Efter burmesernas erövring av Ayutthaya var riket i upplösning och rövarband drog som tidigare nämnt fram i det gamla riket och plundrade och stal för sin egen överlevnad. Perioden efter Ayutthayas fall blev därmed den mörkaste och dystraste i Siams historia. Det gamla riket som splittrats upp i flera mindre riken skulle dock förvånansvärt snabbt, eller efter omkring 10 år, åter enas och bli en makt att räkna med i området.

Det fanns två prinsar från Ban Phlu Luang-dynastin som överlevde kaoset då Ayutthaya föll. Den ena var en son till prins Thammathibet vid namn Sri Sang, som jag nämnt i den tidigare artikeln, och han hade flytt till Bang Pla Soi บางปลาสร้อย. Där hade han träffat en fransk missionär som hjälpte honom att ta sig vidare till Banteay Meas och sedan till Oudong i Kambodja. Bang Pla Soi är i dag en kommun i distriktet Mueang Chonburi เมืองชลบุรี i provinsen Chonburi.

(Distriktet Mueang Chonburi i provinsen Chonburi)

Den andre var en son till prins Aphai som hette Chui, som jag också nämnt i den föregående artikeln. Prins Aphai var i sin tur en son till den gamle kungen Thai Sa. Chui hade gått i exil i staden Ha Tien i Banteay Meas, under beskydd av Mac Thien Tu.

Phraya Tak, som betraktade de två prinsarna som ett stort hot, skickade ett brev till Mac Thien Tu och bad honom att lämna ut Chui till honom, men detta vägrade han. Mac Thien Tu hade kanske som avsikt att placera honom på Kambodjas eller Siams tron för att utöka sitt eget inflytande. Tidpunkten för Phraya Taks begäran känner jag inte till. En källa menar att hans begäran kom först då han blivit kung.

Kriget mellan Burma och Kina ledde till att Burmas grepp om Siam gradvis minskade och det uppstod snart en kraftfull motståndsrörelse i den östra delen av det gamla Ayutthayariket nära gränsen till Kambodja. Den leddes av Phraya Taksin och du kan läsa mer om hur detta utvecklade sig lite längre fram i denna artikel. Det skulle inte dröja länge förrän siameserna åter var redo att angripa burmesernas fästen i landet.

Det gamla riket hade nu splittrats i fem större delar kort tid efter Ayutthayas fall och de styrdes av kvarblivna prinsar, eller andra prominenta män, som betraktade sig som oberoende härskare, nu när Ayutthayariket hade upphört att existera. Det handlade om följande fem härskare och deras fem riken;

1. Guvernören av Phitsanulok, Chaophraya Phitsanulok (Rueang eller Rueang Rochanakun) เจ้าพระยาพิษณุโลก (เรือง eller เรือง โรจนกุล) (1716 eller 1719-november 1768). Han hade tidigare varit bosatt i Ayutthaya och var känd som en skicklig militärofficer och sägs ha härstammat från Ban Phlu Luang-dynastin.

   Han hade 1732 utsetts till guvernör av Phitsanulok av kung Borommakot med titeln Chaophraya Surasi Bisanuvadhiraj (Chaophraya Surasi Phitsanuwa-thirat) เจ้าพระยาสุรสีห์พิษณุวาธิราช. Han hade utnämnt sig själv till kung 1768, en tid efter Ayutthayas fall, och regerade i norr över provinsen Phitsanulok, samt ytterligare några städer, inklusive Phichit och Nakhon Sawan.

   Chaophraya Phitsanulok (Rueang) hade varit med i striderna då Ayutthaya föll och hade sedan framgångsrikt återvänt och försvarat Phitsanulok mot burmeserna. Han blev förfader till familjen Rojanakul (Rochanakun) โรจนกุล.

2. Chao Phra Fang เจ้าพระฝาง. Han hade utnämnt sig själv till prins men är även känd som "munkkungen”. Han regerade över Fang, samt provinserna Phrae, Nan och Luang Prabang och tillhörde en grupp buddhistmunkar, Chumnum Chao Phra Fang ชุมนุมเจ้าพระฝาง, som tagit makten här. De var klädda i röda kåpor i stället för den vanliga saffransgula och levde inte ett strikt munkliv. 

   Chao Phra Fang hade tidigare genomfört buddhiststudier i Ayutthaya på ett så lysande sätt att han utsetts till den högste munken i Sawangkhaburi, alternativt Sawangburi (Fang), med titeln Phra Phakunthera (Maha Ruean) พระพากุลเถระ (มหาเรือน), av kung Borommakot. Kringgärdade av en slags helighet ökade buddhistmunkarnas makt och 1770 lyckades de erövra Phitsanulok. Ledaren, Chao Phra Fang, var väl förtrogen med magi och övertro och folket respekterade honom som helig och betydelsefull.

   1768 hade Phitsanuloks regent Chaophraya Phitsanulok (Rueang Rochanakun) dött och i samband med detta valde Chao Phra Fang att attackera och erövra Phitsanulok. Därmed var Phitsanulok inkluderat i Fang.

3. Guvernören av Nakhon Si Thammarat, Chaophraya Nakhon Si Thammarat (Nu) เจ้าพระยานครศรีธรรมราช (หนู), eller Chaophraya Nakhon (Nu) เจ้าพระยานคร (หนู). Han blev senare utnämnd till kung med regeringstiden 1776-1782. Chao Nakhons inflytande sträckte sig ända upp till Chumphon i norr och i söder helt ner till nuvarande Malaysias gränser. Detta gjorde hans stat större än Phimai (se nedan!), Fang och Phitsanulok sammantaget.

