Vad vet vi då om taifolkens liv under det första årtusendet av vår tideräkning? Grunden var ett jordbrukshushåll som förmodligen bestod av en kärnfamilj. Alla medlemmar i familjen behövdes i arbetet för att man skulle kunna leva ett drägligt liv.

Man odlade ris och grönsaker, höll sig med boskap och andra tamdjur, fiskade i floderna, jagade i skogarna, vävde kläder och tillverkade diverse redskap. Ett eller två dussin hushåll hjälptes åt vid skörd eller andra större projekt såsom brobyggen och husbyggen.

Sådana uppgifter leddes av byäldsten som tillsammans med andra byäldstar bildade ett informellt råd. Byäldsten löste också tvister och arrangerade gemensamma fester. Byarna levde inte i fullständig isolation, utan dessa tai sysslade säkert i någon utsträckning med handel. Det kunde handla om handelsvarorna salt och metaller.

I händelse av krig var byarna mycket utsatta. Flera byar bildade därför en mueang เมือง, eller bystat, för att kunna försvara sig. I början omfattade dessa mueanger ofta endast ett par dalgångar. Under starka hövdingar kunde flera byar med tillhörande land samlas till småriken som lydde under hövdingar som kallades chao เจ้า. Chao översätts ofta till herre eller prins. Shanernas motsvarighet till det thailändska chao เจ้า är sao (eller saw).

Dessa ledare kom oftast från den mäktigaste byn eller från någon framstående familj. Det upprätthölls ordning i mueangen och det fanns ett slags rättsväsende som straffade brottslingar och avgjorde tvister som kunde handla om mark- och vattenrättigheter. Ett vanligt förekommande brott som nämns i källorna är boskapsstölder. Det förekom säkert någon form av arbetsplikt eller skatt i form av varor som gengäld för säkerheten och ordningen i riket.

De härskande familjerna levde säkert bättre än sina undersåtar i de omkringliggande byarna. Genom sin politiska och ekonomiska styrka och den prestige de hade skaffat sig kunde de de hålla sig kvar vid makten i flera generationer. Ofta, men inte alltid, utsåg härskaren sin äldste son som arvtagare och såg tidigt till att skola in honom i hans kommande uppgifter som härskare genom att ge honom en hög administrativ post.

Vi kan anta att stormakterna i området, såsom de kinesiska och vietnamesiska rikena, såg dessa bildningar av mueanger som något positivt. De föredrog säkert att ha kontakter med ett begränsat antal mueanger, i stället för med ett stort antal byar. Vietnameserna och kineserna erkände mueangernas chao som ledare för sina stater, antingen som fiender eller allierade tributstater. Till gengäld för ett erkännande och en årlig tribut till Kina fick chaon regera sitt lilla rike i fred.

De inträngande taifolken bosatte sig för det mesta i lågt liggande dalar, medan det bodde andra folkslag i bergen ovanför dem. Taifolkens chao etablerade kontakt med dessa folk och gjorde dem till slavar eller tjänare och deras hövdingar till vasaller, liksom de själva i sin tur var vasaller till Kinas härskare. Med tiden växte och utvecklades mueangerna och kunde framgångsrikt hävda sig militärt och diplomatiskt mot grannmueanger, bergsstammarna och till och med mot Kina och det blivande Vietnam.

Relationerna mellan ledarna för mueangerna och befolkningen i byarna var säkerligen goda. Dåliga relationer skulle bara ha resulterat i att befolkningen flydde ut i djungeln eller till någon annan mueang. Arbetskraft var som tidigare nämnt en bristvara vid den här tiden, så andra mueanger skulle säkerligen välkomna nybyggare.

Hur gick det då till när taifolk gradvis spred sig i nuvarande Thailand och omkringliggande områden? Så här kan det ha gått till: En tairegent samlade helt enkelt vapenföra män i sin mueang och skickade ut dem på en militär expedition. Vanligtvis med en av sina söner som ledare. En avlägsen region erövrades eller koloniserades och befolkades sedan med familjer från modermueangen.

Områdets djungler förvandlades till risfält och samhällen organiserades med en ung prins som regent. Regenten i modermueangen kanske organiserade sådana kampanjer för alla sina söner, som sedan bosatte sig som regenter i dessa nya mueanger. Dock kan ofta den yngste sonen ha fått stanna kvar i modermueangen för att i framtiden efterträda sin far.