I norra nuvarande Thailand finns folkgrupperna lawa ละว้า och mlabri มลาบรี. Lawafolket kommer jag att berätta mera om i avsnittet ”Sydostasien före och under taifolkens ankomst,” artikeln ”Lawafolket och wafolket.”

(Lawa i Chiang Mai)

Mlabri kallas också gula lövens andar (phi tong lueang) ผีตองเหลือง av thailändarna. De har fått sitt lite mystiska namn då de oftast befann sig så djupt inne i djunglerna att de sällan observerades av utomstående. Mlabri tycker inte om att bli kallade andar, men tycker om namnet gula lövens folk (chao tong lueang) ชาวตองเหลือง.

Mlabri hade vanan att använda bananblad som tak över sina hyddor eller som regnskydd. Då bladen gulnade efter en till två veckor drog de vidare till en ny plats i djungeln för att fortsätta sin tillvaro som jägare och samlare och efterlämnade då sina gula "visitkort,” som givit dem namnet gula lövens folk.

(Mlabri under ett regnskydd av bananblad)

Jordbruk och skogsavverkning har reducerat mlabrifolkets tidigare områden och kan inte längre föda dem. De har därför hamnat i något som snarare kan liknas vid en slavtillvaro där de tvingas arbeta delar av året för bergsfolket hmong i utbyte för mat och begagnade kläder. Mlabrikulturen tillåter nämligen inte att de äger egen mark.

Några grupper mlabri har utnyttjats av turistbyråer som tagit med sina gäster för att "titta" på dem! Beroende på källan uppskattas mlabris samlade folkmängd till mellan 100-300 personer. En del av dessa finns i de thailändska provinserna Nan och Phrae แพร่.

(Provinsen Phrae)

Mlabri lever åtskilda i mycket små närfamiljegrupper bestående av 3-12 personer. Tyvärr har folkgruppen drabbats hårt av sjukdomar och felaktigt användande av bekämpningsmedel. Mlabri härstammar kanske ursprungligen från Laos och det påstås ibland att det även finns mlabri i Kengtung i Burma. Mlabri talar ett språk som tillhör kammugruppen (phasa klum khamu) ภาษากลุ่มขมุ, som i sin tur tillhör mon-khmerspråken.

I provinsen Nan i norra Thailand finns ett folkslag som kallas khmu (khamu) ขมุ. Enligt en Wikipediasida om khmufolket så uppgår deras totala folkmängd till fler än 800 00 och att mer än 700 000 av dem är bosatta i Laos. Enligt samma sida finns det också omkring 7 000 khmu i Xishuangbanna i Kina och en del av dem har under de senaste århundradena också migrerat till Burma, Thailand och Vietnam.

(Khmu)

I Vietnam finns det cirka 90 000 khmu och i Thailand cirka 10 000. Enligt Wikipediasidan om etniska grupper i Laos uppges deras folkmängd vara strax under 400 000. Observera att antalet khmu i de olika länderna varierar mycket mellan olika källor.

Som exempel på detta nämner en källa över 30 000 användare av khmu-språket khmu-språket (phasa khamu) ภาษาขมุ i Thailand (2000) i provinserna Chiang Rai, Nan och Phayao samt andra provinser i västra, centrala och nordöstra Thailand! Samma källa nämner att det finns 1 600 användare av khmu-språket i Kina (1990) och över 56 000 personer i Vietnam (1999). En källa nämner specifikt att khmu talas i provinserna Chiang Rai, Nan och Lampang.

Khmu-språket är det största språket i den ovan nämnda kammugruppen. I Vietnam erkänns khmu som en egen etnisk grupp, men i Kina har de inte fått status som ett eget minoritetsfolk utan räknas som en undergrupp till folkslaget blang (plang) ปลัง, med den alternativa stavningen bulang. Detta folkslag kan du läsa mera om i den kommande artikeln ”Övriga minoritetsgrupper i Thailand.”

Khmufolket tillhörde uppenbart de ursprungliga invånarna i norra Laos och det anses allmänt att de en gång i tiden varit bosatta i ett mycket större område. Efter taifolkens invandring till låglandet i Laos tvingades khmufolket att bosätta sig högre upp och de hamnade mellan laotierna och hmongfolket, som bosatt sig i de högst belägna regionerna.