   Chaophraya Nakhons ursprungliga namn var Nu och han hade adligt påbrå från Ayutthaya. Han hade också en äldre bror med titelnamnet Phraya Wichitnarong พระยาวิชิตณรงค์. Det kan vara samma bror som dyker upp som armékommendant längre fram i min text. Se även ”Bangkok, Rama I-Rama VII”, avsnittet ”Bangkok blir huvudstad”, artikeln ”Siam och striderna mot Tay Son-rebellerna i Dai Viet”.

   Nu hade haft en statlig tjänst i Ayutthaya och fick titeln Luang Sit Naiwen หลวงสิทธิ์นายเวร. Omkring 1759 hade kung Suriyat Amarin utnämnt en man med titelnamnet Phraya Ratchasuphawadi พระยาราชสุภาวดี till guvernör i Nakhon Si Thammarat. Samtidigt utsågs Nu till viceguvernör med titeln Phra Palat พระปลัด och han kallas också för Phra Palat Nu พระปลัดหนู i en del källor.

   Efter sin utnämning till viceguvernör flyttade Phra Palat från Ayutthaya och gifte sig med en kvinna vid namn Mom Thong Niao หม่อมทองเหนี่ยว. Hon var dotter till en rik kinesisk handelsman i Nakhon Si Thammarat (Ligor).

   Då burmeserna invaderade Ayutthaya 1765 bad man guvernören Phraya Ratchasuphawadi att hjälpa till med en armé, men han föll av någon anledning i onåd och blev fängslad i Ayutthaya. När, hur och om han släpptes känner jag tyvärr inte till.

   Efter att Phraya Ratchasuphawadi hade arresterats och då Ayutthaya föll 1767 utropade sig Phra Palat sig till härskare i södra Siam med Nakhon Si Thammarat som bas. Befolkningen började nu kalla honom Chao Nakhon เจ้านคร. Jag kommer, för enkelhetens skull, i fortsättningen kalla honom för Chaophraya Nakhon (Nu).

   Chaophraya Nakhon (Nu) utsåg sin egen svärson Luang Ritnaiwen (Chan) หลวงฤทธิ์นายเวร (จันทร์), som i sin tur var en son till den tidigare omtalade Chaophraya Chamnan Borirak (U), till uparat eller vicekung. Därefter utsåg han sin släkting Withian (Nai Withian) นายวิเถียน till guvernör i Songkhla och sitt eget barnbarn till guvernör över Phatthalung med titeln Phraya Phatthalung พระยาพัทลุง.

   Här säger en av mina källor att sonsonen, eller barnbarnet till Chaophraya Nakhon (Nu), som var guvernör över Phatthalung dog redan 1769 och Chaophraya Nakhon (Nu) utsåg därför en ny man med titeln Phra Phimon (Khan) พระพิมล (ขัน) (?-december 1785) till ny guvernör i Phatthalung. Längre fram kommer jag skriva att han blev guvernör över Thalang kort tid efter 1769.

4. Chao Phimai เจ้าพิมาย, eller prins Phimai. Han är också känd som prins Khaek (Phra Ong Chao Khaek) พระองค์เจ้าแขก eller Thepphiphit (Kromma Muen Thepphiphit) กรมหมื่นเทพพิพิธ. Han var faktiskt den ende som hävdade seriösa anspråk på Ayutthayas tron. Thepphiphit var nämligen en son till den tidigare kungen Borommakot och därmed rättmätig arvtagare till tronen. Han hade en tidigare nämnd helbror vid namn Sepphakdi. 

   I samband med oroligheterna i Ayutthaya, när kung Uthumphon kom till makten, hade Thepphiphit varit munk i Wat Phanan Choeng innan han senare skickades i exil till Sri Lanka. Exilen kan inte ha varit långvarig eftersom han sedan revolterade under kung Suriyat Amarins regeringstid och hölls fången en tid i Chanthaburi.

   När burmeserna omringade Ayutthaya samlade Thepphiphit ihop en liten armé och marscherade mot Ayutthaya för att hjälpa till mot burmeserna. Men när han kom till provinsen Prachinburi blev hans armé besegrad. Prinsen flydde då till Nakhon Ratchasima där han planerade att avsätta Phraya Nakhon Ratchasima, vilket han också gjorde. Därefter tog han själv makten i Nakhon Ratchasima.

   En av mina källor säger att Phraya Nakhon Ratchasima hade vägrat att hjälpa Thepphiphit i hans ambition att hjälpa Ayutthaya mot burmeserna och att det var därför som han lät mörda honom.

   En man med titeln Luang Phaeng หลวงแพ่ง och Phraya Nakhon Ratchasimas yngre bror genomförde därefter en motkupp och en av mina källor säger att Thepphiphit lyckades fly till Phimai. Phra Phimai พระ พิมาย, som då var regent här, visade sin respekt för prinsens kungliga börd och efter Ayutthayas fall utsågs Thepphiphit till ny regent i Phimai. Det är nu som vi kan börja kalla Thepphiphit för Chao Phimai.

   Här säger en av mina andra källor att man under ovanstående motkupp lyckades fånga Thepphiphit. Luang Phaeng ville avrätta honom, men Phra Phimai som då var regent i Phimai hade medlidande med honom och ville skona honom. Han bad därefter om att få ta med honom till Phimai där han efter Ayutthayas fall utsågs till Phimais regent.

5. Till sist har vi Phraya Taksin och som tidigare nämnt hade han lämnat Ayutthaya innan staden föll. Det sägs att han befann sig i Singburi när Ayutthaya föll. Han skulle snart bli grundare av riket Thonburi.