De allmänna valen den 15 december 1957 ansågs allmänt ha varit förskonade från valfusk och inrikesministern och generalen Praphas Charusathien fick beröm och ära av detta. Det fanns 813 kandidater tillhörande 19 partier och 403 oberoende kandidater till de 160 platserna i nationalförsamlingen. Valdeltagandet uppgavs till 44.06 procent. Det var högst i Ranong med 72.83 procent och bara 33.96 i Bangkok.

Sarits parti United Land fick 44 platser, Khuangs Demokratiska parti 39 (+9) och de oberoende kandidaterna 59 (+51). Phibuns parti Seri Manangkhasila förlorade inte oväntat 82 av sina tidigare platser och fick bara behålla 4. Den uppmärksamme har dock sett att partiet fick 85 platser i valen i februari 1957. Var den extra platsen kommit ifrån vet jag inte. De återstående partierna var småpartier av vilka några bildade ett vänsterblock. Valresultatet innebar en knapp majoritet för Sarit och hans United Land. Du kan se övriga partiers valresultat längs ner i denna artikel.

Militären var inte nöjd med sin knappa majoritet i parlamentet och det faktum att man gjort ett dåligt val i de stora städerna. Man hade till exempel inte fått vunnit en enda parlamentsplats i Bangkok och Thonburi. Redan sex dagar efter valet bildades därför ett nytt militärvänligt parti vid namn Chat Sangkhom (Phak Chat Sangkhom) พรรคชาติสังคม, eller Chat Sangkhom Niyom Party (Phak Chat Sangkhom Niyom) พรรคชาติสังคมนิยม.

Partiets engelska namn var National Socialist Party. Sarit blev partiets ledare och Thanom Kittikachorn och Sukich Nimmanhaemin vice partiledare, medan Praphas Charusathien blev partisekreterare.

Anledningen till bildandet av detta parti var att samla de parlamentsmedlemmar, som valts in som oberoende kandidater och som lämnat partiet Seri Manangkhasila, i ett och samma läger. Detta var nödvändigt då Sahaphum tidigare hade vägrat att ta med dessa kandidater in i partiet. Sarit lyckades också samla många av de oberoende parlamentsmedlemmarna under sina vingar och få dem att samarbeta med Sahaphum. Sarit tappade snart intresset för Sahaphum och han satsade i stället på partiet National Socialist Party.

I slutet av 1957 hade Sarit och hans regering lyckats övertyga USA om sin välvilja, SEATO fick åter starkt stöd och Sarits tidigare vänstersympatisörer stod utan ledare. Den amerikanska ekonomiska hjälpen ökade härefter. En överenskommelse om en utvecklingslånefond 1958 medförde en ökning av den totala ekonomiska hjälpen till 46.5 miljoner dollar för 1958-1959, jämfört med 24 miljoner dollar 1957-1958.

En rad rättegångar efter Phao Sriyanonds flykt slog fast att han hade startat sin politiska karriär med att låta mörda fyra ministrar som varit misstänkta för medverkan i kuppförsöket 1949, då Pridi försökt återerövra makten. Phao hade dessutom varit mycket aktiv i det tidigare omtalade förtrycket av den kinesiska minoriteten. Detta förtryck hade startat i och med kommunisternas seger i Beijing 1949. Sin förmögenhet hade Phao bättrat på genom att ta emot mutor från dem.

Phao och hans polisväsen hade dessutom haft ett opiumsmugglingsmonopol, som var det största i världen. Polisen var engagerad både i produktionen och exporten av detta opium. Militärhjälpen från USA hade gjort det möjligt för polisen att använda militärfordon, flygplan och helikoptrar i denna trafik. För att öka på sin väldiga förmögenhet hade Phao samarbetat med Kuomintang, som då de misslyckats med sina försök att återerövra Kina hade börjat i den lukrativa opiumbranschen.

För att visa allmänheten att man bekämpade opiumsmugglingen konfiskerade man ibland opium från sig själva och betalade sedan ut belöningar för detta. Därefter sålde man opiumet på den svarta marknaden!

Phao hade också kontrollerat bordeller, opiumhålor, spelkasinon och nattklubbar. Hans organiserade valfusk hade bestått i att han skaffat hundratusentals falska röstsedlar och betalt medlemmar av nationalförsamlingen för att de skulle stödja den sittande regeringen. Han hade "köpt" tidningar som skulle stödja regeringen och låtit journalister, redaktörer och tidningsägare "försvinna" om de blev för besvärliga.

