Modern tid - Thailand under och efter Vietnamkriget
Den undergrävande verksamheten i Thailand

Under tiden ledde en rad faktorer fram till en politisk utmaning från landsbygden mot militärregeringen i Bangkok. I synnerhet handlade det om bönderna i nordöst (Isan).

Regeringens försök att förbättra utbildningen och villkoren för lantbefolkningen medverkade paradoxalt nog till att göra bönderna medvetna om sin egen situation. De kunde nu se hur dåligt de hade det i jämförelse med folket i städerna.

Men det var inte de allra fattigaste som var mest angelägna om att utmana regimen. Istället handlade det om de som fått tillgång till en begränsad utbildning. Det var bland dessa människor som den undergrävande verksamheten mot regeringen uppstod.

Den undergrävande verksamheten var i full gång i slutet på 1964. De gamla vänstermännen från den politiska oppositionen hade nu slagit sig samman med Thailands kommunistiska parti i ett försök att samordna sina ansträngningar.

Det berättades om bildandet av den thailändska självständighetsrörelsen den 8 december 1964, bildandet av Thailands patriotiska front (TPF) กองทัพปลดแอกประชาชนแห่งประเทศไทย (ทปท) den 1 januari 1965 och om infiltration av kinesiska terrorister i området. Ledaren för Thailands patriotiska front, med säte i Kina, påstods vara den landsflyktige Pridi Phanomyong.

Under 1965 dök det upp liknande grupper i provinserna Loei, Phitsanulok och Phetchabun. Nu hade också den undergrävande verksamheten blivit ett allvarligt hot i södra Thailand i provinsen Surat Thani och längre söderut i Nakhon Si Thammarat.

I nord och nordöst var det mestadels thailändare inblandade, men längst ner i söder fanns även malajdissidenter och kinesiska trupper från Malaysias kommunistparti.

Thailand hade nu fått ett allvarligt och omfattande internt problem som man inte kunde bortse ifrån som man gjort på 1920-talet. Den gången hade det handlat om några få missnöjda kinesiska och sino-thailändska intellektuella. Under åren 1964 och 1965 kom allt mer alarmerande rapporter om upprorisk verksamhet i nordöstra Thailand.

När Sydvietnam såg ut att vara på väg att bryta samman helt 1965 uttalade sig den kinesiske utrikesministern Chen Yi (26 augusti 1901-6 januari 1972) offentligt: "Vi hoppas att ett gerillakrig skall vara igång i Thailand innan detta års slut." De första väpnade sammanstötningarna med kommunister i nordöst inträffade också innan årets slut.


(Chen Yi)

Kort tid därefter förenades den Thailändska självständighetsrörelsen och Thailands patriotiska front. Detta efter förslag från Peking och Hanoi.

En lågintensiv väpnad kamp började i augusti 1965 med strider i distriktet Na Kae นาแก i provinsen Nakhon Phanom. Vid den här tiden uppskattar en del källor att partiet hade omkring 1 200 beväpnade soldater. 1966 krävde väpnade sammanstötningar ett genomsnitt av 10 dödade per månad.

Från en radiostation vid namn det Thailändska folkets röst (Sathani Withayu Siang Prachachon Haeng Prathet Thai) สถานีวิทยุเสียงประชาชนแห่งประเทศไทย i Kunming i Kina blev hela norra Thailand utsatt för en våldsam propaganda. Radiostationen hade börjat sina sändningar redan i mars 1962. Under tiden uppgav regimen i Bangkok att tusentals arresterats eller övergivit sig till regeringsstyrkorna.

En man vid namn Sulak Sivaraksa (Sulak Siwarak) สุลักษณ์ ศิวรักษ์ (27 mars 1933-) var kritisk till kung Bhumibols passivitet och uppmande honom att träda fram och använda sin makt för att leda landet. Denne Sulak kommer du att läsa mera om längre fram.


(Sulak Sivaraksa)

Liknande kritik fanns också i internationell media som karkateriserade kungen som sympatisk, men utan initiativkraft. Thailand betraktades också som oengagerat då det gällde sitt eget försvar i det kalla kriget.

