Efter Pagans fall hade den verkliga makten i övre Burma hamnat hos shanfolket. Nyckelfigurer i denna utveckling var tre shanbröder. Bröderna kontrollerade tre viktiga städer på slätten runt staden Kyaukse (Chao Sae) เจ้าก์แซ, som var en del av det konstbevattnade risodlingsområdet som tidigare hade byggts upp av mon- och pyufolket. De hade därmed kontrollen över Pagans tillgång på mat.

De hade tagit kontrollen över området på 1290-talet och hade tidigare varit militära befälhavare i Pagans tjänst. Under några år hade shanbröderna spelat trogna hovmän i Pagan, samtidigt som de såg till att deras makt växte både vid hovet och ute på landsbygden.

Den äldste brodern hette Athinhkaya (Atinkhaya) อตินคายา (cirka 1261-13 april 1310), mellanbrodern Yazathingyan (Yasatinyan) ยาซาตินยาน (cirka 1263-1312/1313) och den yngste Thihathu ทิฮาธู (1265-1325). Observera att en av Narathihapates söner också hette Thihathu, men han får inte förväxlas med shanbrodern med samma namn! Den 19 februari 1293 utnämnde kung Kyawswa Athinhkaya till vicekung av Myinsaing (Mayinsang) มยินซาง, Yazathingyan blev vicekung av Mekkaya (Mekkhaya) เมคคยา och Thihathu blev vicekung av Pinle (Phinle) พินเล.

Thihathu var den mest ambitiöse och verkade inte nöjd med titeln vicekung, trots att hans status bekräftades med kungliga titlar. Kyawswa, oroad över Thihathus maktambitioner, skickade sin unge son och kronprins Theingapati (sent 1270-tal (1279?)-10 maj 1299) till mongolerna. Han befann sig troligen i den kinesiska huvudstaden Khanbalik คันบาลิก, även känd som Dadu, i mars 1297.

Intressant är att Khanbalik är föregångare till Kinas nuvarande huvudstad Beijing (Peching) เป่ย์จิง, som tidigare ofta skrevs som Peking (Pakking) ปักกิ่ง.

Andra källor säger att det var sonen Saw Hnit (So Nit) สอนิต (1283-1325) som skickades till mongolerna i Tagaung i januari 1297. Eller skickades båda bröderna? Saw Hnit kan ju bara ha varit omkring 13 år vid den här tiden! Det finns till och med källor som anger hans födelseår till 1285 och då har han ju varit ännu yngre!

Vem det nu än var som sökte sig till mongolerna så erbjöd sig sonen, på sin faders vägnar, att underkasta sig mongolerna och bad om att fadern skulle erkännas som kung. Den 20 mars 1297 erkände också Temür khan (Temu khan) เตมูร์ ข่าน (r. 10 maj 1294-10 februari 1307) Kyawswa som kung av Burma, men samtidigt gav han också kinesiska titlar till de tre bröderna. Men bröderna tänkte inte finna sig i att vara vasaller till mongolerna.

I december 1297 bjöd de tre bröderna in kung Kyawswa till Myinsaing, som de nu hade valt som sin huvudstad. De ville att han skulle delta i en invigningsceremoni för ett tempel som de hade låtit bygga. Kyawswa trodde att han var säker eftersom han hade stöd från mongolerna, så han reste dit för att leda invigningsceremonin. Direkt efter ceremonin blev han arresterad och avsatt som kung, och tvingades bli munk i det tempel som han just hade invigt! Mongolerna skulle inte få reda på vad som hade hänt förrän i juni eller juli 1298.

I Pagan fungerade Kyawswas minderårige son Saw Hnit (r. 1299-1325) som ny ”kung,” efter att hans far hade avsatts. Men han var i realiteten bara vicekung, eller guvernör, under Myinsaings auktoritet. Han blev dock krönt den 8 maj 1299. Bakom valet av Saw Hnit som kung stod den mäktige änkedrottningen Pwa Saw av Thitmahti. Hon var född omkring 1250-talet och dog 1334 eller kanske senare. Hon hade varit kung Kyawswas drottning, som sonen fått ta över och gifta sig med.

Förväxla inte denna Pwa Sa av Thitmahti med den tidigare omtalade Pwa Saw (Saw Hla Wun). Pwa Sa av Thitmahti var en yngre syster till Saw Hla Wun.

