Jag har tidigare berättat, i artikeln ”Burmeserna anfaller Ayutthaya (1765-1767)”, att en man vid namn Mac Thien Tu hade försökt skicka hjälp till Ayutthaya då staden belägrades 1767. Här nedan kommer jag först att berätta lite om denne intressante mans bakgrund.

Efter Mingdynastins fall hade en man vid namn Mo Jiu (Mo Chio) ม่อจิ่ว, eller Mac Cuu (Mak Kiao) หมักกิ๋ว från Leizhou (Leichow) เมืองเล้ยโจว i provinsen Guangdong emigrerat och slagit sig ned i den kambodjanska hamnstaden Ha Tien 1671. Ha Tien var vid den här tiden befolkat av infödda kambodjaner och kinesiska handelsmän.

Mac Cuu drev ett lokalt kasino i Banteay Maes och blev med tiden en rik man som fick titeln Okya av den kambodjanske kungen. Mac Cuu och hans kantonesiska följeslagare byggde upp Ha Tien som en kinesinspirerad stad och 1707 svor Mac Cuu trohet till Nguyen Phuc Chu från Nguyenklanen och fick då titeln Cuu Ngoc Hau (Kio Ngo Hiao) กิ๋วหง็อกเหิ่ว av honom.

Mac Cuu dog 1735 och hans äldste son, Mac Thien Tu, som han fått med en vietnamesisk kvinna från Bien Hoa (Bian Howa) เบียนฮว่า, i den nuvarande provinsen Dong Nai ด่งนาย i Vietnam, blev nu regent över Ha Tien den 18 juli 1735 eller 1736 och han skulle inneha denna post fram till 1771. Under Mac Thien Tus regentskap blev Ha Tien ett viktigt kommersiellt och politiskt centrum i Mekongdeltat. En källa menar att Ha Tien var den mest välkända hamnstaden i Siamviken långt innan Gia Dinh (Saigon) och Bangkok.

(Provinsen Dong Nai i Vietnam)

(Mac Cuus mausoleum i Ha Tien)

Källorna är inte riktigt överens om när Mac Thien Tu var född. Jag har sett den 12 december 1699, 1700, 16 december 1705 och den 1 januari 1718. Hans dödsdatum den 18 juni 1780 råder det däremot enighet om och han var då antingen 80, 74, 73 eller 62 år gammal. Han begick självmord i Thonburi, vilket jag kommer att berätta mer om i den kommande artikeln "Tay Son-upproret i Dai Viet (1771-1802)".

Enligt vietnamesiska källor hade en kambodjansk armé försökt inta Ha Tien 1739, men kambodjanerna hade lidit ett svårt nederlag mot Mac Thien Tu. Efter detta hade Kambodja slutat med sina försök att erövra Ha Tien. Detta finns inte omtalat i de kambodjanska krönikorna, men Mac Thien Tus seger var viktig då den innebar att Ha Tien blev helt självständigt från Kambodja.

Liksom sin far var Mac Thien Tu intresserad av kinesisk kultur och byggde flera skolor. Han var religiöst tolerant och tillät och behandlade alla religioner lika. Den franske katolske prästen Pierre Pigneau de Behaine ปิโย เดอ บาแอนน์ (2 november 1741-9 oktober 1799) tilläts predika i Ha Tien.

(Pierre Pigneau de Behaine)

(Mac Thien Tus grav)

I ett brev skrivet på khmerspråket till Tokugawashogunatet i Japan 1742, använde Mac Thien Tu en kambodjansk titel som tyder på att han kallade sig för kung av Kambodja. I siamesiska källor är han känd som Ong Chien Chun (Ong Chiang Chun) องเชียงชุน eller Phraya Rachasetthi พระยาราชาเศรษฐี. Att han kallades för Phraya Rachasetthi har gjort att han ibland har förväxlats med Okya Rachasetthi ออกญาราชาเศรษฐี, som var khmerguvernör i Banteay Meas.

Efter diverse tronintriger efter den kambodjanske kungen Chey Chettha V:s död 1755 hade den kambodjanske prinsen Ang Ton flytt till Ha Tien där han blev adopterad av Mạc Thien Tu. Mac Thien Tu eskorterade honom sedan tillbaka till Kambodja och krönte honom till kung Outey Reachea II. Som tack skänkte Outey Reachea II ett antal tidigare kambodjanska områden till Ha Tien.

Det handlade om följande områden; Kampong Som (Sihanoukville), Kampot, distriktet Chhouk (Chuk) ชูก i provinsen Kampot, Banteay Meas och Kiri Vong (Kiri Wong) กีรีวงส์ i provinsen Takeo.

Efter Ayutthayas fall hade Mac Thien Tu tagit den siamesiske prinsen Chui (Chao Chui) เจ้าจุ้ย under sitt beskydd. Denne prins och ytterligare en prins vid namn Sri Sang (Chao Si Sang) เจ้าศรีสังข์ kommer jag att berätta mer om i nästa artikel.