Kort tid efter att Lan Na återerövrats och inlemmats i Siam vände sig kung Taksins vapenbroder Chakri och hans bror Surasi mot öst. Uppenbart hade siameserna bestämt sig för att en gång för alla försöka få slut på problemen här. Det pågick ett ständigt kivande mellan olika laotiska kungadömen och det var ständigt oroligt i Kambodja.

Luang Prabangs historia är ganska tyst under en period på 1770-talet, bortsett från att det nämns att det rådde fredliga relationer med Siam. En fransk historiker vid namn Paul Le Boulanger พอล เลอ บูลังเซ (1884-1931) påstår att kungen av Luang Prabang 1774 enträget bad Siam om att de skulle bilda en försvarsallians mot burmeserna. Krönikor från Luang Prabang berättar att Taksin skrev till kungen i Luang Prabang 1774 där han uttryckte önskemål om fredliga förbindelser mellan de två rikena och en mission från Luang Prabang skrev under ett allianstraktat i Bangkok 1776.

Taksin hade som tidigare berättat återupptagit kontakterna med Vientiane 1774, som del av en förberedd offensiv mot burmesiska fästen i norr. Det är möjligt att kungen i Luang Prabang fått vetskap om korrespondensen mellan Taksin och Vientiane och ville undgå att bli isolerad. Redan 1776 kan Taksin också ha börjat umgåtts med planer om en invasion av Vientiane.

Enligt de siamesiska krönikorna var huvudanledningen till anfallet på Vientiane den tidigare omtalade Wo. Han hade som tidigare nämnt flytt till Champasak och Sayakumane hade installerat honom och hans följeslagare i byn Ban Du Ban Kae บ้านดู่บ้านแก. Informerad om att Sayakumane skyddade dessa flyktingar förberedde Siribunyasarn av Vientiane en attack på byn.

(Mekongfloden vid Champasak)

Sayakumane oroades helt säkert av detta och skickade skyndsamt en fredsmission till Vientiane. Denna mission lyckades faktiskt förhindra attacken och resulterade i stället i goda relationer mellan de två rikena. Detta skulle dock inte vara så länge.

Sayakumane och Wo grälade 1777 och Wo drog sig tillbaka till byn Don Mot Daeng med sina följeslagare och deras familjer. Här underkastade Wo sig guvernören av Nakhon Ratchasima och hamnade därigenom under siamesiskt styre. Då kung Siribunyasarn fick höra talas om grälet mellan Sayakumane och Wo skickade han en armé mot Don Mot Daeng.

Uppenbart var Don Mot Daeng en populär tillflyktsort. Se även "Ayutthaya," avsnittet "Siam isolerar sig från väst," artikeln "Händelser i laostaterna på 1700-talet."

Wo kallade på hjälp från Champasak och Nakhon Ratchasima, men hjälpen kom för sent och han togs till fånga och avrättades av styrkan från Vientiane. Wos son, Thao Kam ท้าวก่ำ, och flera andra ämbetsmän lyckades fly och skickade bud till Nakhon Ratchasima, där de bad Siam att genomföra en hämndaktion mot Vientiane.

Taksin hade knappast gått i krig för en så betydelselös figur som Wo, men han använde avrättningen av denna siamesiske vasall som en ursäkt för den kommande invasionen av Vientiane. Det verkliga skälet var att stärka Siam mot ett potentiellt hot från Burma. Nya vasaller vid de östra gränserna var också en försiktighetsåtgärd om det skulle uppstå problem med Dai Viet (Vietnam) eller Kambodja. Taksin hade haft anledning att attackera Vientiane tidigare, men då hade han varit upptagen med krig mot Burma.

Vid den här tiden var det tillfälligt lugnt i väster under kung Singu Min (Chingkucha) จิงกูจา av Burma (r. 10 juni 1776-6 februari 1782) och det fanns kanske nu flera skäl att invadera Vientiane. Ett möjligt skäl var att Thao Kam beskyllde Vientiane för att samarbeta med burmeserna och att hans far och vasallen Wo hade mördats. Singu Min, som var född den 10 maj 1756, hade 20 år gammal efterträtt Hsinbyushin då han dog den 10 juni 1776. Singu Min dog sedan den 14 februari 1782 endast 25 år gammal.

I december 1778 började siamesiska arméer röra sig mot Vientiane. General Chakri ledde en styrka på 20 000 man som marscherade via Nakhon Ratchasima över Khoratplatån, medan hans bror general Surasi skickades till Kambodja för att rekrytera 10 000 man där. Väl på plats där samlade han ihop sina trupper, byggde båtar och skaffade förnödenheter och begav sig sedan uppför Mekongfloden med en flottstyrka.

