Perioden från maj 1948 till januari 1952 var en politiskt instabil tid med åtta försök att störta kuppmakarna från 1947. Under sitt första år vid makten fick Phibun klara av två militära utmaningar mot sin maktposition.

Den första kom den 1 oktober 1948 då generalmajor Net Khemayothin เนตร เขมะโยธิน (31 maj 1909-22 februari 1985), generalmajor Somboon Saranuchit (Sombun Saranuchit) สมบูรณ์ ศรานุชิต, generallöjtnant Luang Sinatyotharak (Chit Munsilpa) och ett antal andra högt rankade officerare från arméns generalstab planerade en kupp. På thailändska kallas kuppförsöket för Kabot Senathikarn (Kabot Senathikan) กบฎเสนาธิการ. Det finns också de alternativa namnen Kabot Nai Phon กบฏนายพล eller Kabot 1 Tulakhom กบฏ 1 ตุลาคม.

(Net Khemayothin)

(Somboon Saranuchit)

Luang Sinatyotharak hade varit överstekommenderande under Pridi och generalmajor Net Khemayothin hade varit en nära medarbetare till Phibun under kriget och senare en prominent medlem i Seri Thai. De motsatte sig arméns alltmer korrupta och ineffektiva ledning och hoppades att omorganisera militären och göra den mer professionell. De tänkte arrestera Phibun, höga ämbetsmän och ledande arméofficerare under ett party för Sarit Thanarat som skulle hållas den 1 oktober 1948.

Trots ett starkt stöd inom generalstaben fick gruppen som återinsatt Phibun vetskap om planerna. Den 21 september rekommenderade generalmajor Phin Choonhavan försvarsministeriet och andra ministerier att rensa ut ett antal regeringsämbetsmän. Phins förslag godkändes av kabinettet och den 1 oktober började man arrestera kuppmakarna. Innan veckan var slut hade man arresterat mer än 50 arméfolk och reservister och flera framstående supportrar till Pridi. Någon källa säger ett sextiotal arresterade.

En av deltagarna i det misslyckade kuppförsöket var den tidigare omtalade Phayom Chulanont och han valde att fly till Kina via Mae Sai och Burma och skulle inte återvända hem till Thailand förrän 1957. Det intressanta med honom är att han då dyker upp som vänsterman.

Under den första veckan av februari 1949 återvände Pridi från Kommunistkina ombord på en båt lastad med vapen och med en nyodlad mustasch som förklädnad. När Phibun förstod att Pridi menade allvar gick han snabbt gått ut och kallade honom sin "vän" i radio. Därefter erbjöd han honom en plats i regeringen, vilket Pridi dock avslog.

Den 26 februari 1949 påbörjade Pridi, med stöd av flottan och marinkåren (nawikayothin haengrat anachak thai) นาวิกโยธินแห่งราชอาณาจักรไทย, sitt försök att återfå makten genom att störta militärregeringen och installera en civil regering. Det skulle snart visa sig att kuppen var oerhört dåligt organiserad.

Phibun införde omedelbart undantagstillstånd. Den första dagen lyckades lojala Pridianhängare erövra en radiostation och samtidigt intog Seri Thai och ett antal lärare och studenter från Thammasatuniversitetet det kungliga palatset och gjorde det till temporärt högkvarter. Det är därför som detta kuppförsök fått namnet Kabot Wangluang กบฏวังหลวง, vilket betyder palatskuppen eller palatsrevolten.

Gruppen vid radiostationen meddelade att Phibun och hans regering hade avsatts och att en ny regering hade bildats ledd av Pridis vän Direk Jayanama. Generalmajor Sarit Thanarat gick nu till motanfall med sina trupper och tvingade med lätthet i väg Pridi och hans anhängare från palatsområdet. Under tiden försökte flottan och marinen försvara sina positioner och sina allierade.

Kuppmakarna lyckades fly över Chaophrayafloden med hjälp av flottan och marinstyrkor och hamnade i hårda gatustrider med armén och polisen. Samma kväll inleddes ett eldupphör och förhandlingar inleddes, men det var nu uppenbart att kuppförsöket hade misslyckats. Det tog sedan en hel vecka innan flottan och armén hade förhandlat fram en lösning på krisen.

Pridi hade gjort ett stort misstag när han ockuperade det kungliga palatset och gjorde det till sina väpnade styrkors huvudkvarter. Detta tillsammans med det stora våldsanvändandet innebar en stor prestigeförlust både för Pridi personligen och för flottan. De tre dagarnas strider hade dödat eller skadat flera hundra personer och många av dessa var civila.

Efter den misslyckade kuppen började Thailands kommunistiska parti förbereda sig för en väpnad kamp mot regeringen i Bangkok. Det thailändska partiet var dock litet i jämförelse med kommunistpartierna i Malajiska federationen (dagens Malaysia), Burma, franska Indokina och Nederländska Ostindien (som blev till det självständiga Indonesien den 27 december 1949). Fyra av Pridis närmaste medarbetare dödades av polisen efter kuppförsöket, men jag har för närvarande inga namn på dessa. En källa säger att minst fyra medarbetare dödades.

Efter att ha legat gömd på olika ställen i Thailand i sex månader lyckades Pridi fly igen och återvände till Kina där han blev talesman för rörelsen Ett fritt Thailand. Faktum är att Pridi aldrig mer skulle återse Thailand och han stannade i Kina ända till preskriptionstiden på 20 år löpte ut och flyttade sedan till Frankrike i maj 1970.

