppgifter angående händelseförloppet och om vilka fartyg och fartygstyper som deltog i slaget.

En källa säger att den thailändska flottstyrkan vid Koh Chang hade bestått av de tre italienskbyggda torpedbåtarna HTMS Songkhla, HTMS Chonburi och HTMS Trat (Ruea Luang Trat) เรือหลวงตราด samt den thailändska flottans stolthet de två japantillverkade bepansrade kustförsvarsfartygen HTMS Thonburi och HTMS Sri Ayudhya (Ruea Luang Si Ayutthaya) เรือหลวงศรีอยุธยา. De två sistnämnda 2 500 ton tunga systerfartygen var utrustade med sextumskanoner och var byggda 1937.

(HTMS Trat)

(HTMS Sri Ayudhya)

Det påstås att fransmännen blivit överraskade över att båda kustförsvarsfartygen (Thonburi och Sri Ayudhya) fanns på plats. De hade bara förväntat sig att Sri Ayudhya skulle finnas där, men Thonburi hade anlänt dagen innan på sin reguljära tur.

Delar av ovanstående verkar vara fel då flera källor säger att HTMS Sri Ayudhya kom fram till Koh Chang först då slaget redan var över! Att HTMS Trat skulle ha förlist saknas också i flera källor. Bilden här nedan visar skillnaden i storlek mellan Thonburi och Lamotte-Piquet. Thonburi är det vita fartyget i förgrunden.

(En storleksjämförelse mellan fartygen Lamotte-Piquet och Thonburi)

Två dagar efter slaget vid Ko Chang beslöt japanerna, trots att den japanska militären ville genomföra en fullständig ockupation av Indokina och Thailand, att göra slut på konflikten. Fransmännen i Hanoi fick besked om att kriget måste upphöra, annars skulle Japan ta kontroll över hela Indokina. För att understryka sitt allvar skickade japanerna en stor flottstyrka till Mekongflodens mynning. Det thailändska flygvapnet hann dock med att bomba det franska flygfältet vid Angkor nära Siem Reap den 24 januari och på morgonen den 28 januari genomfördes en sista bombräd mot Sisophon.

Konflikten med Thailand hade kostat fransmännen ett relativt stort antal dödade soldater och mycket prestige bland sina koloniala undersåtar och trupper och materiel kunde inte ersättas på grund av britternas sjöblockad. Den franska garnisonen skulle förbli starkt demoraliserad fram till japanernas kupp den 9 mars 1945, som blev slutet för den koloniala Vichyarmén i Indokina.

Det finns källor som uppger att den franska arméns förluster uppgick till 321 man varav 15 officerare. Dessutom saknades 178 man och av dessa var 158 meniga soldater och 20 officerare eller underofficerare. Thailändarna hade tagit 222 man till fånga. Av dessa var 17 nordafrikaner, 80 fransmän och 125 indokineser. En källa säger att Thailands försvarsmakts förluster uppgick till 54 dödade och 307 sårade. 41 sjömän och marinsoldater från den thailändska flottan hade dödats och 67 sårats.

Jag har tidigare berättat att 36 man omkom i slaget vid Koh Chang. Eventuella döda och sårade fransmän i sjöslaget har jag inga uppgifter om. Det thailändska flygvapnet förlorade 13 man. Antalet thailändska krigsfångar uppgick bara till 21 man.

Omkring 30 procent av de franska styrkornas flygplan betraktades som obrukbara efter kriget. En del av dem hade fått mindre skador under flygräder och förblev oreparerade. Fransmännen medgav att de förlorat tre plan på marken, men i verkligheten var förlusterna större än så. Efter kriget var bara hälften av fransmännens plan i området användbara.

Det thailändska flygvapnet hävdade att de skjutit ner fem franska plan och att de fördärvat 17 på marken. De egna förlusterna uppgav de till tre plan i luften och att de fått fördärvat fem till tio plan på marken under franska attacker på thailändska flygfält.

Den 28 januari 1941 inleddes ett preliminärt eldupphör och japanerna förklarade att de tänkte medla i konflikten. Under tiden fortsatte både thailändarna och fransmännen att försöka förbättra sina militära positioner på land, utan några större framgångar.