Myinsaing blev nu centrum för ett nytt kungarike med samma namn. Kungariket Myinsaing (Anachak Mayinsang) อาณาจักรมยินซาง skulle komma att existera från 1297 fram till någon gång före den 7 februari 1313. Någon källa säger att Myinsaing upphörde som rike 1310. De tre bröderna kan ha regerat gemensamt i Myinsaing från den 17 december 1297 till den 13 april 1310. Brodern Athinhkaya dog sedan den 13 april 1310 och Yazathingyan och Thihathu fortsatte som regenter från den 13 april 1310 till före den 7 februari 1313.

Flera källor säger att Pagan intogs och brändes år 1299. Ex-kungen Kyawswa, avrättades sedan tillsammans med prins Theingapati den 10 maj 1299. Andra källor säger att Pagan intogs år 1298 och att kung Kyawswa avrättades 1301.

En bror till Saw Hnit vid namn Kumara Kassapa (Kumara Katsapa) กุมาระกัสสะปะ var inte nöjd med valet av kung och ville själv ta över tronen. Han bad ministrarna i Pagan om detta, men de beviljade inte hans önskan. Han flydde därför till mongolerna i september 1299 för att be om hjälp. När de tre shanbröderna fick reda på detta svek blev de naturligtvis rasande och betraktade Kumara Kassapa som en förrädare.

I januari 1300 attackerade styrkor från Myinsaing, ledda av Athinhkaya, mongolernas garnisoner norr om dagens Mandalay. Den 22 juni 1300 svarade Temür khan med att förklara Kumara Kassapa (r. 25 januari 1301-6 april 1301) som Burmas rättmätige kung och förberedde sig ännu en gång för att försöka krossa Myinsaing.

I krönikorna kan man läsa att den mongoliske kejsaren samlade en stor armé eftersom "Burma var starkt och kunde räkna med hjälp från Pa-pai-hsi-fu.” Eftersom kinesiska källor kallar området där Chiang Rai, Ngoenyang och Chiang Mai låg för Pa-pai-hsi-fu handlar det högst troligen om tairiket Lan Na som du kan läsa mer om i ”Sukhothai och Lan Na,” avsnittet ”Konungariket Lan Na.”

Därefter skickade mongolerna en 12 000 man stark armé från Yunnan in i Burma. Då mongolerna invaderade gränsområdet fick de som väntat stöd av Kumara Kassapa. Efter att ha plågats av gerillastyrkor och sjukdomar, med svåra förluster som följd, nådde de fram till Myinsaing som anfölls och belägrades den 28 februari 1301.

Myinsaing med sina trippla murar höll stånd och 500 mongoler dödades under belägringen innan burmeserna lyckades få till stånd förhandlingar den 12 mars 1301. I förhandlingarna lyckades man förmå mongolerna att avbryta belägringen och de drog sig tillbaka den 6-8 april 1301.

Anledningen var att man erbjöd den mongoliske kommendanten en stor muta, då man var rädd för att mongolerna skulle få förstärkningar. Mutan tolkade mongolerna som tribut och bestod av 30 kg guld och 83 kilo silver (ngoen) เงิน. Kumara Kassapa återvände sedan till Tagaung tillsammans med mongolerna. Därefter vet man faktiskt inget om hans vidare öde.

Regeringen i Yunnan blev så missnöjd med invasionen att de avrättade alla militära ledare från den misslyckade militära kampanjen, då de återvänt hem. Istället för en militär seger tvingades mongolerna den 4 april 1303 att dra tillbaka alla sina trupper till de nuvarande gränserna mellan de båda länderna. Därmed hade Burma återerövrat de områden som förlorats till Kina 15 år tidigare. Mongolerna gav nu upp sina planer om att kuva Burma.

Shanbröderna var nu i realiteten övre Burmas härskare, men Pagans ”kungar” tilläts regera vidare, men de fungerade numera mer som guvernörer än som fullvärdiga kungar. De tre shanbröderna blev allt mäktigare under Saw Hnits regeringstid. Thihathu kan ha låtit kröna sig själv till kung i oktober 1309 och att han lät giftmörda sin bror Athinhkaya den 13 april 1310. Andra källor säger att Thihathu kröntes 1310 och ytterligare en är så specifik att den säger att han kröntes den 7 februari 1313.

