Då kung Suriyat Amarin till sist insåg att han inte skulle kunna hålla stånd erbjöd han sig att kapitulera och erkänna sig som vasall till Burma. Burmeserna ville endast gå med på en villkorslös kapitulation och intensifierade i stället sina attacker. Natten mellan den 7:e och 8:e april 1767 bröt de igenom Ayutthayas murar. Det ska tilläggas att den burmesiske generalen Maha Nawrahta dött strax innan Ayutthayas fall.

Burmeserna var skoningslösa när de bröt sig in i staden. De våldtog och mördade män, kvinnor, barn, munkar, utländska präster och handelsmän utan att skilja på dem och Ayutthaya plundrades och jämnades mer eller mindre med marken. De tog med sig allt de kunde bära såsom Buddhastatyer, vapen, kläder, uniformer, ädelstenar, silver och guld. De hackade till och med bort guldet från guldtäckta Buddhastatyer! Tyngre saker som de inte kunde eller ville ta med sig dumpades i Chaophrayafloden.

Efter att ha tagit allt av värde brände burmeserna allt annat som gick att sätta eld på, inklusive Ayutthayas historiska arkiv. Det är därför vi vet så lite om de sociala förhållandena under envåldshärskarna i gamla Siam. Siams litteratur och konst verkade förlorade för alltid.

Gatorna i staden sägs ha varit fulla av lik. En källa hävdar att det fanns 20 000 döda civila i bränderna och våldsdåden. Tiotusentals fångar fördes bort till Burma. Den tidigare nämnda franska författaren François Henri Turpin bidrar med fler grymheter och berättar att man brände fotsulorna på människor för att få dem att avslöja var de hade gömt sina värdesaker och att deras gråtande döttrar våldtogs framför deras ögon.

Turpin fortsätter att berätta att man misstänkte att de siamesiska munkarna hade gömt värdesaker och de blev stuckna med pilar och spjut och en del klubbades ihjäl med tunga påkar. Landsbygden såväl som templen var fyllda av lik. Stanken lockade till sig mängder av flugor som plågade de retirerande soldaterna. Svält, pest, kolera, eldsvådorna och beskjutningen och mördandet hade decimerat befolkningen till en bråkdel av den ursprungliga och tusentals lik ska ha flutit nedför Chaophrayafloden.

Så här säger en källa; Efter förstörelsen av Ayutthaya fylldes den burmesiske kungen av avsky över vad hans trupper åstadkommit. Han sägs ha gråtit och byggde ett tempel i sin sorg för att få förlåtelse över att ha förstört den storslagna staden. De siamesiska krönikorna uttalar sig så här om Burmas kung;

"Kungen av Hanthawaddy [Bayinnaung] förde krig som en monark, men kungen av Ava [Hsinbyushin] förde krig som en rövare".

Kung Suriyat Amarin påstås ha flytt ut i djungeln i en liten båt för att därefter ha dött av svält och umbäranden tio dagar senare. De siamesiska krönikorna säger att han dog efter att ha svultit i mer än tio dagar gömd i skogen Ban Chik (Pa Ban Chik) ป่าบ้านจิก, nära ett tempel vid namn Wat Sangkhawat วัดสังฆาวาส. Hans döda kropp hittades av en munk och begravdes i en gravhög vid namn Khok Phra Men โคกพระเมรุ vid ett tempel vid namn Phra Wihan Phra Mongkhonlabophit พระวิหารพระมงคลบพิตร.

Andra källor säger att han gömt sig i ett kloster där han senare hittades av burmeserna och blev mördad. En tredje version säger att han dödades i det allmänna kaoset och att han hittades död vid Ayutthayas västra port. En fjärde version säger att han lyckades fly med sin familj. Någon vidare information om vad som hände med hans övriga familjemedlemmar har jag inte.

Exkungen Uthumphon och flera andra medlemmar av den kungliga familjen och landets elit fanns bland de fångar som fördes iväg till Burma. När Uthumphon kom fram till Burma tvingades han att berätta om Ayutthayas historia och seder vid hovet. Kung Hsinbyushin lät bygga en by nära Ava för Uthumphon och hans siamesiska fångars räkning där de blev kända som Yodiafolket.

Enligt de burmesiska krönikorna dog Uthumphon som munk i byn 1796. Han blev begravd i en stupa i Mandalayregionen och denna stupa påstods finnas kvar här än i dag. Berättelsen om hans grav har fått en egen artikel efter detta.

De som överlevde krigen led kanske mest av alla. Så här skrev en samtida några årtionden efter händelsen;

”Befolkningen utsattes för en rad illdåd av fienden. En del vandrade runt svältande, sökande efter mat. De hade berövats sina familjer, barn, fruar och alla sina ägodelar och verktyg"...

De hade inget ris, ingen fisk och inga kläder. De var magra och deras kroppar var utmärglade. De kunde bara hitta blad på träden och gräs att äta".

"I desperation blev många rövare... De samlades i gäng och stal ris och salt. En del hittade mat och andra inte. De blev allt magrare och deras muskler och blod gick till spillo. Tusentals hemskheter drabbade dem och en del dog medan andra levde vidare…”

De som kunde flydde den fruktansvärda massakern och drog sig söderut. Siamesiska militärkommendanter, som också ville överleva, ledde sina utmattade trupper bort från den brinnande staden genom burmesernas linjer runt staden. Perioden efter Ayutthayas fall var den mörkaste och mest dystra i Siams historia. Staden Ayutthaya, som hade blivit totalt förstörd, skulle aldrig mer bli återuppbyggd.

Under burmesernas attack på Siam hade Suriyat Amarin 1766 bett den franske biskopen Pierre Brigot ปิแอร์ บริโกต์ (1 september 1713-8 november 1791) om hjälp mot fienden. Därefter hade de kristna förstört den tidigare nämnda steninskriptionen med kungens förbud och den franska bosättningen hade blivit en fästning och tillflyktsort för flyende kristna. Här växte det snart upp en betydande garnison. Angående steninskriptionen se avsnittet ”Siam isolerar sig från väst”, artikeln ”Kung Thai Sa (1709-1733)”.

Redan i mars 1767 hade den portugisiska bosättningen och Saint Joseph-kyrkan omringats av de attackerande burmeserna. Man försvarade sig kraftfullt, men var för få och hade för lite ammunition och den 21 mars kapitulerade de. Under två dagar skonade burmeserna kyrkan och portugisernas ägodelar för att förmå biskop Brigot och hans anhängare i den franska bosättningen att kapitulera. Efter att ha fått ett löfte om säkerhet och skydd från den burmesiske generalen för alla i den franska bosättningen och deras egendom kapitulerade biskopen den 23 mars.

Trots alla löften plundrades Saint Joseph-kyrkan liksom den jesuitiska och dominikanska kyrkan. Husen nära Saint Joseph-kyrkan brändes ner och elden spred sig till kyrkan och seminariet som båda brann ner till grunden. Biskop Brigot och alla missionärer tillsammans med övriga kristna togs till fånga. Under maj månad 1767 fördes de iväg mot Tavoy i Burma och i november till Yangon. Vad som hände med de kristna fångarna i Burma vet jag inte så mycket om, men Pierre Brigot släpptes uppenbart då han dyker upp i Pondicherry i Indien 1768.