Året efter skrev ett antal journalister och författare, både thailändska och utländska, att Thailands militärkontrollerade regering var djupt korrumperad och att den amerikanska närvaron hade en skadlig effekt på det thailändska samhället. De kritiserade landets dåliga styre och avsaknaden av demokratiska institutioner och den förvärrade fattigdomen som gynnade den undergrävande verksamheten.

Kungen tog till sig av kritiken och minskade ner tiden han använde på sina fritidsintressen och kastade sig in i kampen mot kommunismen. I början handlade det mest om att han och drottningen visade sig mer offentligt och antalet framträdanden ökade från 341 stycken 1965 till 553 stycken 1969.

Kung Bhumibols nya roll fick nu en mera militär framtoning i hans egenskap som överbefälhavare för de thailändska militära styrkorna.

Kungen började öppet förespråka hårda amerikanska och thailändska militära insatser mot kommunisterna. I februari 1966 hade Bhumibol bett USA:s vicepresident Hubert Humphrey ฮิวเบิร์ต ฮัมเฟรย์ (27 maj 1911-13 januari 1978) om mer militärhjälp för att kunna försvara sig mot en eventuell kommunistisk invasion av Thailand.


(Hubert Humphrey)

Då Bhumibol var på semester i England sommaren 1966 förklarade han flera gånger att Kina och Vietnam var ett allvarligt hot mot Thailand. Han berättade för reportrar att ett av hans syften med resan till England var att köpa flygplan till den thailändska militären, vilket egentligen inte var kungens ansvarsområde.

Senare samma år försökte Bhumibol förmå USA att utvidga sitt krig mot Hanoi och kritiserade till och med Washington för uppehållet med flygbombningarna av Nordvietnam.

Kung Bhumibol pressade också Thanom att skicka fler soldater till nordöst för att bekämpa CPT och begärde mer amerikanskt stöd då Thailand gått med på att skicka ett större antal stridande soldater till Vietnam.

Kungen började nu anstränga sig ännu mer för att besöka militärläger och soldater i fält. Han var ofta klädd i arméuniform med en pistol på ena höften och en walkie-talkie på den andra. Pressen publicerade många fotografier där kungen provsköt olika vapen. Drottning Sirikit fanns ofta med vid hans sida och även hon var klädd i arméuniform och poserade med vapen.

Den elitgrupp av soldater som skickades till Vietnam kom att kallas Drottningens jägarförband.

Även kronprins Vajiralongkorn (Chao Fa Maha Wachiralongkon) เจ้าฟ้ามหาวชิราลงกรณ์ bidrog till familjens nya militära image. Innan han skickades till England för studier i januari 1966 utnämndes han 13 år gammal till underlöjtnant i armén, flottan och flygvapnet.


(Kronprins Vajiralongkorn med sina föräldrar i England den 27 juli 1966)

Varje gång som kronprinsen återvände hem till Thailand för semester tog han på sig en fältuniform och följde sin far under hans besök i läger tillhörande gränspolisen Border Patrol Police (BPP) (tamruat trawen chaidaen) ตำรวจตระเวนชายแดน och armén.


(Kronprins Vajiralongkorn med sin pappa)

15 år gammal deltog Vajiralongkorn i grundläggande militär träning och lärde sig skjuta med automatvapen. Inte så lång tid efter fick han skjuta med mera grovkalibriga maskingevär och använda granatkastare. Palatset lät publicera bilder på far och son då de övningssköt tillsammans, och prinsen lärde hur man tog isär, rengjorde och samlade olika vapen.

Kung Bhumibol intensifierade också sitt arbete med att förbättra livskvaliteten för befolkningen. Detta gjorde han med tanke på att den undergrävande verksamheten hade sina rötter i fattigdom och social misär. Ett av hans huvudprojekt var att hjälpa och utveckla en by vid namn Hup Kapong (Hup Kaphong) หุบกะพง nära Cha-am ชะอำ.

Palatset stödde också gränspolisens (BPP) försök att förbättra tillvaron för bergsfolken. Palatset representerades här av kungens mamma Sangwan under hennes tidiga vistelse i Thailand.

