Nya intressanta fynd gjordes av en slump i augusti 1966 i byn Ban Chiang บ้านเชียง, i distriktet Nong Han หนองหาน, nära staden Udon Thani อุดรธานี i nordöstra Thailand (Isan). Lägg märke till att Udon Thani ofta förkortas till Udon อุดร och att staden fick sitt nuvarande namn 1893. Det var en man vid namn Stephen B. Young สตีเฟน บี. ยัง (2 november 1945-) som bokstavligen lär ha snubblat över en trädrot och hittat krukskärvor på en stig i Ban Chiang.

(Provinsen Udon Thani)

(Distriktet Nong Han i Udon Thani)

(Stephen B. Young)

Den första dateringen av fynden gjordes av Museum of Archaeology and Anthropology (Phiphitthaphan Borannakhadi Lae Manutsayawitthaya) พิพิธภัณฑ์โบราณคดีและมานุษยวิทยา tillhörande University of Pennsylvania มหาวิทยาลัยเพนซิลเวเนีย 1967, med en teknik kallad termoluminiscensdatering เทอร์โมลูมิเนสเซนซ์. Dateringen kom kom fram till att bosättningen var från 4 420-3 400 före vår tideräkning, vilket då innebar att det handlade om världens äldsta bronsålderskultur och fynden rönte naturligtvis stor internationell uppmärksamhet.

Omfattande utgrävningar gjordes 1974-1975 i samarbete med thailändska Department of Fine Arts (krom sinlapakon) กรมศิลปากร och University of Pennsylvania. Utgrävningarna gjordes under ledning av den tidigare omtalade Chester F. Gorman och Pisit Charoenwongsa (Phisit Charoenwong) พิสิฐ เจริญวงศ์ (23 november 1941-).

(Pisit Charoenwongsa)

Förutom flera skelett hittade man målat lergods, smycken, brons- och järnverktyg samt flera tusen år gamla krukor och rester från en omfattande lerkärlstillverkning. Bland bronsfynden fanns armband, ringar, ankelsmycken, metalltrådar, stänger, spjutspetsar, yxor, skarvyxor, krokar, knivblad och små bjällror. Man hittade också fragment av ris, vilket visar att befolkningen i denna bronsåldersbosättning var jordbrukare. De äldsta gravarna innehöll inga föremål av brons och härstammade förmodligen från en neolitisk stenålderskultur. De äldsta fynden var från järnåldern.

Man kunde nu samla ihop så mycket material att man 1976 kunde genomföra en kol-14-datering. Denna datering kom dock fram till ett helt nytt resultat. Den äldsta graven befanns vara från omkring 2 100 före vår tideräkning och den yngsta från 200. Därmed kom man fram till att inga av bronsfynden var mer än drygt 4 000 år gamla. Bronstillverkningen hade börjat omkring 2 000 år före vår tideräkning, vilket bevisades av funna smältdeglar och bronsfragment. Tillverkningen fortsatte sedan de kommande 500 åren.

Det är inte bara i Ban Kao och Ban Chiang som man har funnit mycket tidiga bosättningar och dessa fynd från tidiga kulturer har givit näring åt förnyade spekulationer om taifolkens ursprung. En del forskning och teorier har därför gått ut på att försöka bevisa att det funnits taifolk i nuvarande Thailand sedan "tidernas begynnelse," eller att de kommit från Kina mycket tidigare än man trott. Studier av skelettfynd och föremål från Ban Kao och Ban Chiang visar nämligen samstämmighet med liknande kulturer i centrala Kina.

En del elaka tungor hävdar att det är av nationalpatriotiska skäl som thailändarna vill försöka hävda att det funnits taifolk inom landets gränser mycket längre än man tidigare trott. Men alldeles otroligt är det inte att det funnits taifolk här väldigt tidigt. Vem som tillverkat de ovan nämnda föremålen kan kanske framtida forskning visa.

Sujit Wongthes (Suchit Wongthet) สุจิตต์ วงษ์เทศ (20 april 1945-) är en av de thailändska historiker som menar att taifolken funnits på plats sedan urminnes tider. Detta har han skrivit om i böckerna Khon Thai Yu Thi Ni คนไทยอยู่ที่นี่ och Khon Thai Mai Dai Ma Chak Nai คนไทยไม่ได้มาจากไหน.

(Sujit Wongthes)

Sujit har också skrivit boken Sukhothai Mai Chai Ratchathani Haeng Raek Khong Thai สุโขทัยไม่ใช่ราชธานีแห่งแรกของไทย, vilket kan översättas till ”Sukhothai var inte thaifolkets första huvudstad.” Sujits tankar och idéer är kontroversiella då det är högst osannolikt att taifolk skulle ha utvandrat från nuvarande Thailand till Burma, Laos, Vietnam och Kina.