Efter valen 1979 började förtroendet för Kriangsaks ledarskap minska, vilket orsakats av landets försämrade ekonomi, stigande oljepriser och det försämrade säkerhetsläget som uppstod då Vietnam invaderade Kambodja i december 1978. Då Prem Tinsulanonda, som nu var överstekommenderande i armén, såg hur Kriangsaks stöd i parlamentet minskade såg han sin chans att bli premiärminister.

Prem hade planerat att följa med drottningen och kronprinsen på en resa till USA, men han ändrade sig tidigt i januari 1980 och stannade hemma. I stället började han med en intensiv kritik av Kriangsak och hans regim. Kritiken handlade bland annat om de stigande oljepriserna.

Under ett antikommunistiskt protestmöte den 24 januari 1980 passade Sudsai Hasdin och hans Red Gaurs också på att kritisera Kriangsak. Då såg plötsligt Kukrit Pramoj också en möjlighet att åter bli premiärminister och tidigt i februari väckte han en misstroendeförklaring mot Kriangsak. Då blandade sig ungturkarna i leken som faktiskt hade hjälpt Kriangsak fram till makten och de bad nu i stället Prem om att bli premiärminister.

Den 28 februari flög Kriangsak och Prem till Chiang Mai för att träffa kungen, som nu var hemma igen. Nästa dag avgick Kriangsak och en frustrerad Kukrit fick i uppdrag av kungen att utse Prem till ny premiärminister. Denna händelse betraktas inte som någon kupp och den 12 mars 1980 valde nationalförsamlingen Prem till ny premiärminister. Han fortsatte också som försvarsminister, vilket han blivit 1979, och som armékommendant.

Att inneha en toppost inom statsförvaltningen samtidigt som man accepterade ett politiskt arbete var mycket ovanligt. Efter Thanoms och Praphas diktatur hade det faktisk varit förbjudet. Det knorrades lite bland allmänheten, men det accepterades då Prem skulle pensioneras från armén då han fyllde 60 år i oktober 1980.

Prem lyckades bilda en bred koalition, som bland annat inkluderade Demokratiska partiet och Kukrits parti Social Action. Detta gav koalitionen mer än 180 av de 301 platserna i nationalförsamlingen. Fem medlemmar i hans stora regering var militärer och regeringen fick stöd genom att utnämna respekterade experter till nyckelposter för att sköta den ekonomiska politiken.

Prem hade starkt militärt stöd på grund av sitt ofläckade rykte som ärlig och omutbar och hade utmärkt sig i fält mot gerillan i nordöst. Att kungen också stod bakom honom var alldeles uppenbart. Prem sägs ha varit de tidigare omtalade ungturkarnas mentor och han utnämnde Chamlong Srimuang till sin sekreterare, vilket betraktades som en mycket hög position. Slutet av 1970-talet och början av 1980 markerade höjdpunkten på ungturkarnas inflytande i thailändsk politik.

Genast då Prem blev premiärminister 1980 återupptogs planerna om byggandet av ett stort monument vid parlamentet tillägnat kung Prajadhipok. Dessa planer hade påbörjats av Thanin Kraivichien 1976. Statyn invigdes med pompa och ståt på författningsdagen (wan ratthathammanun) วันรัฐธรรมนูญ den 10 december 1980. Ungefär samtidigt tog regeringen bort skyddet för det bland studenter så populära demokratimonumentet från den nationella arvslistan och det förväntades att monumentet skulle rivas.

Sent i augusti 1980 bad en grupp höga officerare under ledning av general Arthit Kamlangek (Athit Kamlangek) อาทิตย์ กำลังเอก (31 augusti 1925-19 januari 2015) kungen att skjuta upp Prems pensionering från armén i ett år. Enligt Handley betraktade sig Arthit som Prems efterträdare och ville förhindra att en av hans rivaler, den vice armékommendanten general Sant Chitpatima (San Chitpatima) สัณห์ จิตรปฏิมา (1938-), skulle avancera i hierarkin.

(Arthit Kamlangek)

(Sant Chitpatima som ung)

Förslaget om förlängning kritiserades då det undergrävde gängse byråkratiska regler och till och med medlemmar i Prems egen regering motsatte sig förslaget. Kritiker påminde om att en liknande eftergift till Praphas hade bidragit till revolten 1973. Trots kritiken meddelade Prem den 1 september 1980, efter ett möte med kungen, att Bhumibol stödde förslaget. Då kabinettsmedlemmar begärde bevis för detta blev de kallade till audiens hos kungen. Vad kungen sade till dem rapporterades inte, men ministrarna stödde nu förslaget om Prems förlängda mandat.

En del yngre politiker höll dock inte tyst. Demokratiska partiets Chuan Leekpai (Chuan Likphai) ชวน หลีกภัย (8 juli 1938-) kallade förlängningen odemokratisk och en del ungturkar var också mot förlängningen. Ungturkarnas motstånd berodde mer på deras motstånd mot Arthit Kamlangek. Som brukligt gav sig studenterna ut och protesterade, men de slutade då de hotades av Red Gaurs-ledaren Sudsai som sade, "Jag vill att folk skall veta att jag är en farlig man.”