Ofta anlände Sangwan med helikopter till bergsfolkens byar. Hon kom klädd i arméuniform flankerad av tungt beväpnade soldater. Läkare som reste med henne gav byborna medicinsk behandling och andra medarbetare delade ut filtar, mediciner och pengar till dem. Sangwan fick smeknamnet Mae Fa Luang แม่ฟ้าหลวง, eller ‘‘kungamodern från himlen."

Tidigare hade bergsfolkens skolor, som sköttes av BPP, inte haft några namn utan bara ett nummer, men de döptes nu till namn som fanns i den kungliga familjen.

1969 blev Sangwans hjälpinsatser kända under namnet Princess Mother’s Medical Volunteers foundation (PMVV) (Nuay Phaet Asa Somdet Phra Si Nakharnthara Borommaratchani) หน่วยแพทย์อาสาสมเด็จพระศรีนครินทราบรมราชชนนี. Hon använde också allmänna donationer 1967 för att skapa en fond på en miljon baht för att hjälpa BPP-soldater och deras familjer.

Att kung Bhumibol blivit starkt engagerad i den nationella säkerheten och nationens ekonomiska politik visade hans och drottningens 25 dagar långa resa till USA i juni 1967. Nu var det betydligt färre ceremonier än det varit 1960 och handlade istället om att stärka förhållandet mellan USA och Thailand.

Tidigare under 1967 hade USA begärt att Thailand skulle bistå med 20 000 man marktrupper till Sydvietnam, samtidigt som amerikanerna själva utökade sina trupper med 200 000 man.

Kungen förde samtal med viktiga personer såsom president Lyndon B. Johnson, New Yorks guvernör (och den möjlige framtida presidentkandidaten) Nelson A. Rockefeller เนลสัน รอกกีเฟลเลอร์ (8 juli 1908-26 januari 1979) och James Linen เจมส์ ลีเนน (20 juni 1912-1 februari 1988) som var Time Magazines ไทม์ förläggare.


(Nelson A. Rockefeller)


(James Linen)

Den 27 juni 1967 träffade han president Johnson i Vita huset efter att först ha tillbringat en stor del av dagen med försvarsminister Robert McNamara. Det blev senare också ett andra möte med presidenten. Innan mötena hade Bhumibol bett USA att leva upp till sina garantier angående Thailands säkerhet och att sluta med att bidra till korruptionen och misskötseln i den thailändska regeringen.

Vad som sades under mötena mellan Bhumibol och presidenten är fortfarande en hemlighet, men det handlade uppenbart om hur Thailand skulle förhålla sig till den undergrävande verksamheten och USA:s begäran om thailändska trupper i Vietnam.

Andra källor säger att kungen förhandlade om villkoren för att skicka thailändska soldater till Vietnam. Han krävde att de skulle handla om frivilliga som skulle få bättre träning, bättre vapen och bättre betalt än andra soldater. Bhumibol sade också att de thailändska soldater som inte skulle till Vietnam var underbetalda och dåligt tränade och begärde att de skulle få mera hjälp från USA.

Dessutom handlade det om USA:s vilja att försvara Thailand vid ett eventuellt angrepp på landet. Bangkok fruktade nämligen också att thailändska trupper i Vietnam kunde få Nordvietnam att inleda bombräder mot Thailand.

Trots förhandlingarna framgick det inte tydligt hur USA ställde sig till Thailands begäran om en amerikansk säkerhetsgaranti. Men det var uppenbart att Johnson inte ville ha ett utvidgat krig.

Johnson sade till kung Bhumibol att det enda sättet Thailand kunde försvara sig på var att låta sina trupper få stridserfarenhet i Vietnam. Han varnade också Thailand att de behövde förbereda så många soldater som möjligt om det skulle uppstå stridigheter på thailändsk mark.

Under resan träffade kungen också affärsmannen Henry Kearns เฮนรี่ เคิร์น (30 april 1911-29 maj 1985) som varit värd för kungafamiljen i Los Angeles ลอสแอนเจลิส 1960. Kearns planerade flera omfattande investeringar i Thailand och då speciellt ett massa- och pappersbruk, som fördröjts av byråkratiska skäl.

