Det är långt ifrån alla som har sett en så kallad vit elefant och blivit imponerade. 1895 skriver en uppriktig engelsman följande i sin privata journal:

”Den romantiska beskrivningen har ingen motsvarighet i verkligheten och den vita elefanten förefaller vara mer eller mindre ett bedrägeri. Den är inte alls vit utan bara jordfärgad… Experterna försöker övertyga oss om att färgen påminner om aska och försöker vända ens uppmärksamhet mot de skära ögonen och de vita tånaglarna, utan att lyckas!”

Men uttrycket vit elefant är mer europeiskt än thailändskt. Thailändarna själva använder inte ordet vit utan talar om en chang phueak ช้างเผือก, vilket mer korrekt översatt betyder albinoelefant.

Det finns många teorier om kulten kring de vita elefanterna. De värdesattes mycket högt av de siamesiska och burmesiska kungarna och reds också av kungarna på Sri Lanka på 1300-talet. Även khmererna lär ha satt stort pris på dessa tjockhudingar. Att de är så sällsynta i naturen ska ha bidragit till tankar om att en vit elefant var en inkarnation av något slags väsen som kommit långt på sin väg mot Nirvana.

En mindre kontroversiell åsikt är att den vita elefanten helt enkelt blivit en symbol för monarkins storhet. Därför blev en nyupptäckt vit elefant alltid mycket uppskattad och förebådade goda tider för monarken. Så var det i alla fall tidigt under Siams historia och när en budbärare rapporterade om upptäckten av en ny vit elefant blev han rikligt belönad. Enligt en utländsk skildring från kung Mongkuts regeringstid (1851-1868) blev en sådan budbärare utsatt för en något tvivelaktig belöning genom att få munnen, öronen och näsborrarna fyllda med guld! Hur detta utfördes i praktiken kan jag tyvärr inte svara på.

Den första rapporterade fångsten av en vit elefant i Ayutthaya var 1471 under kung Trailok (1448-1488). Den portugisiske jesuiten Fernao Mendes Pinto skrev 1554 om sitt besök i Siam omkring sex år tidigare att kung Chakkraphat (1548-1569) titulerades Phra Chao Chang Phueak (Lord of the White Elephant).

Bland kung Chakkraphats cirka 300 elefanter fanns troligen sju vita. Som en konsekvens av detta startade den avundsjuke burmesiske kungen Bayinnaung ett krig mot Ayutthaya då hans begäran om att få någon eller några av dessa som gåva förvägrades honom. Detta berättar jag om i "Ayutthaya," "Ayutthaya och kontakterna med väst," artikeln ”Krig mot Burma - ”Elefantkriget”.

Pinto hade privilegiet att få bevittna en procession av en vit elefant genom Ayutthaya till en avskärmad badpaviljong vid en flodstrand. Men Pinto, liksom de flesta andra dödliga, hindrades från att bevittna själva tvagningsritualen. Den magnifika besten med ett sadeltäcke av guldtyg och silverkedjor kom gående efter 160 små hästar och 83 andra elefanter och bakom honom följde nästan 40 siamesiska dignitärer sittandes på sina egna elefanter. Hela processionen stannade upp då den vita elefanten gjorde en paus och dess urin samlades med stor noggrannhet upp i en förgylld hink.

Kung Narai (1656-1688) hade som en av sina favoritsysselsättningar att fånga vilda elefanter. Siameserna blev mycket skickliga på detta och många elefanter exporterades till Indien. Men Siam exporterade aldrig några vita elefanter.

På den första officiella siamesiska flaggan från 1855 till 1917 (då den nuvarande trikoloren blev standard) fanns en vit elefant avbildad. Den mest magnifika vita elefanten som skådats i väst var en burmesisk skönhet vid namn Pawa. Hon kunde beskådas på London Zoo 1926, strax innan hon dog i USA.

Det verkar inte som om det någonsin funnits några krav på att en vit elefant skulle vara fullkomligt albino. Det första steget i avgörandet om en elefant är vit eller ej är studier av hudens färg och de ljusare fläckar som finns på huden. Ögonen ska vara stora som på en ko och ha en vit kant. En kolsvart iris är det klart bästa, men inte absolut nödvändigt. De två pucklarna som finns på den asiatiska elefanten (den afrikanska har bara en) ska vara så uttalade att en man ska kunna vila sin nacke mellan dessa på ett fullvuxet exemplar.

