Efter Ayutthayas fall blev Burma själv hotat av en invasion från ett helt annat håll, nämligen från ett imperialistiskt Kina. Kineserna hävdade att de kände sig hotade när burmeserna gick in i lao-shanområdet vid gränsen till Yunnan. Kina, som styrdes av Qianlong-kejsaren (Chakraphat Chianlong) จักรพรรดิเฉียนหลง (r. 11 oktober 1735-8 februari 1796), ansåg att landet utsattes för burmesisk aggression och skickade 1768 skickades en armé från Yunnan över gränsen till Shanstaterna i Burma.

Andra källor nämner fyra kinesiska invasionsförsök som började redan i december 1765 och fortsatte fram till 1769. Hur som helst hade Yunnanprovinsen i Kina nyligen blivit underordnad manchuerna (chao maenchu) ชาวแมนจู och det förekom oroligheter vid gränsen mellan Burma och Yunnan. Manchuerna hade på 1600-talet besegrat Mingkejsarna och tagit över makten i Kina.

Burmesernas attack på Ayutthaya genomfördes samtidigt med krigen mot Kina och efter Ayutthayas fall uppmanade kung Hsinbyushin sina generaler att snabbt bege sig hem till Ava med sina trupper för att bekämpa kineserna.

Burmeserna försvarade sig framgångsrikt mot kineserna, men vid ett tillfälle var kineserna bara 50 kilometer från Ava innan de besegrades ordentligt. Att burmeserna lyckades hålla tillbaka kinesernas invasionsstyrkor var en stor militär bedrift. Striderna försvagade dock Burma, vilket skulle få stor betydelse för siameserna i det underkuvade Siam. Källorna rapporterar att Kina förlorade 100 000 man under de fyra invasionsförsöken medan burmeserna förlorade 20 000 man.

Kineserna inledde fredsförhandlingar med burmeserna den 13 december 1769 i Kaungton (Kongton) ก้องโตน i nuvarande norra Burma och en vapenvila undertecknades den 22 december 1769. Detta beslut togs av den burmesiske generalen Maha Thihathura (Asaewunki) อะแซหวุ่นกี้ (1720-talet-1782) och den kinesiske generalen Fu Heng ฟู่เหิง (Fu Hoeng) utan att först rådfråga kung Hsinbyushin av Ava eller Qianlong-kejsaren.

Observera att det också förekommer namnvarianten Athi Wungyi för Maha Thihathura. I thailändska källor används namnet Asaewunki, alternativt Asae Wunki.