Det senare joint venture-projektet mellan monarkins Crown Property Bureau (CPB) (Samnak Ngan Sapsin Suan Phra Mahakasat) สำนักงานทรัพย์สินส่วนพระมหากษัตริย์ och pappersbruket indikerar att Bhumibol ingrep personligen för att förverkliga projektet då han återvänt hem.

CPB är en thailändsk regeringsliknande myndighet som är ansvarig för att förvalta kronans förmögenhet i landet. CPB övervakas av en styrelse där den thailändska finansministern är ordförande. Kronans egendom tillhör inte kungen privat, utan tillhör monarkin som institution. CPB rapporterade över 5 miljarder baht i inkomster 2004.

Bhumibols allt kärvare offentliga uttalanden, hans poserande med väpnade trupper och hans resa till USA för att diskutera säkerhetsfrågor medverkade till att den tidigare kritiken mot honom om att han bara var en galjonsfigur som tillbringade sin tid med jazz och segelbåtar minskade. Som han begärt hade Washington ökat sin ekonomiska och materiella hjälp till de thailändska soldaterna.

Men kungens USA-resa hade också gjort honom medveten om den ökande opinionen i USA mot Vietnamkriget och att detta med tiden skulle visa sig i ett minskat engagemang att försvara Thailand.

Den amerikanska pressen framställde Thailand, efter två årtionden och en miljard dollar i ekonomisk och materiell hjälp från USA, som ett land lett av korrupta, odugliga och diktatoriska generaler som sysslade med ohämmad narkotikahandel, en blomstrande sexindustri och som medverkande till landets fattigdom.

I kongressen stämplade den framstående senatorn och krigsmotståndaren J. William Fulbright เจ วิลเลียม ฟุลไบรท์ (9 april 1905-9 februari 1995) Thailand som odemokratiskt och inte värt att stödja.


(James William Fulbright)

Budskapet från president Johnson var också att Thailand var tvunget att förbättra sin image genom att göra sig av med Thanom, införa en ny permanent författning och genomföra demokratiska val. Den tillfälliga författningen från 1959 gällde fortfarande.

Under tiden härjade korruptionen i nationen, vilket fick CPT att växa. ‘‘Om alla korrupta personer blev avrättade skulle det kanske inte finnas så många människor kvar,’’ sade kungen till collegestudenter 1967, där han emellertid tillade att han inte hade någon omedelbar lösning på hur man skulle komma tilll rätta med problemen.

Då Bhumibol kommit hem från Washington satte han press på Thanom att återinföra en permanent författning och utlysa allmänna val. Men Thanom valde att skynda långsamt då han var orolig för att biträdande premiärminister Praphas skulle försöka ta makten.

1967 hade den undergrävande verksamheten spritt sig långt norrut till provinserna Chiang Rai och Nan där de stridande huvudsakligen bestod av hmong ledda av thailändare och sino-thailändare. Förmodligen fick de understöd från Kina.

I början av 1967 inträffade de första större drabbningarna mellan gerillan och regeringstrupperna med förhållandevis många döda på bägge sidor. Samtidigt bekräftades det för första gången att gerillan hade tillgång till kinesiska och tjeckoslovakiska vapen.

Det handlade bland annat om en fullskalig hmongrevolt som spred sig i de nordliga provinserna Phitsanulok, Loei, Phetchabun och Phrae åren 1967-1968. Vid berget Phu Hin Rong Kla ภูหินร่องกล้า, i den nuvarande nationalparken med samma namn, hade en grupp rebeller sin bas. Den thailändska armén svarade med att bomba byar där man också använde napalm.


(Phu Hin Rong Kla)

Under razzior i Bangkok och andra större städer blev en rad framträdande kommunistiska ledare arresterade under sommaren 1967. I slutet av året övertog armén ensam ansvaret för kampanjen mot kommunisterna i nordöst. Samtidigt infördes undantagstillstånd här som också kom att gälla i fem sydliga och centrala provinser där gerillaverksamheten ökat i intensitet.