Surasis styrka intog Champasak, Nakhon Phanom och Nong Khai på vägen upp mot Vientiane. De två arméerna slog sig sedan samman och erövrade mindre samhällen runt Vientiane och inledde en fyra månader lång belägring av huvudstaden. Man fick nu också hjälp av en mindre styrka från Luang Prabang och till sist stormades staden som övergav sig. Tråkigt nog för Vientiane kunde riket vid denna tid inte räkna med hjälp från någon bundsförvant.

Kung Siribunyasarn lyckades fly till en stad på gränsen (Khamkeut?) till Dai Viet (Vietnam). Vientiane blev grundligt plundrad 1778 och 1779 lät Chaophraya Chakri hämta den berömda buddhastatyn Phra Kaeo från Vientiane till Thonburi. Denna Buddhastatys historia är full av myter som beskrivits tidigare. Statyn hade vandrat mellan de laotiska huvudstäderna, beroende på vilken stad som för tillfället var mest kraftfull.

Siameserna tog med sig ytterligare en berömd statyett, nämligen Phra Bang. Jag har tidigare berättat om denna statyett som givit staden Luang Prabang dess namn. Se även ”Sukhothai och Lan Na,” avsnittet ”Laos tidiga historia,” artikeln ”Kung Fa Ngum (1353-1373)” och ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthaya och kontakterna med väst,” artikeln ”Alliansen mellan Ayutthaya och Lan Xang 1560.”

Det som återstod av den kungliga familjen deporterades som gisslan till Bangkok och hundratals andra laotiska familjer tvingades bosätta sig på Chaophrayaslätten norr om Bangkok i Saraburiregionen. Den kungliga laotiska familjen skulle komma att befinna sig vid det siamesiska hovet under många år.

Bland den kungliga gisslan fanns den tidigare omtalade dottern till kung Siribunyasarn prinsessan Kham Waen och hennes bröder prins Nanthasen นันทเสน (?-1795?), prins Inthavong (Inthawong) อินทวงศ์ (?-7 februari 1805) och prins Anouvong (Anuwong) อนุวงศ์ (1767-1829). Innan gisslan nådde fram till Thonburi hade prinsessan Kham Waen blivit general Chakris älskarinna och sedan hans hustru med titeln Chao Chom Waen.

Sayakumane av Champasak hade också förts till Bangkok försedd med gyllene kedjor. Han hade valt att fly till ön Don Sai ดอนทราย då siameserna attackerade, men hade blivit infångad. Han hölls fången i två år i Bangkok och fick inte återvända hem till Champasak förrän 1780, efter att ha accepterat sin status som vasall.

I Vientiane lämnade siameserna kvar den laotiske generalen Phraya Supho พระยาสุโพ som guvernör 1778-1779. Phraya Supho härstammade själv från Vientiane. Den siamesiska armén återvände hem i april 1779.

Chaophraya Chakri blev då han kom tillbaka från sin militära expedition försedd med den mycket höga adliga titeln Somdet Chaophraya Maha Kasut Suek (Somdet Chaophraya Maha Kasat Suek) สมเด็จเจ้าพระยามหากษัตริย์ ศึกฯ. Denna titel hade ingen annan siames tidigare haft och detta kan tyda på att han redan då betraktades som kunglig. Detta bestrids av vissa, men stöds av kung Mongkut med flera.

Titeln Kasut Suek översätts ibland till "kungen av krig." Exakt var och när Chaophraya Chakri fick denna titel varierar i olika källor. Jag har sett att han fick titeln 1776, i maj 1777 alternativt 1778. Hur som helst blev Chaophraya Chakri den första av endast fyra personer i Thailands historia som fått titeln Somdet Chaophraya. De tre övriga får du läsa mera om längre fram.

Som ett resultat av den ovan omtalade invasionen miste både Vientiane och Champasak sin självständighet och sina regentfamiljer och de blev temporärt styrda av militära kommendanter. Heller inte det hjälpsamma Luang Prabang undgick att knytas närmare Siam. Krönikorna i Luang Prabang hävdar att Luang Prabang gick med i kriget på general Chakris uppfordran och att Luang Prabang antingen "bad om” att få bli en vasallstat eller "tvingades att erkänna siamesisk överhöghet."

Året 1778 blev början på en period av siamesisk dominans över Champasak, Vientiane och Luang Prabang och de tre laotiska staterna var snart under direkt siamesiskt styre.