I detta skräckkabinett kom faktiskt Sarits kupp som en befrielse och thailändska såväl som utländska observatörer ansåg att Sarit hade stöd för sin kupp hos en stor majoritet av befolkningen.

Pote Sarasin vägrade att fortsätta som premiärminister efter valen och marskalk Sarit installerade en tillfällig koalitionsregering. Ny premiärminister blev general Thanom Kittikachorn den 1 januari 1958 och Sarit reste själv till Washington, USA och Storbritannien för att genomgå en rad allvarliga operationer, på grund av sin skrumplever. Denna hade uppenbart orsakats av hårt drickande.

Thanom var vice partiledare för National Socialist Party och i hans kabinett ingick sex medlemmar från partiet Sahaphum. Tiden härefter präglades av en splittring mellan de som ville gå med i Sarits National Socialist Party och de som ville fortsätta med partiet Sahaphum. I februari 1958 avgick 26 av Sahaphums parlamentsmedlemmar i protest mot nedskärningar i utbildningsväsendet samtidigt som militären tilldelades mer resurser. Detta blev början på slutet för partiet som upplöstes den 21 juli 1958.

Thanom fick dock snart fler problem. Fyllnadsvalen i mars 1958 gav Demokratiska partiet ytterligare 13 platser i nationalförsamlingen, medan regeringspartiet bara fick 9. Nationalförsamlingen var hård att tas med i budgetförhandlingar och inte ens regeringspartierna arbetade friktionsfritt med sin egen regering.

Thanom kände sig hjälplös och ville kanske helst av allt avgå. Trots det thailändska stödet till SEATO och USA kunde det spåras en tendens av ökande nationalistisk anda i Sarits regering och bland yngre ämbetsmän, som såg ner på de försiktiga uttalanden som karaktäriserat tidigare thailändsk diplomati. Kravet om mer ekonomisk hjälp som kompensation för Thailands medlemskap i SEATO och västvänliga politik framfördes också.

Under de första 6 månaderna lyckades Thanom bekämpa det kommunistiska inflytandet i Bangkokpressen och han lyckades få bort vad man kallade misstänkta kommunister från framträdande poster på de två viktigaste universiteten och fick minskat den neutralistiska propagandan. Thanom såg till att det gjordes på lagligt vis då nationalförsamlingen, pressen och olika organisationer fortsatte att utöva den frihet som Phibun hade börjat tillåta sommaren 1955.

Under 1958 spekulerades det i om vänstergrupper i landet förberedde en kupp och att Pridi skulle kallas hem från Kina för att leda en neutralistisk och vänsterorienterad regering. Om det verkligen existerade ett allvarligt hot mot Thanoms regering under sommaren och hösten 1958 står inte helt klart, men att den politiska situationen var ostabil genom regeringens oförmåga att sköta landets ekonomi och den ökande korruptionen var emellertid tydligt.

Under tiden hade Sarit inte varit overksam. Han hade som konvalescent i England börjat ägna sig åt sitt hemlands problem igen och i mitten på 1958 var han igång på allvar. Han tänkte på nationalförsamlingens själviska och bångstyriga uppträdande, på otyglad kritik i pressen och på strejker och demonstrationer som paralyserade nationen. Sarit slog fast att det behövdes radikala förändringar i det politiska systemet.

Under en flera månader lång period konfererade han med Thanat Khoman ถนัด คอมันตร์ (9 februari 1914-3 mars 2016) och Luang Wichit, som var ambassadörer i USA respektive Schweiz, och beslöt att det behövdes en revolution (patiwat) ปฏิวัติ för att förändra Thailand till det bättre.

(Thanat Khoman)

Så här uttalade sig Thanat till Bangkok Post den 10 mars 1959;

”Den grundläggande orsaken till vår tidigare politiska instabilitet är den plötsliga förändring som främmande institutioner orsakat i vårt land och som inte tagit hänsyn till vårt folks särdrag som ras, vilket resulterat i att vårt sätt att arbeta blivit slumpmässigt och kaotiskt."

"Om vi ser på vår nations historia kan vi tydligt se att vår nation fungerar bättre och blomstrar under ett auktoritärt styre. Inte ett tyranniskt styre, men en förenande auktoritet runt vilken alla i nationen kan samlas."

Economist Party 6 (+3).

Liberal Democratic Party (Free Democracy Party) 5 (-6).

Seri Manangkhasila 4 (-82).

Nationalist Party 1 (-2).

Hyde Park Movement Party 1 (-1).

Independent Party 1 (-1).