Svansen ska hänga rakt ned från kroppen och ”ha sitt eget liv”, som en källa uttrycker det. Om hårstråna på dess spets når marken är det väldigt bra. De finaste öronen hänger ”vackert” och är så långa att de kan nå varandra om de dras fram över ögonen. Det bästa är om tånaglarna är röda med fina vita eller rosa mönster på undersidorna. Om tre hårstrån kommer ut från samma por är det också ett väldigt positivt tecken. Hårväxten bakom öronen, huvudet och ryggen är också viktig. Ju längre snabel elefanten har desto bättre.

Det finns fyra grader av vita elefanter och kungen har alltid haft äganderätten till dem och en nyupptäckt vit elefant tillfaller alltid kungen. Med tanke på den stora kostnaden för att sköta dessa tjockhudingar, accepteras bara de som väl uppfyller kraven som nämnts här ovan.

Gammal siamesisk lag krävde att alla infångade elefanter och elefanter födda i fångenskap skulle registreras. Detta stammar från den tid då elefanterna var mycket viktiga då man krigade och en armés styrka kunde avgöras av tillgången på denna tids stridsvagnar. Än i dag måste alla elefanter registreras.

På kung Bhumibols palatsområde fanns stallar med de kungliga vita elefanterna som mycket sällan sågs offentligt. Sex av dem hade genomgått buddhistiska och brahmanska ritualer, som bekräftade att de var vita. Utländska dignitärer hedrades ibland med ett besök i elefantstallarna.

Den mest magnifika av dem var en tjur som fick den kungliga titeln vid namn Phra Savet Adulyadej Pahol Bhumibol Navanatta-parami (Phra Sawet Adunyadet Phahon Phumiphon Nawanat Barami) พระเศวตอดุลยเดชพาหล ภูมิพลนวนาถบารมี. Han upptäcktes 1951 och blev den första vita elefanten under Bhumibols regeringstid. Han blev också känd för sin våldsamhet och självständiga natur. Phra Savet Adulyadej Pahol härstammade från provinsen Krabi กระบี่ i södra Thailand och betraktades som den finaste vita elefanten under hela Chakridynastin. Han dog 2010 och blev 59 år gammal.

(Phra Savet Adulyadej Pahon och kung Bhumibol)

Bhumibol gav dock inte kungliga titlar till alla sina vita elefanter. Elva av hans elefanter levde 2016 och fem av dessa hade fått kungliga titlar.

Phra Savet Adulyadej Pahons mest kända företrädare var Phra Savet Worawan (Phra Sawet Worawan) พระเศวตวรวรรณฯ i kung Chulalongkorns elefantstall och han dog två år efter Chulalongkorns död. Det görs inga försök att avla fram vita elefanter.

De vita elefanterna, med undantag av Phra Savet Adulyadej Pahon, reds av mahouter (elefantdrivare) och tillrättavisades mjukt om de misskötte sig. Belöning för ett gott uppförande ansågs leda till bättre resultat. Varje elefant hade två mahouter varav en ofta var sysselsatt med att samla gräs. En elefant kan konsumera över 300 kilo gräs per dag samt en stor korg med 30 kg bananer och uppemot 6 kg sockerrör. Kokosnötter är en extra belöning.

Då det gällde tillskott av vitaminer och järn var det tyvärr omöjligt att preparera maten med piller. Elefanterna avslöjade varje försök att lura dem, vilket fick till följd att de måste få en årlig injektion av det som saknades.

I början av 1980-talet började man fundera på att flytta de kungliga elefanterna till ett område nära palatset Phu Phing พระตำหนักภูพิงค์ i Chiang Mai. Även om detta skulle ha fått traditionsbundna att rynka på ögonbrynen var det av praktiska skäl som de fick stanna kvar i Bangkok.

1987 började kung Bhumibol återigen överväga att flytta elefanterna från Bangkok till norra Thailand då han trodde att huvudstadens miljö förkortade deras liv. Flera av de vita elefanterna på Chitralada-palatsets område hade nämligen börjat visa tecken på försämrad hälsa. Två av elefanterna flyttades därefter på prov till Lampang 1987 och efter inledande svårigheter med deras anpassning var samtliga av dem flyttade norrut 1997.

2013 fanns sex av de kungliga elefanterna i provinsen Lampang, varav två vita. Tre andra vita elefanter och ytterligare en kunglig elefant fanns då i provinsen Sakon Nakhon i nordost. Hur läget ser ut 2024 känner jag för närvarande inte till.