En källa säger att Yazathingyan dog en naturlig död 1312/1313, även om någon källa anger året till omkring 1302! En annan källa säger att Thihathu nu hade blivit dubbelmördare! Efter sina två bröders död flyttade Thihathu sin huvudstad till Pinya 1312 och härifrån ska han sedan ha regerat från den 7 februari 1313 till februari 1325.

Det nya kungariket Pinya (Anachak Phinya) อาณาจักรพินยา låg i närheten av dagens Ava (Angwa) อังวะ (eller Inwa อีนวะ), nära Mandalay. Riket var en fortsättning på riket Myinsaing och existerade under åren 1313-1364 eller 1313-1365. I nästa artikel har jag för den intresserade valt att presentera vilka kungar som regerade i Pinya efter Thihathu.

Avaområdet var en strategisk plats nära risodlingarna runt Kyaukse och 1315 grundades staden Sagaing (Sakai) ซะไกง์ på andra sidan floden, norr om dagens Ava. Grundaren hette Saw Yun (Phra Chao So Yun) พระเจ้าซอยุน (r. 15 maj 1315-5 februari 1327) och därmed hade ytterligare ett kungarike bildats i området. Kungariket Sagaing (Anachak Sakai) อาณาจักรซะไกง์ existerade 1315-1365, alternativt 1315-1364.

(Kungarikena Pinya och Sagaing omkring 1350)

Saw Yun var en son till Thihathu som hade gift sig med en dotter till den tidigare kungen Narathihapate och Sagaing skulle då och då hamna i krig med det rivaliserande kungariket Pinya. Som tidigare nämnts kommer nästa artikel presentera vilka kungar som regerade i Sagaing efter Saw Yun. Det finns källor som säger att kung Saw Hnit tilläts fortsätta regera i Pagan och att han efterträddes av sonen Saw Mon Nit (r. 1325-1368). Han är bättre känd som Uzana II av Pagan (Phra Chao Usana) พระเจ้าอุสานะ.

Uzana II av Pagan föddes 1311 och var därmed bara omkring 14 år gammal när han tillträdde tronen. I vissa källor betraktas han som den sista kungen i Pagandynastin. Flera källor hävdar dock att Pagandynastin upphörde redan 1287. Uzana II sägs ha regerat som vasall till kungariket Pinya mellan 1325 och 1364, och sedan till det blivande kungariket Ava (Anachak Angwa) อาณาจักรอังวะ mellan 1364 och 1368. Mer information om detta kungarike kommer nedan.

1364 bildades ett nytt kungarike, som skulle bli känt som kungariket Ava. En källa säger att riket bildades antingen 1364 eller 1365 och varade fram till januari 1555. Thado Minbya (Phra Chao Tado Minphaya) พระเจ้าตะโดมินพญา (r. april 1364-cirka 3 september 1367) blev rikets förste kung. Thado Minbya föddes den 7 december 1345 och var bara 18 år gammal när han besteg tronen. Det var också Thado Minbya som grundade staden Ava 1365. Han hade tidigare varit kung av Pinya och Sagaing innan han blev kung av Ava. Jag har inte hittat någon ytterligare information om detta.

I Ava lät Thado Minbya och kommande regenter bygga religiösa byggnader för att efterlikna det forna Pagan, men i mindre skala. Thado Minbya lade också grunden för ett enande av centrala Burma och han försökte rena buddhismen från korrupta inslag. Han dog endast 21 år gammal av smittkoppor (rok fi dat) โรคฝีดาษ i september 1367, då han var på en militär expedition i söder.

En mindre smickrande beskrivning av Thado Minbya säger att han dog barnlös och var känd som grym och inte religiöst lagd. Strax innan han dog ska han ha kallat till sig en lojal följeslagare som fick order om att döda hans drottning, så att hon inte skulle falla i händerna på hans efterföljare!

Thado Minbya var visserligen shan och grundare av Ava, men shanregenterna skulle med tiden assimileras med den burmanska befolkningen. I nästa artikel har jag för den intresserade valt att presentera de kungar som regerade i Ava efter Thado Minbya, ända fram till rikets upphörande 1555 och ytterligare en bit framåt.