Kriget mellan Burma och Siam 1775-1776 kallas för Songkhram Asaewunki สงครามอะแซหวุ่นกี้ på thai. Jag har tidigare berättat att Asaewunki är ett personnamn på en man som även är känd som general Maha Thihathura.

Vid den här tiden fungerade ledarskapet inom den burmesiska militären dåligt. Kommendanterna hade allt mer börjat uppträda som krigsherrar och de uppförde sig arrogant mot befolkningen och hade till och med börjat ignorera order från kungen. Kommendanternas dåliga behandling av befolkningen hade därför orsakat uppror bland annars lojala tillhängare.

Ett sådant uppror inträffade 1774 då Martabans guvernör Mingyi Kamani Sanda (Mangkuri Kamani Chantha) มังกฺรีกามณิจันทะ beordrade monfolket, under ledning av bland andra Binnya Sein, att leda en förtrupp in i Siam via de Tre pagodernas pass. Binnya Sein var för övrigt en brorson till den tidigare omtalade Binnya Dala i Pegu.

Då monledarna och trupperna hade lämnat Martaban började Mingyi Kamani Sanda använda våld mot monbefolkningen i Martaban och tvingade till sig pengar och andra värdefulla saker från välbeställda monfamiljer och andra invånare. När Binnya Sein och de övriga monledarna nåddes av nyheter om de burmesiska övergreppen blev de rasande och begick myteri och återvände därefter hem för att ta över i Martaban.

Mingyi Kamani Sanda flydde till Yangon förföljd av monstyrkorna som faktisk lyckades inta Yangon en kortare tid. Till sist blev de dock tvungna att dra sig tillbaka då burmeserna skickade överlägsna arméer för att återställa ordningen. Binnya Sein valde då att fly till Siam. Ett stort antal mon valde att följa med honom till Siam genom passet Mae Lamao och de Tre pagodernas pass för att undgå burmesiska hämndaktioner.

Efter att ha klarat av monupproret i Burma 1774 och efter att Siam hade erövrat Chiang Mai 1775 beordrade kung Hsinbyushin Maha Thihathura, som tidigare hade varit framgångsrik i burmesernas krig mot kineserna, att genomföra en storskalig invasion av norra Siam. Invasionen inleddes i början på 1775 och målet var att bromsa Taksins ökande makt.

Här säger en annan källa att Hsinbyushin beordrade Maha Thihathura att attackera monfolket i Martaban först och sedan invadera Siam. Detta skulle ha skett 1774.

I februari 1775 marscherade burmeserna in i Siam genom passet Mae Lamao och erövrade staden Rahaeng ระแหง, som i dag är känd som Tak. Chaophraya Surasi och hans styrkor gick till motattack på den numerärt överlägsna burmesiska armén vid en plats med namnet Ban Kong Thani บ้านกงธานี. Siameserna förlorade dock denna första kraftmätning och retirerade till Phitsanulok.

(Foto från Rahaeng 1935)

Burmeserna planerade därefter att belägra staden och general Chakri skickades i väg för att möta den burmesiska styrkan som slagit läger väster om Phitsanulok. Det utbröt därefter långvariga strider med ideliga bakhåll och anfall på den burmesiska armén.

I början hade Phitsanulok försvarat sig framgångsrikt, men detta ändrade då Maha Thihathura lyckades kapa siamesernas försörjningslinjer och i mars 1776 föll Phitsanulok efter tre månaders belägring. En av mina källor säger att siameserna hade evakuerat staden innan detta och att burmeserna ryckte in i en öde stad.

Burmeserna hade nu skaffat sig ett fördelaktigt läge, men då kung Hsinbyushin plötsligt dog i juni 1776 beordrade den nye kungen att Maha Thihathura och hans trupper skulle återvända till Ava. Denna reträtt gjorde att de burmesiska trupperna retirerade i oordning och Taksins generaler passade på att plåga de retirerande burmeserna. I september 1776 hade alla burmesiska styrkor lämnat Siam och kriget var därmed över.

En annan av mina tillgängliga källor hävdar att den åldrade Maha Thihathura och hans armé till sist blev besegrad, men att burmeserna lyckades försvara sitt befästa läger, då general Chakri inte hade nog med trupper för att kunna storma det.

Samma källa säger att Maha Thihathura en dag bad om att få träffa sin mycket yngre 39-årige siamesiske kollega. Ett möte ordnades och de två stridande arméerna ställde upp mitt emot varandra med de två kommendanterna till häst längs fram. Efter att ha utväxlat gåvor möttes de halvvägs mellan sina båda arméer.

Maha Thihathura skall nu ha sagt att det var slut på den tiden då burmeserna kunde besegra siameserna. Efter att ha lovprisat sin motståndares ledarskap förutspådde han att general Chakri hade så goda egenskaper att han en dag skulle bli kung. Det har spekulerats i om avsikten med denna kommentar var att skapa splittring mellan general Chakri och kung Taksin. Hur det än var med den saken lyckades inte detta och efter denna kampanj återkom inte burmeserna till Siam fler gånger under kung Taksins regeringstid.

Invasionen 1775-1776 blev mest omfattande under Thonburiperioden. Detta krig och andra krig fördärvade och gjorde stora områden av Siam folktomma under flera årtionden och en del regioner skulle inte återhämta sig förrän sent på 1800-talet.