I slutet av 500-talet eller i början av 600-talet avlöste khmererna monfolket som den dominerande makten i dagens mellersta Thailand. Det verkar finnas flera monstater vid den tiden, men det viktigaste riket, eller samlingsnamnet för dessa riken, blev känt som Dvaravati (Thawarawadi) ทวาราวดี.

På mitten av 600-talet beskrev kinesiska pilgrimer ett buddhistiskt kungadöme som de kallade To-lo-po-ti, som låg väster om Chenla och öster om de kungariken som fanns i nuvarande Burma. Dvaravati refererar också till en kultur, en konststil och en rad utspridda monfurstendömen.

Dvaravati blev ett centrum för theravadabuddhistisk mission och det var härifrån som buddhismen började sprida sig i det område som idag är Thailand, Burma, Laos och Kambodja. Detta ska ha inträffat mellan 500-talet och 800-talet. En del forskare menar att Dvaravati bara var en direkt förlängning av Suvarnabhumi och att enda skillnaden skulle vara namnet. Suvarnabhumi kan ha existerat från omkring 200 före vår tideräkning till mitten av 400-talet och Dvaravati från mitten av 400-talet till mitten av 1000-talet.

Konsthistorikern och arkeologen prins Subhadradis Diskul (Mom Chao Suphattharadit Ditsakun) หม่อมเจ้าสุภัทรดิศ ดิศกุล (23 november 1923-6 november 2003) är ännu mer specifik och anger Suvarnabhumiperioden till 193 före vår tideräkning till 457. Dvaravatiperioden anger han till omkring 457 till 1057. Det finns även andra tidsangivelser. Subhadradis Diskul var en son till den tidigare nämnde prins Damrong Rajanubhap och många av Damrongs ättlingar använder idag det kungliga efternamnet Diskul, med de alternativa stavningarna Ditsakul eller Tisakula.

(Subhadradis Diskul)

Tyvärr vet vi inte mycket om Dvaravati, varken om rikets eller områdets storlek, vilka andra folk förutom mon och lawa som bodde här, eller var en eventuell huvudstad låg. De äldsta bevisen för monbosättningar och början på Dvaravatikulturen har hittats vid den gamla staden U Thong, som troligen är en föregångare till staden Suphanburi. Se även avsnittet "Konungariket Sukhothai" i artikeln "Sukhothai och Lan Na" samt artikeln "Suphanburi".

Om Dvaravati hade en huvudstad kan Nakhon Pathom vara en bra gissning, men oavsett var staden låg var den en av områdets viktigaste städer.

(Provinsen Nakhon Pathom)

Dvaravati hade under flera hundra år stort kulturellt inflytande utanför sina egna gränser. Nakhon Pathom låg vid den tiden betydligt närmare havet, vilket underlättade kommunikationen. Idag ligger den moderna staden Nakhon Pathom cirka 60 kilometer väster om Bangkok.

Här måste nämnas att namnet Bangkok blivit så vedertaget att det även används av thailändarna själva då de talar med oss européer. På thai heter Bangkok i stället Krungthep กรุงเทพฯ. Detta kan du läsa mera om i "Bangkok, Rama I - Rama VII," avsnittet "Bangkok blir huvudstad,” artikeln ”Bangkok blir huvudstad 6 april 1782."

Ett stort buddhisttempel med en väldig stupa uppfördes vid Nakhon Pathom. Den kallas idag för Phra Pathommachedi eller Phra Pathom Chedi พระปฐมเจดีย์, vilket kan översättas till ”den första stupan.” Pathom betyder den första och chedi betyder stupa. Stupan har under historiens gång varit föremål för flera ombyggnader och restaureringar.

(Phra Pathom Chedi)

Den ursprungliga 39 meter höga stupan, som sägs finnas inuti den nuvarande, började enligt traditionen byggas omkring 200 år före vår tideräkning och är då långt över 2000 år gammal. Det finns andra källor som säger 100-400 före vår tideräkning och en som säger 600-talet! Enligt traditionen ska det finnas några av Buddhas hårstrån inuti stupan. En modell föreställande den ursprungliga stupan finns söder om Phra Pathom Chedi.

Efter mitten av 1000-talet drabbades stupan av förfall. Under den långt senare kungen Mongkut påbörjades 1852 ett renoveringsarbete, som senare fortsattes av hans son och efterträdare kung Chulalongkorn (Chulalongkon) จุฬาลงกรณ์.

Monbefolkningen i Dvaravati bodde huvudsakligen i väster på den lägre centralslätten och vid floden Ping (Raming) vid dagens Lamphun och Chiang Mai. Deras bröder längre mot öst, i dagens nordöstra Thailand, uppslukades antingen av khmerbefolkningen eller senare av taifolk som snart skulle börja röra sig in i området.

Inskriptioner från Dvaravatitiden är skrivna på monspråket och de tidigaste inskriptionerna är från 700-talet och har påträffats i Lopburi. Inskriptionerna berättar mycket litet om regionens historia och historikerna har fått hämta sin information från andra källor.

Dvaravati blomstrade tack vare handeln över stora delar av Sydostasien. Det förekom handel mellan Martabanviken (Ao Maotama) อ่าวเมาะตะมะ och Thailandviken, via de Tre pagodernas pass (Dan Chedi Sam Ong) ด่านเจดีย์สามองค์, i slutet av 500-talet. Passet fick förmodligen inte sitt nuvarande namn förrän i slutet av Ayutthayatiden.

Egentligen borde passet översättas till ”de tre stupornas pass”, men jag har valt att göra en direkt översättning från engelskans Three Pagodas Pass. En stupa och en pagod är inte samma sak och för att förklara detta hänvisar jag till de externa länkarna i detta avsnitt. Se den externa länken ”Pagod.”

(Phra Chedi Sam Ong)

Passet förband distriktet Sangkhlaburi สังขละบุรี i provinsen Kanchanaburi med staden Phaya Tonsu พะย่าโต้นซู i södra delen av den nuvarande Karenstaten i Burma och hade använts sedan urminnes tider. Det var förmodligen den här vägen som de första indiska munkarna kom till nuvarande Thailand för att missionera buddhism.

(Distriktet Sangkhlaburi i provinsen Kanchanaburi)

Dvaravatis storhetstid anses ha varit 600-800-talet. Förmodligen flyttades Dvaravatis politiska och kulturella, och kanske också befolkningsmässiga, centrum västerut från 800-talet och framåt. Detta beroende på trycket från khmerernas nybildade Angkorrike. Då Angkorriket växte sig starkt omkring 1000-1200-talet förlorade Dvaravati gradvis sin roll som ett mäktigt rike.

(Dvaravatis utbredning under 500-800-talet)