Oavsett hur stor tilltro man har till den thailändska regeringens upplysningar kunde man se en tydlig tendens av stegrad gerillaverksamhet. Men förklaringar från Bangkok om att det från början hade varit ett medvetet kinesiskt, laotiskt och vietnamesiskt försök på att skapa ett nytt Vietnam var däremot knappast riktiga.

I februari 1968 rapporterade den amerikanska ambassaden till Washington att thailändska specialstyrkor hade massakrerat 72 hmong-bybor i byn Chong Pai (Chong Phai) ฉงไผ่ i provinsen Nan i norra Thailand den 16 oktober 1967. Någon formell undersökning av denna händelse genomfördes aldrig och Bangkok avfärdade det hela som kommunistpropaganda.

(Chong Pai bytte namn till Ban Maniphrük บ้านมณีพฤกษ์ 1984 och ligger i distriktet Thung Chang ทุ่งช้าง.)

Efter Tet-offensiven i Vietnam, som började den 31 januari 1968, slutade Communist Suppression Operations Command (CSOC) (Kong Amnat Nuai Kan Pong Kan Kan Kratham An Pen Khommiwanit) กองอำนวยการป้องกันการกระทำอันเป็นคอมมิวนิสต์ med sina försök att charma de thailändska bönderna med reformer och hjälpinstatser.

Istället handlade det nu om "search and destroy" där man gjorde nedslag på landsbygden med tortyr och summariska avrättningar av misstänkta CPT-anhängare. Armén och BPP började terrorisera befolkningen på landsbygden genom att bland annat knuffa ut misstänkta CPT-anhängare från flygande helikoptrar.

I söder var man lika brutala och en källa uppskattar att omkring 200 misstänkta kommunistsympatisörer blev brända i rödmålade tunnor i slutet på 1972. Men det finns mera informella källor som talar om hela 3 000 offer! Dessa vidrigheter har blivit kända under namnet Phao Thang Daeng เผาถังแดง på thai eller Red Drum Killings på engelska.

BPP blev också hårdare mot bergsfolken i norr genom att bryskt dra fram genom byar som misstänktes för samröre eller sympatier för CPT. Man tog sig inte längre tid att skapa goda relationer.

Regeringen började också tvångsförflytta bergsfolk från deras hem ner till låglandet, vilket skapade nya problem agående markägande och fördelningen av andra resurser med låglandsbefolkningen.

En hel del tyder på att den thailändska regeringen medvetet överdrev oron i nordöst för att spela på USA:s kommunistskräck. Det skulle få USA att stanna i landet och kämpa gemensamt med Thailand mot kommunismen.

Thanom hävdade till exempel att det fanns 3 000 kommunistiska rebeller enbart i nordöstra Thailand. Han hävdade också att en del av dem var kinesiska och vietnamesiska agenter. I november 1968 uppskattade den amerikanska underättelsetjänsten att det fanns strax över 2 000 kommunistrebeller i hela landet, men medgav att antalet var i stigande.

Men även den amerikanske ambassadören i Bangkok, Leonard S. Unger ลีโอนาร์ด อังเกอร์ (17 december 1917-3 juni 2010), som tagit över efter ambassadör Graham Martin เกรแฮม มาร์ติน (22 september 1912-14 mars 1990) var orolig för att de utvidgade hemliga operationerna i Laos hade provocerat kommunisterna att öka infiltrationen i nordöstra Thailand, vilket kunde få allvarliga följder för Thanoms regims stabilitet.


(Leonard S. Unger)

1968 hade rebellerna skaffat sig fotfäste i det bergrika området Khao Khor (Khao Kho) เขาค้อ i provinsen Phetchabun och även i den centrala delen av södra Thailand förekom rebellverksamhet.

Under 1968 ökade antalet incidenter mellan rebellerna och den thailändska polisen och armén. Sammanlagt rapporterades 378 sammandrabbningar under året.

Rebellernas samlade styrka tuppskattades vid den här tiden till omkring 4 000 man. Med sitt ringa antal och mindre moderna vapen hade de ännu inte blivit något allvarligare hot mot regimen.

I april 1968 attackerade en rebellstyrka en 17 man stark gränspolisgarnison i provinsen Chiang Rai där endast två poliser överlevde. Rebellerna själva klarade sig helt utan egna förluster.

