Vi har redan berättat att Taksin befann sig i Chanthaburi en tid efter Ayutthayas fall. Patriotiska siameser sökte sig till honom och på ett halvt års tid byggde han upp en vältränad armé på omkring 5 000 man. Taksin inledde nu ett gerillakrig mot burmeserna där han systematiskt angrep deras garnisoner i landet. I Chonburi samlade Taksin ihop en flotta på 100 båtar som seglade till Chaophrayaflodens mynning och vidare upp till Thonburi och i oktober 1767 erövrades denna stad. Det finns dock andra källor som säger att Taksin intog Thonburi först den 6 november 1767.

Enligt sägnen kom Taksin till Thonburi i gryningen en oktoberdag och döpte om ett tidigare tempel, vid namn Wat Makok วัดมะกอก till Wat Chaeng วัดแจ้ง. Wat Chaeng blir senare känt som Wat Arun. Samtidigt skall Taksin ha bestämt att Thonburi skulle bli rikets nya huvudstad. Se även nästa artikel "Thonburi blir Siams nya huvudstad.”

Burmeserna hade utnämnt en peguan och general vid namn Suki สุกี้ (eller Nai Thong Suk นายทองสุก) för att försvara det erövrade Siam och han hade stationerat sig vid Pho Sam Ton โพธิ์สามต้น, i nuvarande distriktet Bang Pahan บางปะหัน, norr om Ayutthaya. Suki var också ansvarig för att skaffa arbetskraft och skatteinkomster till Burma. Den siamesiska befolkningen betraktades som krigsfångar och Suki våldförde sig på områdets kvinnor.

Med tanke på den blygsamma styrka som lämnats kvar under general Suki verkar burmeserna inte ha haft några allvarligare ambitioner om att behålla kontrollen över Ayutthaya. Burmeserna verkade i stället ha vänt sin uppmärksamhet mot den norra delen av sitt rike som snart skulle bli hotat av en kinesisk invasion. En siamesisk överlöpare vid namn Nai Thong In นายทองอินทร์, som burmeserna installerat som guvernör, gjordes ansvarig för krigsfångarna och han tvingade många av dessa att assistera de burmesiska styrkorna. Burmeserna hade också beordrat honom att motstå eventuella siamesiska motattacker.

Efter att ha intagit Thonburi tog sig Taksin vidare mot Ayutthaya och besegrade i november 1768 general Suki och den burmesiska garnisonen som var stationerad där. Suki lär själv ha blivit dödad under striderna. Nai Thong In övergav sig till Taksin, men blev trots detta avrättad. Denna seger skulle bli början på slutet av burmesernas ockupation av Siam. Efter detta vågade allt fler siameser sig fram från sina gömställen för att slå sig samman med Taksin.

De bad nu också sin ledare att bli deras kung. Taksin lät därför utropa sig själv till kung Somdet Phra Chao Krung Thonburi สมเด็จพระเจ้ากรุงธนบุรี (r. 28 december 1767-6 april 1782). Han kröntes också den 28 december 1767. För enkelhetens skull fortsätter vi att kalla honom kung Taksin. Taksins officiella titel blev Somdet Phra Borommaracha IV สมเด็จพระบรมราชาที่ 4 och även Phra Sri Sanphet (Somdet Phra Si Sanphet) สมเด็จพระศรีสรรเพชญ์. Han blev den fjärde kungen i Thailands historia som fick tillnamnet Maharat (den Store).

Efter att Thonburi blivit ny huvudstad och Taksin hade blivit krönt utnämndes Bunma (Luang Ratchasaneha) till Phra Maha Montri พระมหามนตรี. Liksom sin bror Bunma skulle Thongduang gradvis få allt högre titlar såsom Chao Krom Phra Tamruat เจ้ากรมพระตำรวจ, Phraya Abhay Ronnarit (Phraya Aphai Ronnarit) พระยาอภัยรณฤทธิ์, Phraya Yommarat พระยายมราช och Phraya Chakri. Det var inte slut med avancemanget där, vilket du kan läsa mera om längre fram. Förutom alla ovan nämnda titlar har jag också sett titeln Chao Krom Phra Tamruat เจ้ากรมพระตำรวจ.

Taksin var djupt respekterad bland sina undersåtar och hans generösa penninggåvor till folket ökade på hans popularitet och rykte som hjälte. Bidragande till Taksins framgångar var också det stöd han fick från de kinesiska handelsmännen. Kineserna försåg Taksin och hans soldater med matvaror och annat nödvändigt för att kunna föra krig. Detta hade stor betydelse för Taksin i hans ambitioner om att bygga upp sin nya stat.