(Chuan Leekpai)

Prem fick också ta hand om problemet med den revolutionära ledaren Pridi Banomyong. Pridi befann sig i exil i Paris. Han hade fyllt 80 år den 11 maj 1980 och längtade hem efter mer än 30 år i exil. Hans familj och vänner vädjade till kung Bhumibol att han skulle tillåta honom att återvända.

(Pridi och hans fru på hans 80-årsdag)

Palatset fruktade kanske att Pridi fortsatt var ett politiskt hot då han varit en hjälte för en hel generation studenter på 1970-talet. Många av dessa studenter var nu lärare och byråkrater. Regeringen förklarade att Pridi kunde återvända och att palatset inte höll honom ansvarig för kung Anandas död, men något officiellt tillstånd att Pridi kunde återvända kom aldrig.

Pridi dog i en förort till Paris den 2 maj 1983, nio dagar innan han skulle ha fyllt 83 år. Pridis hustru Thanphuying Phoonsuk återvände till Thailand den 7 maj 1886, med Pridis aska i en urna. Mer än tusen personer tog emot Phoonsuk på Don Mueangs flygplats och urnan fördes därefter till Thammasatuniversitetet där man lade en krans vid hans staty och genomförde en religiös ceremoni.

Prem regering hade förmodligen inte övervägt att ge honom en statsbegravning och palatset hade inte sponsrat hans kremering. Detta hade palatset gjort för alla tidigare thailändska ledare, med undantag för Phibun. Pridis aska spreds sedan i havet utanför Bangkok. I en intervju 2000 fällde Phoonsuk följande bittra kommentar; "Allt som Thailand gav oss var en plats att födas på. Då Pridi dog skickade den thailändska regeringen inte ens en krans.”

Vid flera tillfällen från 1980 och framåt gick vietnamesiska ockupationstrupper i Kambodja över gränsen till Thailand. Man letade efter khmergerilla som man menade hade gömt sig i flyktinglägren, där det också fanns många laotiska och vietnamesiska flyktingar. Vid varje tillfälle tvingades thailändarna till kraftfulla motattacker för att säkra sina gränser. Detta bidrog till att förstärka den gamla thailändska tron på ett hot från ett Vietnamdominerat kommunistiskt Indokina. Thailand fick ytterligare militärt stöd från USA efter de allt allvarligare vietnamesiska anfallen och USA erbjöd sig att permanenta sina baser i landet.

Under tiden arbetades det genom FN och Association of South East Asian Nations (Samkhom Prachachat Haeng Esia Tawan Ok Chiangtai (Asian)) สมาคมประชาชาติแห่งเอเชียตะวันออกเฉียงใต้ (ASEAN) (อาเซียน) på att förmå Vietnam att dra tillbaka sina trupper och bredda deras kambodjanska regering. ASEAN som bildats 1967 hade ursprungligen fem medlemsländer. De fem var Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore och Thailand. År 1984 tillkom Brunei, 1995 Vietnam och 1997 Laos och Burma och 1999 Kambodja.

Thailand hade sökt och fått hjälp och stöd av Kina, som befann sig i krig med Vietnam då den vietnamesiska invasionen av Kambodja påbörjades. Thailand hade satt indirekt press på Vietnam genom att en kortare tid stänga den thailändska gränsen till Laos och skurit av denna nations export.

Thailand hade givit stöd till en rad khmergerillagrupper och hade underlättat deras verksamhet genom leveranser av diverse varor från Kina eller Thailand. Man hade också i tysthet givit stöd till upproriska högergrupper som arbetade mot regeringarna i Laos och Kambodja och arbetade hårt med att få till stånd en enad kambodjansk frihetsrörelse under Norodom Sihanouk.

Under tiden skapade de väldiga flyktingmassorna från Kambodja och Laos problem i Thailand. Deras blotta existens hade också minskat den thailändska vänsterns tidigare revolutionära glöd, som funnits där några år tidigare. Om en revolution skulle innebära en ny Pol Pot (Phon Phot) พล พต (19 maj 1925-15 april 1998) eller ett nytt Pathet Lao tedde sig denna framtid inte längre särskilt lockande.

(Pol Pot)

I början av 1980-talet stod det klart att slutet på kriget i Vietnam inte automatiskt hade inneburit fred, stabilitet och blomstring i Sydostasien. Dessutom hade Thailand fortfarande problem på hemmaplan. Den kommunistiska gerillaverksamheten i landet hade visserligen minskat, men den fanns fortfarande kvar som ett latent hot. 1980 hade den thailändska regeringen antagit en motion som uppmanade kommunistkadrer att hoppa av och åren 1982-1983 upplevde partiet massavhopp. Därmed minskade kommunisternas militära styrka kraftigt. I området Khao Kho fanns det dock kvar regeringsmotståndare.