Pridis hustru Thanphuying Phoonsuk Banomyong (Thanphuying Phunsuk Phanomyong) ท่านผู้หญิง พูนศุข พนมยงค์ (2 januari 1913-12 maj 2007), som var kvar i Thailand, arresterades i november 1952 anklagad för omstörtande verksamhet. Hon hölls i förvar fram till februari 1953. Då hon släpptes fri valde hon att slå följe med sin man i Kina och hon tog med sig fem av sina sex barn.

(Phoonsuk Banomyong)

Hennes äldste son, Parl (Pan) ปาล (12 december 1931-9 september 1981), satt nämligen fortfarande fängslad och frigavs inte förrän i mitten av 1957 och kunde då återförenas med sina föräldrar.

(Parl återförenas med sin mamma)

Trots sin landsflykt blev Pridi något av en idol för radikala studenter. Han hade grundat Thammasatuniversitetet 1934, som senare blev en plantskola för en studentrörelse som var missnöjd med nationens långsamma utveckling mot demokrati.

Angående kung Anandas död fortsatte Pridi att svära sig fri från anklagelserna mot honom för delaktighet. Så sent som 1978 sade Pridi; “Ända från den dagen då jag hörde om kungens död fram till Högsta domstolens dom har jag uppriktigt trott att kungen dog i en olycka orsakad av honom själv och det finns många uppriktiga skäl att tro att det var så".

Följden av kuppförsöket blev bara att Phibuns hårda nävar kändes ännu mer berättigade och han lade heller inte fingrarna emellan i sin jakt på dissidenter och rivaler. Polisens makt missbrukades flitigt och godtyckliga arresteringar, tortyr och till och med mord förekom. Kritiska tidningsredaktörer blev misshandlade av utsända våldsmän.

Demokratiska partiet fortsatte att dominera thailändsk politik och under Seni Pramojs ledning utarbetade partiet en ny författning i stället för den provisoriska författningen från 1947. I slutet av 1948 presenterades förslaget till den nya författningen.

Enligt den nya författningen skulle senaten till fullo utses av kungen, monarkins makt skulle öka och den gav också senaten mandat att fördröja lagförslag. Några bedömare menade att förslaget i det närmaste liknade ett återinförande av det kungliga enväldet. Författningen godkändes av parlamentet den 27 januari 1949 med röstsiffrorna 125-30. Den 23 mars 1949, efter kung Bhumibols godkännande, skrev Supreme Council of State of Siam under författningen som därmed trädde i kraft.

Supreme State Council of State of Siam bytte nu namn till Privy Council of Thailand (sapha ongkhamontri) สภาองคมนตรี (eller khana ongkhamontri คณะองคมนตรี). Jag har valt att kalla även även detta råd för kronrådet. Prins Rangsit fortsatte som regent och prins Dhani Nivat blev president för kronrådet. I slutet av mars 1950 förefaller det som att prins Rangsit upphörde med att vara regent och att prins Dhani Nivat tog över denna post. Rangsit blev i stället ordförande eller president för kronrådet och prins Dhani Nivat blev vice ordförande.

Militären kunde därmed inte längre diktera sammansättningen i senaten och Phibun fick lita till andra metoder för att säkra sin kontroll. Vid valet till de nya parlamentsplatserna i juni 1949 påstods det att Phibuns regering var inblandad i valfusk. Det påstods att regeringen hade finansierat ett parti, som var lojalt mot regeringen och som vann nästan alla nya platser, vilket gav Phibun majoritet i representanthuset. Han ökade sedan denna majoritet till 75 av 121 platser genom att ge gåvor och speciella förmåner. Han kunde dock inte göra mycket åt senaten och hans egen ställning inom militären var ännu inte helt säkrad.

Siam ändrade nu återigen namn till Thailand, vilket proklamerades officiellt den 11 maj 1949.

I juli hotades Phibun och hans regering av en misstroendeförklaring ledd av Demokraterna. Phao begav sig då till parlamentet för att påminna parlamentsmedlemmarna om hur det gått för fyra av deras kollegor och medarbetare till Pridi efter kuppförsöket den 26 februari. Detta uppenbara hot resulterade i att Phibun undvek ett nederlag i parlamentet.

Phibun lyckades ändå bevara en fasad av författningsmässig demokrati och Thailand fick med tiden omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och annat utländskt bistånd. Framför allt efter att Mao Zedong hade tagit över makten i Kina den 1 oktober 1949. Phibun kunde inte riskera att bli av med denna välbehövliga hjälp genom att alltför tydligt överge det författningsmässiga utseendet.

Under 1950 försvann Luang Katsongkhram från sin maktposition vilket minskade hotet från armén. Under åren 1948-1949 hade Luang Katsongkhram haft makt och inflytande, men under 1950 hade han lyckats göra sig osams med i princip alla och pressen hatade honom för hans korruption. Phin och Phao betraktade honom nu som en rival.

Det var bara Sarit som stöttade honom 1949, men även han svek honom till sist. Den 27 januari 1950 lockade Phao Luang Katsongkhram till Phibuns kontor där han blev arresterad under vapenhot anklagad för att ha planerat ett kuppförsök och för förräderi. I stället för att ställas inför en domstol skickades Luang Katsongkhram i exil till Hongkong och hans karriär var därmed över.

Phibun påstod att 76 arméofficerare, under ledning av Luang Katsongkhram, hade planerat en kupp. Samtliga hade blivit arresterade. Senare under 1950 upptäcktes ännu en sammansvärjning, som Phibun menade var kommunistinspirerad.

(Översvämning i Bangkok 1950)

Den 8 mars 1951 avslöjades ännu en komplott. Denna gång var det flottan som stod bakom. Ett antal arresteringar gjordes, men kuppledaren själv lyckades gå under jorden. Tyvärr vet jag inte vem denna person var. Kuppförsöken mot Phibun var dock inte över ännu. Det kan du läsa mer om längre fram i artikeln om Manhattankuppen.