Efter kuppen den 7 november 1947 bad Phibun sin tidigare minister från krigstiden, Khuang Aphaiwong, att bli premiärminister ännu en gång. Khuang och Demokratiska partiet hade liksom kuppmakarna varit angelägna om att bli av med Thamrongs korrupta regering, men Khuang sympatiserade inte med kuppmakarnas metoder och var först ovillig att ställa upp för dem. Då Phibun och militären förklarat att de inte skulle blanda sig i Khuangs administration accepterade han posten som premiärminister den 10 november 1947. Därmed blev han premiärminister för tredje gången.

Kuppmakarna (National Soldier’s Committee) hade bildat en egen lagstiftande församling som kallades Council of Ministers of the Assembly (Khana Ratthamontri Sapha) คณะรัฐมนตรีสภา. De hade avtalat med Khuang att så länge han inte blandade sig i deras verksamhet skulle de hålla sig borta från hans.

Den 25 november 1947 skrev prins Rangsit i egenskap av regent under en provisorisk författning som också kallas för 1947 års författning. Kung Bhumibol, som befann sig i Schweiz, hade givit sitt samtycke till detta.

Kuppen i november 1947 hälsades faktiskt med glädje bland stora delar av befolkningen. Armén var naturligtvis lycklig efter nästan fyra år i en tillbakadragen roll och även de lägre klasserna och rojalisterna var glada. De lägre klasserna hoppades på ett bättre styre, eftersom Thamrongregimen inte hade uträttat något som gynnade dem. Rojalisterna, som såg Pridi som en ärkefiende till monarkin, hälsade med glädje de nya tongångarna.