Jag har tidigare berättat att laotierna själva kallar sig för lao loum, med betydelsen låglandslao. De folkslag som bosatt sig snäppet högre upp, på medelnivå, kallar de för lao theung eller lao thoeng ลาวเทิง och de som bosatt sig allra högst kallar de för lao soung (lao sung) ลาวสูง.

De flesta khmu i Thailand finns i dag i provinsen Nan nära gränsen till Laos. Många khmu har anlänt under modern tid från Laos och Vietnam, som flyktingar i samband med Vietnamkriget och etablerandet av kommunistiska regimer. Men khmu hade redan för 200 år sedan vandrat in i provinserna Nan, Phayao och Chiang Rai i jakt på jordbruksmark och för att arbeta i teakindustrin.

Lua ลัวะ är en minoritetsgrupp i Laos även om det numera bor ett relativt stort antal i norra Thailand. En källa talar om 48 000 personer (1995) i Thailand och ungefär hälften så många i Laos. Deras språk tillhör också kammu-gruppen och mon-khmerspråken och en källa säger att lua har ett släktskap med både mlabri och khmu.

Observera att lua ibland förväxlas med folkslaget lawa i Thailand, men de är inte släkt med varandra. Bidragande till detta är att den grupp som kallas östliga lawa i Chiang Mai föredrar att bli kallade lua och att thailändarna generellt sett refererar till talare av olika palaungiska språk som lua. En av mina Wikipediakällor slår också samman lawa och lua till lavua!

Under Vietnamkriget flydde många lua från den laotiska provinsen Luang Prabang till provinsen Nan i Thailand. Det fanns också många lua i flyktinglägret Ban Vinai (Sun Ophayop Ban Winai) ศูนย์อพยพบ้านวินัย i norra Thailand, även om en överväldigande del var hmong. Flyktinglägret låg i det nordliga distriktet Pak Chom ปากชม i provinsen Loei.

(Distriktet Pak Chom i provinsen Loei)

Tidigt under 1970-talet och 1980-talet fick många lua-familjer tillstånd att bosätta sig i USA. De familjer som blev kvar i läger i Thailand flyttade tillbaka till Sainyabuli och närliggande laotiska provinser i mitten av 1980-talet och i början av 1990-talet.

Folkslagen phai (phai) พ่าย och mal (man) มาลล์ som är två undergrupper till lua, finns också i Laos och norra Thailand. Det finns 36 000 phai i provinsen Nan och 15 000 i Laos och omkring 4 700 mal i Thailand och drygt 23 000 i Laos.

Folkslaget palaung (palong) ปะหล่อง är en etnisk mon-khmerminoritet som finns i Shanstaten i Burma, i Yunnanprovinsen i Kina och norra Thailand. Endast omkring 5 000 av deras sammanlagda befolkningsmängd på 557 000 finns i Thailand. Deras språk tillhör mon-khmerspråken och de palaungiska språken.

(Palaung)

En minoritetsgrupp i norra Thailand, som företrädesvis finns i Kayahstaten (Rat Kaya) รัฐกะยา i Burma, har blivit känd då kvinnorna använder halsringar som får det att se ut som om de har längre halsar än normalt. De kallas kayan กะยัน och är en undergrupp till en folkgrupp kallad röda karener (kariang daeng) กะเหรี่ยงแดง, eller karenni (kharenni) คะเรนนี. Thailändarna kallar dem också för kariang kho yao กะเหรี่ยงคอยาว, vilket kan översättas till ”långhalsade karener”.

(Kayahstaten i Burma)

(Kayankvinna med halsringar)

Karenni, eller de röda karenerna, omfattar olika etniska grupper i Kayahstaten. De kallas röda karener på grund av sina färgstarka röda huvudbonader och sjalar. Karenni talar språk som tillhör den tibetoburmanska språkgruppen. Shanfolket kallar denna grupp för padaung (padong) ปาดอง medan kayanfolket i provinsen Mae Hong Son kallar sig själva kayan och föredrar att inte bli kallade för padaung.

Det var i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet som många kayan flydde till det thailändska gränsområdet, på grund av konflikter med den burmesiska militärregimen. Kvinnorna med halsringar blev sedan en turistattraktion byarna där de bosatte sig blev faktiskt självförsörjande och behövde ingen ekonomisk hjälp. 2004 uppskattade man att det fanns cirka 130 000 kayan i Burma och cirka 600 i Thailand fördelade på tre byar och ett flyktingläger.