Tidigt i oktober hade den tidigare omtalade Kriangsak Chamanan utsetts till överbefälhavare. Strax efter detta hade han och ungturkarna krävt att Samak Sundaravej skulle avskedas från regeringen. Thanins svar var att hans regering hade kungligt godkännande och skulle stå enig.

Militären tyckte nu att Thanin suttit vid makten tillräckligt länge och kastade helt enkelt ut den ”svage” Thanin den 20 oktober 1977. Det krävdes bara några lastbilslaster soldater för att bli av med honom och hans regering. En grupp ungturkar hade sökt upp Kriangsak redan i augusti för att förmå honom att genomföra en kupp, men han hade då tvekat.

Den här kuppen hade inte skett med kungens godkännande. Kungen skall till och med ha menat att Kriangsaks kupp fick Thailand att framstå som, vad han kallade, en ”bananmonarki.” Kung Bhumibol utsåg den störtade Thanin till medlem i sitt kronråd den 15 december 1977. Många tolkar detta som en kompensation för hans förnedrande nederlag.

Enligt Handley var det ännu en gång amiral Sangad Chaloryu som låg bakom kuppen. Militären rättfärdigade kuppen genom att hävda att Thanins regering skapat splittring i landet, att regeringen inte hade något stöd bland allmänheten, att landets ekonomi hade blivit sämre och att folket inte var berett att acceptera den långa tid som demokratin skulle vara satt ur spel. Även denna gång hade ungturkarna och Chamlong Srimuang varit inblandade i kuppen. Kriangsak var för övrigt Chamlongs chef. Ungturkarna ansåg att Thanin hade fört en politik som var alltför högerextrem.

Kriangsak blev ny premiärminister den 12 november 1977. Han utlovade en ny författning och val 1979 och under tiden utarbetades det en tillfällig författning. Det skapades en nationell lagstiftande församling med 360 medlemmar som till 2/3 bestod av militärer och poliser. I denna lagstiftande församling fanns också bröderna Pramoj med.

Kriangsak lyckades hålla högern stången och uppmuntrade folk att komma tillbaka från sin exil i utlandet och från djungeln hos gerillan. Han lovade säkerhet och rättvisa åt de som återvände från djungeln, men det handlade inte om någon egentlig amnesti och i början var det få som nappade på erbjudandet. Det var ändå ett steg i rätt riktning.

Han lovade också pressfrihet, slut på undantagslagarna och en normalisering av förbindelserna med staterna i Indokina, Kina och Sovjetunionen. Han menade att Thanins tidigare plan om en återgång till demokratiskt styre skulle ta alltför lång tid. Tack vare Kriangsaks nya politik minskade uppgivenheten från Thanins period vid makten något.

Kriangsaks kupp liknade tidigare kupper och NARC hette nu i stället det nationella politiska rådet (NPC). Kriangsak bildade en regering med teknokrater och endast tre av ministrarna kom från NPC. En av dessa ministrar var en generallöjtnant som hette Prem Tinsulanonda เปรม ติณสูลานนท์ (26 augusti 1920-26 maj 2019). Denne man kommer att spela en oerhört viktig roll längre fram. Han utsågs till biträdande inrikesminister.

(Prem Tinsulanonda som ung)

Kriangsak försökte ta itu med problemet med den stora fattigdomen i landet. Världsbanken hade i en rapport från 1978 sagt att nio miljoner thailändare levde i mycket stor fattigdom och att realinkomsterna för lantbefolkningen och lågavlönade stadsbor stadigt hade minskat de senaste åren.

Enligt Kriangsaks författning från 1978 skulle det finnas ett parlament med två kammare. Senaten (överhuset), som skulle bestå av 244 medlemmar, skulle inte längre skulle utses av kungen utan av premiärministern. De 357 representanterna i underhuset (representanthuset) skulle utses genom allmänna val vart fjärde år. Handley talar emellertid om en senat med 225 medlemmar och ett underhus med 310 medlemmar.

Kriangsak utnämnde den dåvarande överstelöjtnanten Chamlong Srimuang till den militärt dominerade senaten 1979. Byråkrater och militärer kunde utses till senatorer och varken premiärministern eller ministrarna behövde vara parlamentsmedlemmar. Detta gjorde det möjligt för Kriangsak att samla ihop en regering bestående av teknokrater.

Kriangsaks tre år vid makten blev bara delvis framgångsrika. Problem vid gränsen till Kambodja, först med de röda khmererna och sedan då Vietnam invaderade Kambodja, gjorde det svårt att minska den militära närvaron ute i provinserna. Att hundratusentals flyktingar vällde över gränsen till Thailand och OPEC:s โอเปก (Organization of the Petroleum Exporting Countries) prishöjningar på olja tidigt 1979 gjorde inte saken lättare. Det kommer mera om Vietnams ockupation av Kambodja i nästa artikel.

