Japanerna dikterade nu de stridande parterna till förhandlingsbordet och tre dagar senare den 31 januari var ett preliminärt avtal underskrivet ombord på den japanska lätta kryssaren Natori เรือนาโตริ i Saigons hamn. Därefter inleddes ett fullständigt eldupphör.

Den 7 februari 1941 fortsatte förhandlingarna i Tokyo där japanerna lade press på båda parterna och den 9 maj 1941 signerades ett slutgiltigt fredsavtal med det engelska namnet Tokyo Peace Convention. I detta fredsavtal tvingades fransmännen att avstå följande områden till Thailand;

• Provinserna Battambang och Pailin (Phailin) ไพลิน, som omorganiserades till provinsen Phra Tabong, vilket är det thailändska namnet på Battambang.

  
  (Provinsen Pailin i Kambodja)

• Provinsen Koh Kong, som tidigare varit känd under det siamesiska namnet Patchan Khiri Khet.

• Provinserna Siem Reap, Banteay Meanchey och Oddar Meanchey (Udon Michai) อุดรมีชัย som omorganiserades och fick provinsnamnet Phibunsongkhram พิบูลสงคราม.

  
  (Provinsen Oddar Meanchey i Kambodja)

• Provinsen Preah Vihear, som slogs samman med en bit av den laotiska provinsen Champasak, mittemot Pakse ปากเซ, och bildade provinsen Nakhon Champassak (Nakhon Champasak) นครจัมปาศักดิ์.

• Sainyabuli, som inkluderade en bit av provinsen Luang Prabang, döptes om till provinsen Lan Chang ลานช้าง.

(Tre av de nybildade siamesiska provinserna)

En annan källa säger att fransmännen tvingades avstå de tre kambodjanska provinserna Battambang, Siem Reap och Sisophon samt västbanken av Mekong till Thailand. Battambang och Siem Reap slogs därefter samman och betraktades som en ny provins och döptes om till Phibunsongkhram! Detta stämmer inte helt överens med det jag skrivit här ovan!

Thailändska Wikipedia säger att Thailand fick fyra provinser, nämligen Champasak, Lan Chang, Phibunsongkhram och Battambang (Phra Tabong). Här saknas provinsen Koh Kong. En annan källa hävdar att fransmännen tvingades lämna ifrån sig hela 54 000 kvadratkilometer territorium, eller en tredjedel av sitt totala territorium, med en sammanlagd befolkning på 500 000 personer.

I samband med utarbetandet av fredsavtalet med fransmännen fördes hemliga samtal med Phibun, där den japanska militären ville ha fri transit av trupper genom Thailand. Phibun visade sig samarbetsvillig, men senare händelser tyder på att han var mycket osäker då han, som tidigare nämnts, hade slutit en icke-angreppspakt med Storbritannien.

Phibun och hans regering förklarade att Thailand hade vunnit över fransmännen och det avhölls parader och man började bygga segermonumentet (Anusawari Chai Samoraphum) อนุสาวรีย์ชัยสมรภูมิ i juni 1941 för att fira segern. Monumentet är kanske bättre känt under sitt engelska namn Victory Monument.

(Segermonumentet i Bangkok)

Det nära samarbetet mellan Thailand och Japan var nu helt uppenbart och priset för de thailändska framgångarna blev att Thailands relationer med de stora västerländska makterna försämrades betydligt. I mars och april 1941 höll USA inne bensinleveranser till Thailand, vilket inte hävdes förrän i maj då Thailand lovade USA fortsatt tillgång till tenn och gummi.

Det blev japanerna som tjänade mest på förhandlingarna. De lovade att garantera Indokinas gränser och uppnådde till gengäld ett löfte om att varken Thailand eller Frankrike skulle ingå någon allians med någon främmande makt mot Japan.