Siameserna förklarade för amerikanerna att alliansen med japanerna och krigsförklaringarna mot USA och Storbritannien varit i strid med författningen och därmed olagliga. Man påstod att alliansen med japanerna och krigsförklaringarna var en följd av japanska påtryckningar och ett antal icke representativa thailändska militarister.

Alla i regeringen hade heller inte skrivit under krigsförklaringarna. Pridi hade bekvämt nog valt att vara frånvarande. Man poängterade också att siamesiska trupper inte varit inblandade i strid mot de allierade och att man nu hade påbörjat en lovande utveckling för att återupprätta en demokratisk regim.

USA beslöt sig för att se bort från krigsförklaringen från 1942. Ett uttalande från utrikesminister James F. Byrnes เจมส์ เบิรนส์ (2 maj 1879-9 april 1972) den 20 augusti 1945 löd; "Den amerikanska regeringen har alltid varit av den uppfattningen att (krigs-) förklaringen inte representerade det siamesiska folkets vilja." Han påminde också om Seni Pramojs organisering av Seri Thai, som hade "bidragit väsentligt till den allierade saken" och att motståndsrörelsen inom Thailand hade varit beredd att agera mot japanerna.

Detta uttalande visade att USA inte betraktade Siam som ett fiendeland och att Siam skulle tillåtas att återuppta sin position som en fri oberoende nation. Det var tydligt att uttalandet avsåg att visa britterna och övriga allierade att USA skulle motsätta sig alla försök att frånta Siam sin självständighet. Siam har mycket att tacka Seni Pramoj för. Att landet slapp så billigt undan de allierades vrede berodde till stor del på hans agerande under andra världskriget. De diplomatiska relationerna med USA återupptogs i januari 1946.

Siam hade gjort klart för britterna att man omedelbart skulle återlämna kontrollen över malajstaterna och shan-territoriet som hade annekterats 1942-1943. Men man var som tidigare nämnt mycket bekymrade över hur britterna tänkte agera.

Britterna hörde av sig den 20 augusti i ett uttalande från utrikesminister Ernest Bevin (9 mars 1881-14 april 1951). Han sade att britternas attityd mot Siam skulle avgöras av hur det gick i de kommande fredsförhandlingarna. Det rådde alltså något delade meningar hos de två viktigaste allierade om hur Siam skulle behandlas, men den siamesiska regeringen litade på att USA skulle kunna övertyga britterna att moderera sina krav.

Tidigt i september 1945 kallade britterna på Sri Lanka till sig en siamesisk delegation för att förbereda ankomsten av allierade trupper till Siam. Den siamesiska delegationen presenterades inför en lista med 21 krav, som både var militära och ekonomiska. Bland kraven fanns att britterna krävde full ersättning för förlust av brittisk egendom, rätten att stationera trupper i Siam och 1.5 miljoner ton gratis ris. Denna mängd ris motsvarade enligt en källa 10 procent av en årlig skörd.

Britterna påstod att USA hade informerats om kraven, men när en amerikansk OSS-officer frågade Washington om de kände till kraven visade det sig att de inte gjorde det! Siameserna vägrade då att skriva under och sade att de behövde mer tid för att studera kraven.

Till slut gick man med på de militära kraven och allierade trupper sändes till Siam. Britterna kände att de hade fått ett knivhugg i ryggen då japanerna använt thailändskt territorium för att invadera Malaya och Burma och kände ett stort behov av att kuva den siamesiska militären som de höll ansvariga för detta. De ville också orättvist nog straffa Siam för den uteblivna risexporten under kriget och ville inte se Siam tjäna pengar på försäljning av det ris som inte kunnat skeppas iväg under kriget. Engelsmännen överskattade dock rislagrens storlek 1945 med 100 procent!

Britterna ville att deras krav skulle börja uppfyllas tidigt i september, men efter starka amerikanska påtryckningar senarelades detta. Man förhandlade i flera månader om de ekonomiska kraven och för att visa sitt intresse skickade USA en observatör till dessa förhandlingar.

När britterna pressade på för att få igenom sina krav i oktober lät den siamesiska regeringen sprida ut ett rykte till den amerikanska pressen som gick ut på att Storbritannien försökte få ekonomisk kontroll över Siam. Detta resulterade i en tid av antibrittiska tidningsartiklar i USA, men den brittiska regeringen tillbakavisade uppgifterna och sade att USA fullt ut hölls informerade om innehållet i förhandlingarna.

Meningsskiljaktigheterna bottnade främst i det ovan nämnda brittiska kravet på 1.5 miljoner ton gratis ris till de krigshärjade grannländerna som var under brittisk kontroll. Trots att USA försökte förmå britterna att moderera detta krav stod de fast vid det. Den 1 januari 1946 skrev Siam under ett fredstraktat, Anglo-Thai Peace Treaty, med Storbritannien och Indien. Thailand återlämnade de malajiska och burmesiska områdena som de tagit under kriget och 1.5 miljoner ton ris skulle ges åt britterna utan ekonomisk ersättning, för utdelning i Malaya, Indien, Burma och Singapore.

Som statschef övervakade kung Ananda underskrivandet av fredstraktatet och tillsammans med Lord Louis Mountbatten ลอร์ด หลุยส์ เมาท์แบทเทน (25 juni 1900-27 augusti 1979) besökte han brittiska trupper som ockuperade Thailand efter kriget. Mountbatten var vid den här tiden de allierade styrkornas högste befälhavare i Sydostasien. Jag kommer att berätta mer om kungens hemkomst i den kommande artikeln "Kung Anandas död (9 juni 1946)."

En kanal över Kra-näset, utan brittiskt godkännande, fick inte byggas och Siam skulle sälja gummi, tenn, ris och te enligt priser som fastsatts av en internationell kommission. Till gengäld skulle Storbritannien och Indien stödja Siams upptagande i Förenta Nationerna (FN) (Sahaprachachat) สหประชาชาติ.

I maj 1946 bestämde sig plötsligt den brittiska regeringen för att de ville betala en fastställd summa pengar, om än under världsmarknadspriset, för riset. Detta för att den siamesiska ekonomin inte skulle kollapsa. USA och Storbritannien bildade dessutom en kommission som skulle assistera Siam i landets ansträngningar att öka risproduktionen. Detta visar att britterna trots allt var påverkade av USA:s hållning till Siam.

Trots att Siam fick stöd från både USA och Storbritannien i sin strävan att bli medlem i FN behövde man också stöd från ytterligare tre medlemmar av FN:s säkerhetsråd (khanamontri khwam mankhong haeng sahaprachachat) คณะมนตรีความมั่นคงแห่งสหประชาชาติ; nämligen Frankrike, Sovjetunionen och Kina. Förhandlingarna med Sovjet och Kina visade sig vara lättare än med Frankrike. De två förstnämnda hade ju inga territoriella problem att lösa med Siam.