Omkring klockan 22.25 fredagen den 26 juli 1968 attackerades en amerikansk flygbas, Udorn Royal Thai Air Force Base (Kong Bin Udon Thani) กองบิน อุดรธานี, i provinsen Udon Thani där flera flygplan och helikoptrar fördärvades. Det handlade om omkring 25 angripare som från fyra håll öppnade eld med automatvapen mot basens nordvästra hörn.

Detta var den första allvarligare attacken på de amerikanska styrkorna i Thailand. Fem amerikaner och thailändare skadades under attacken, medan fyra av angriparna miste livet. En av de dödade var en nordvietnamesisk officer.

Vid den här tiden bodde det omkring 15 miljoner människor i nordöst. De flesta tillhörde laofolket som var språkligt och kulturellt närmare knutna till sina släktingar i Laos än till den övriga taibefolkningen i Thailand. De skiftande regeringarna hade inte heller visat något större intresse för det fattiga nordöst. Från början hade oroligheterna i nordöst därför knappast orsakats av kommunister.

Det råder ingen tvekan om att gerillaverksamheten i nordöst användes som kamouflage av USA för att bygga sina flygbaser avsedda för angreppen på Nordvietnam. Först i mars 1967 bekräftade USA officiellt att man i två år hade företagit bombningar mot Nordvietnam från baser i Thailand.

Åren 1968-1969 fanns det sex amerikanska baser i Thailand: i Sattahip (U-Tapao), Udon, Takhli, Ubon Ratchathani, Nakhon Phanom och Nakhon Ratchasima. De amerikanska styrkorna, som företrädesvis bestod av flygvapenpersonal, uppgick till 35 000 man. (Men någon källa talar om nästan 45 000 man.)

Amerikanerna hade nästan 600 flygplan i landet där också bombplan av typen B-52 ingick. Dessa var baserade vid U-Tapao i provinsen Rayong.


(Amerikaner i Ubon 1966)

Från U-Tapao och andra militära installationer i Thailand genomförde USA operationer mot både Nordvietnam och Laos. Amerikanerna sysslade också med elektronisk krigföring såsom störning av radiotrafik, signalspaning och radarövervakning och skickade också marktrupper in i Laos och ännu längre bort.

1968 hade dåvarande president Johnson förklarat att han inte tänkte kandidera för ytterligare en period som president. Både Hubert Humphrey och Richard Nixon kandiderade sedan båda med budskapet om att dra sig ur Vietnamkriget. Kort tid efter att Nixon vunnit valet och svurits in som president meddelade han i januari 1969 sina tankar om en ”vietnamisering’’ av Sydvietnams försvar.

Två månader senare förklarade Nixon sina planer om att minska storleken på den 50 000 man starka amerikanska militära närvaron i Thailand. Under tiden förbjöd den amerikanska senaten att amerikanska trupper skulle få föra krig i Thailand eller Laos. Samtidigt attackerade senator Fulbright ännu en gång Thailand för att vara ett korrupt och odemokratiskt land som hölls under armarna av USA.

Detta fick den thailändska eliten att hamna i ett chocktillstånd. Det verkade som om USA gett upp kampen om både Thailand och Vietnam. Utan amerikansk hjälp skulle Thailand drabbas av en ekonomisk nedgång.

Mera bekymmersamt var att mer än 10 000 thailändska soldater nu befann sig i Vietnam. Bangkok fruktade att det hela skulle kunna eskalera till krig mellan Nordvietnam och Thailand utan en amerikansk säkerhetsgaranti.

Thanom svarade med att kraftigt utöka sina militära kampanjer mot rebellerna. I Khao Khor, Chiang Mai, Chiang Rai och andra områden riktade hans styrkor sina tyngsta vapen, bombflyg, artilleri och attackhelikoptrar mot troliga CPT-mål. De besköt och bombade stora skogsområden och misstänkta byar med både missiler och napalmbomber på samma sätt som amerikanerna gjorde i Vietnam.