Förutom detta ledde Kriangsak en koalition av konkurrerande militära fraktioner som alla var beredda på att efterträda honom via val eller genom en kupp. Internt var det dock lugnare i landet än det varit på ett årtionde. Kriangsak hade lyckats neutralisera de mest extrema grupperna som stått bakom oroligheterna 1976. Han tog kontroll över BPP och skiljde det från Village Scouts, vars aktiviteter därefter minskade. Nawaphon försvann och Red Gaurs skickades till strider vid gränserna där många dog.

Kriangsak trappade ner den militära kampen mot kommunistrebellerna och försökte sig med en mildare taktik. Kungen och regeringen gav till sist amnesti till de tidigare omtalade 18 studentaktivisterna i september 1978, vilket gav trovärdighet till Kriangsaks tidigare erbjudande till avhoppare från kommunisterna.

Thailands kommunistiska parti hade nu börjat vittra sönder. Detta berodde till dels på att de nyanlända demokratianhängarna hade svårt att komma överens med de gamla marxisterna och dels på splittringen mellan anhängare till Kina respektive Vietnam. Då rörelsen gick i stå fick Kriangsak till stånd löften från Hanoi, Beijing och Vientiane om att de skulle minska stödet till kommunisterna. Snart kastade en del gamla kommunister in handduken och då de fick ett försonande mottagande valde 400 kommunister att ge upp 1978. Detta var början på slutet för partiet.

Kriangsak engagerade också kung Bhumibol i diplomatiska ärenden. Kungen gav en audiens till den vietnamesiske utrikesministern i januari 1978 och den laotiske premiärministern tidigt 1979. Deng Xiaoping เติ้ง เสี่ยวผิง (22 augusti 1904-19 februari 1997) fick också en audiens under sitt besök 1978 och medverkade vid kronprinsens ordination som munk.

(Deng Xiaoping)

Kriangsaks regering hade en svag majoritet i nationalförsamlingen genom en koalition med småpartier och oavhängiga, men hans maktbas var svag och han misslyckades med att förbättra landets dåliga ekonomi. Oppositionen som bestod av Kukrit och hans Social Action Party gjorde våldsamma angrepp på Kriangsak. Kukrit hade uppenbart själv ambitioner om att bli premiärminister.

Den ovan omtalade Prem Tinsulanonda framstod efter hand som en möjlig ny premiärministerkandidat. Han var extremt lojal mot kungahuset och blev också en av kungens favoriter. Prem som var född i södra Thailand hade gjort karriär som yrkessoldat med goda vitsord. Han var känd som en hård men ändå omtyckt befälhavare. Prem hade klarat sig från att hamna i några kontroversiella episoder under sin tid som medlem i nationalförsamlingen och senaten under olika tidigare regeringar.

Då han var chef för de militära styrkorna i nordöst i mitten på 1970-talet hade han använt sig av en taktik som gick ut på både social utveckling och hårda militära insatser. En av Prems nära vänner var Red Gaurs ledare Sudsai Hasdin. De hade varit klasskamrater både i den vanliga skolan och under sin militära utbildning. De två hade gemensamt genomgått avancerad militär träning i USA.

Prem var extremt mild i sitt tal och respektfull mot hierarkin. Han var så diskret och disciplinerad att ingen avslöjade hans homosexuella läggning. Att Prem blivit en av kungens favoriter visade sig i augusti 1978 då Kriangsak förberedde sig för att låta den politiskt moderata generalen Serm na Nakorn (Soem na Nakhon) เสริม ณ นคร (2 mars 1920-5 november 2009) fortsätta som överbefälhavare. Serm hade utsetts till överbefälhavare den 1 oktober 1976 och skulle förbli på sin post fram till den 30 september 1978.

(Serm na Nakorn)

I slutet av september blandade sig Kukrit genom att skriva en artikel i Siam Rath (Sayam Rat) สยามรัฐ där han i stället förespråkade Prem som överbefälhavare. Många observatörer tolkade detta som ett tecken från kungahuset och sex dagar senare utnämndes också Prem till denna post. Serm fick nöja sig med en mindre prestigefylld position.

Utnämnandet av Prem innebar att man gick förbi den gängse turordningen bland officerarna. Detta gjorde att han kunde tillsätta militära poster med sina egna anhängare de kommande åren. Det gav honom också inflytande i den militärt präglade senaten.

Före valen i april 1979 såg Kriangsak till att installera 200 senatorer från militären och polisen för att säkra sin maktposition, vilket inte lyckades så bra. Han hade svårt att kontrollera alla konkurrerande grupper inom militären och han hade inget starkt stöd från parlamentet.