En samtida har skrivit om situationen under den hungersnöd som rådde i riket 1767-1768;

"Taksin visade sin godhet. De behövande var inte utblottade längre. Den kungliga skattkammaren öppnades för att minska deras nöd."

"Mot kontanter försåg utlänningar dem med de produkter som jorden inte velat ge dem. Usurpatorn [Taksin] rättfärdigade sina krav [på att bli kung] genom sin godhet."

"Missförhållanden rättades till, säkerheten för människors egendom och den personliga säkerheten återställdes, och missdådare straffades å det grövsta."

"Lagar som ingen klagade på ersatte den godtyckliga makt som förr eller senare orsakar uppror. Genom att stå som garant för den inre ordningen kunde han befästa sin ställning och ingen som tog del av det ökande välståndet kunde kräva sin rätt till tronen."

Under tiden återtog burmeserna sina tidigare förlorade landområden i södra Burma, inklusive Mergui, som förlorat sin betydelse som handelscentrum då siameserna miste staden. I dag är Mergui bara en liten sömnig kuststad. Efter Ayutthayas fall 1767 hade burmeserna faktiskt bara makt och inflytande i Ayutthaya och de omgivande provinserna. Provinserna utanför burmesernas räckvidd hade därför förklarat sig självständiga. Efter att kung Taksin hade etablerat sig i sin nya huvudstad i Thonburi (se nästa artikel), fortsatte han 1768 sina försök att återupprätta det gamla siamesiska riket.

Först var Taksin tvungen att besegra sina fyra stora rivaler på hemmaplan, men det började med ett misslyckat anfall mot guvernören i Phitsanulok i maj 1768. I slutet av 1768 var emellertid Taksin och hans vapenbröder mera framgångsrika och besegrade Chao Phimai. Han försökte fly till Vientiane men fångades in och blev förmodligen halshuggen. Efter denna kampanj utsågs Bunma (Luang Ratchasaneha) till Phraya Anuchit Racha พระยาอนุชิตราชา.

Två år efter Taksins kröning inleddes ett krig mot Dai Viet (Vietnam) beroende på den vietnamesiska kontrollen över Kambodja. En siamesisk armé attackerade och annekterade därefter Battambang och Siem Reap. Du kan läsa mera om detta litet längre fram i artikeln "Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja."

Senare under 1769 kuvades Nakhon Si Thammarat. Den självutnämnde kungen här flydde först till Pattani, men då han accepterade att bli degraderad till guvernör och förläts, återinsattes han som regent. Taksins vapenbröder Thongduang och hans bror Bunma (Phraya Anuchit Racha) skulle emellertid ofta få bege sig dit för att hålla ordning på honom. Taksin gjorde också ett misslyckat försök att återfå kontrollen över Chiang Mai 1769.

I mitten av 1770 lyckades ett nytt försök att erövra Phitsanulok och även Chao Phra Fang kuvades. Bunma (Phraya Anuchit Racha) fick 1771 titeln Phraya Yommarat och kort tid därefter blev han till Chaophraya Surasi och regent över Phitsanulok. I mitten av 1770 attackerades också de siamesiska städerna Trat och Chanthaburi av vietnamesiska styrkor. Taksin svarade med att invadera Kambodja. Detta är beskrivet mera i detalj i artikeln "Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja” längre fram i detta avsnitt. På tre år hade Taksin därmed återställt det gamla Ayutthayarikets gränser.

Kung Siribunyasarn av Vientiane var imponerad över hur Siam hade återhämtat sig efter Ayutthayas fall 1767. Samtidigt var han rädd för ett hämndlystet Luang Prabang eftersom Burma inte skulle kunna komma till hans hjälp, då riket var upptaget med krig mot både Siam och Kina. Jag har tidigare berättat "Ayutthaya,” avsnittet "Siam isolerar sig från väst,” artikeln "Händelser i laostaterna på 1700-talet” berättat att burmeserna med hjälp av Vientiane hade invaderat och besegrat Luang Prabang i mars 1765. Det var därför han fruktade en hämnd från Luang Prabang.

Siribunyasarn skrev därför ett brev till kung Taksin, daterat den 6 april 1770, där han föreslog en allians mellan de två rikena. Taksin tyckte det var en god idé och skrev ett svarsbrev i april 1771 där han bekräftade en pakt mellan Siam och Vientiane och uttryckte sig; "Dina fiender kommer att betraktas som våra egna”.

Taksin förklarade också att han tänkte skicka trupper mot Chiang Mai och antydde att en gåva på 300 hästar skulle vara uppskattad. Korrespondensen avbröts härefter då siameserna blev upptagna med nya krig. Det tidigare omtalade fredstraktatet vid Kaungton 1770 hade nämligen avslutat burmesernas krig mot kineserna, vilket innebar att burmeserna återigen kunde ta sig an sina intressen i öster.