Liksom i Vietnam hade denna kampanj begränsad effekt. CPT-rebellerna var bättre hemmastadda i terrängen än regeringstrupperna och kunde därför lättare undgå att bli skadade eller tillfångatagna. Resultatet blev därför att fler regeringssoldater än rebeller skadades i sammandrabbningarna.

Attackerna verkade också ha fått fler thailändare ute på landsbygden att vända sig mot regimen. Vilket blivit fallet i februari 1968 då regeringssoldater härjade byn Meo Maw i provinsen Chiang Mai.

CPT hade en natt gått in i byn för att attackera ett mindre antal poliser som besökte byn. Efteråt försäkrade byborna att de inte hade hjälpt rebellerna. Som bevis för sin lojalitet sade de att kung Bhumibol några år tidigare hade givit utmärkelser till bychefens farfar och bara ett år tidigare hade kungens mamma Sangwan invigt byns skola. Trots detta bombade det thailändska flygvapnet byn och marktrupper satte eld på byns skola och byns grödor.

1969 annonserade CPT formellt att man bildat något man kallade det thailändska folkets befrielsearmé (Kong Thap Plot Aek Prachachon Haeng Prathet Thai) กองทัพปลดแอกประชาชนแห่งประเทศไทย (ทปท) (PLAT). Detta var visserligen alarmerande, men de dåligt utrustade rebellerna var inte kapabla att ge sig ut från sina gömställen i bergen eller djungeln. Hotet från dem var i princip bara teoretiskt.

Här säger en källa att Phayom Chulanont nu blivit medlem i CPT:s centralkommitté och att kineserna utnämnt Phayom Chulanont till stabschef eller befälhavare för befrielsearmén.

Jeffrey Race, som var expert på rebellrörelser i Asien, sade vid den här tiden att de enda som betraktade CPT som äkta kommunistiskt var rörelsens egna ledare och ledarna i den thailändska regeringen. De var helt enkelt bergsfolk som kämpade mot missförhållanden och övergrepp.


(Jeffrey Race)

I juli 1969 arresterades nio CPT-medlemmar, inklusive en högt rankad medlem i centralkommittén. Händelsen framställdes av regeringen som en avgörande seger mot kommunisterna.

Tidigt på 1970-talet hade Thanom-Praphas-regimen fått en allvarlig säkerhetsrisk i landet. De hade också allt mera börjat förstå att deras närmaste allierade, USA, höll på att överge dem.

Nixon inledde också ett återupptagande av de diplomatiska förbindelserna med Folkrepubliken Kina i mitten av 1971, som Thailand menade stödde den undergrävande verksamheten. 


Stavningsvarianter;

Den thailändska självständighetsrörelsen; Thailand Independence Movement (TIM).

Thailands patriotiska front; Thai Patriotic Front (TPF).)

Na Kae; Amphoe Na Kae อำเภอนาแก.

Det Thailändska folkets röst; Voice of the People of Thailand (VOPT), Voice of People's Thailand.

Drottningens jägarförband; Queen’s Rangers.

Vajiralongkorn; Maha Vajiralongkorn.

Border Patrol Police; Border Police Patrol.

Cha-am; Cha Am.

Mae Fa Luang; Mae Fah Luang.

Phu Hin Rong Kla; Phu Hin Rong Klao (felaktigt).)

Chong Pai; Baan Chong Paah, Ban Chong Pha บ้านฉงผ้า, Baan Maneepruek.

Leonard S. Unger; Leonard Seidman Unger, Leonard S. Unger.

Graham Martin; Graham Anderson Martin, Graham A. Martin.

Khao Khor; Kao Ko.

Det thailändska folkets befrielsearmé; People’s Liberation Army of Thailand (PLAT), Popular Liberation Army Thai.

Denna artikel senast uppdaterad: 2017-05-04, 11.27
Följ oss:
Som prenumerant på uppdateringar kommer du att få löpande information från thailandshistoria.se om nya artiklar och sektioner på vår hemsida, samt annan thairelaterad information som kan vara intressant från utomstående källor.

I våra utskick finns länkar du enkelt klickar på för att avsluta prenumerationen på uppdateringar på thailandshistoria.se.

Genom att klicka på "Prenumerera" accepteras dessa villkor och prenumeration till
påbörjas.