I januari 1981 proklamerades det att kung Bhumibol planerade ett flodutvecklingsprojekt vid Khao Kho. General Pichitr Kullavanijaya (Phichit Kunlawanit) พิจิตร กุลละวณิชย์ (6 juli 1932-), som var en av Prems medhjälpare, inledde en massiv fem månader lång militär kampanj med hjälp av flygvapnet och landstyrkor för att rensa området från rebeller. Med tanke på att Thailands kommunistiska parti höll på att kollapsa blev det en dyr kampanj, med tveksamt resultat, enligt kritikerna. Enbart på regimens sida förlorade 1 300 personer livet och stora områden i bergen blev till kalhyggen.

(Pichitr Kullavanijaya)

Då den gamle studentledaren Thirayuth Boonmee efter fem år valde att lämna kommunistpartiet fick detta stor uppmärksamhet. Därefter inträffade en mycket uppmärksammad händelse den 1 december 1982, då 250 beväpnade kommunistiska gerillasoldater och 750 av deras familjemedlemmar och supportrar hoppade av i Ban Bak บ้านบาก i provinsen Mukdahan.

Under en ceremoni som arrangerats i propagandasyfte lämnade gerillamännen in sina vapen och svor en lojalitetsed till regeringen på Ban Baks skolgård. Här mottog general Arthit Kamlangek symboliskt det thailändska kommunistpartiets flagga och ett gevär och han förklarade därefter att kampen mot Thailands kommunistparti var över. Ban Bak hade varit partiets första kända högkvarter och hade ända sedan rebellerna började sin väpnade kamp 1965 betraktats som ointagligt.

Redan 1978 hade den thailändska regeringen erbjudit avhoppare bostad, att få återförenas med sina familjer och att man skulle garantera deras säkerhet mot att de "arbetar med oss för att bygga en framgångsrik nation."

I det muslimska södra Thailand fanns det tankar om ett frigörande från Thailand. Bergsfolken, speciellt i norra delen av landet, blev utnyttjade och integrerades knappast i befolkningen och det fanns också hmongrebeller. Dessutom fördes en kamp mot opiumhandeln och dess krigsherrar. Den växande befolkningen orsakade problem inom jordbruket och den inhemska moderna industrin växte inte fort nog för att råda bot på den ökande arbetslösheten.

Auktoritärt styre fungerade inte längre och attraktionen för en stark auktoritär ledare hade avtagit för länge sedan. Medan många fortsatte att hänga kvar vid den traditionella starkt strukturerade sociala hierarkin, där alla visste sin plats och där politik var något som de på toppen skötte, började en växande skara av medelklassen känna att de också ville ha ett finger med i politiken. Inte ens armén trodde längre att auktoritet kunde skapas med vapenmakt, men alla kunde heller inte acceptera kunglig auktoritet som alternativ.

Medan de flesta inte ville ha en återgång till militärdiktatur, eller till det kaos som rådde mellan 1973 och 1976, hade man ingen uppfattning om hur man skulle balansera de sociala, politiska och ekonomiska intressena. Trots all denna tvekan och osäkerhet inför framtiden hade Thailand fortsatt att visa styrka och förmåga till återhämtning, som upprepats så många gånger tidigare i landets historia.

Det thailändska militära svaret på gränskonflikterna med det vietnamesiska Indokina var försiktiga och trots risken för en konflikt i området, var det inget som tydde på att en sådan skulle få landet att tappa fattningen. Thailändska diplomater fortsatte skickligt att umgås med de mest skiftande makter och allierade. Noggrann styrning och planering visade åter på en snabb tillväxt i ekonomin hjälpt av utländska investerare, som fortsatte att ha förtroende för landet och dess ledning.

Den allvarliga kommunistiska undergrävande verksamheten i landet några år tidigare hade avtagit och de flesta av de studentledare och intellektuella som flytt ut i djungeln 1976 hade övergivit sig och återvänt och anpassat sig till ett liv i det thailändska samhället. Samtidigt hade hållningen mot oliktänkande mjukats upp och Prem frigav politiska fångar.

Allmänheten reagerade negativt då det i början av 1981 stod klart att Prem tänkte begära ännu en förlängning av sin post som armékommendant. I en förhoppning om att dra nytta av detta missnöje avgick flera ministrar och Kukrit, som fortfarande var ute efter premiärministerposten, lämnade regeringen med sitt parti den 4 mars.

Prem ville dock inte avgå och bildade den 11 mars en ny koalition med militära högerpartier. Han tog med Sudsai Hasdin och general Prachuab Suntharangkul (Prachuap Suntharangkun) ประจวบ สุนทรางกูร (5 april 1920-) i regeringen, vilket orsakade fruktan om ett återvändande till den högerextrema perioden åren 1976-1977.

(Prachuab Suntharangkul)

Tisdagen den 31 mars 1981 tillät den thailändska regeringen indonesiska kommandosoldater att storma ett indonesiskt kapat plan på Bangkoks flygplats Don Mueang. Stormningen lyckades och gisslan på 55 personer fritogs. Du kan läsa mer om denna händelse i de externa länkarna (Garuda flight 206).