Den 13 september 1957 krävde överbefälhavaren och marskalken Sarit Thanarat, som ledare för en 57 man stark grupp av arméofficerare, formellt att regeringen skulle avgå och att Phao skulle avskedas. Den 15 september hölls ett offentligt möte för att stödja dessa krav och demonstranterna marscherade till Sarits hem för att visa sitt stöd.

Phibun sökte den 16 september upp kungen för att be honom om stöd för sin regering. Av kungen fick han rådet att avgå för att undgå en kupp, men detta råd ville Phibun inte följa. Sent samma dag försökte Phibun och Phao få gehör hos landets högsta juridiska instans för att kunna arrestera Sarit. Detta nekades dem och Sarit blev varnad.

Klockan 04.00 nästa morgon genomförde armén en välorganiserad, blixtsnabb och oblodig militärkupp. Phibun fick meddelandet om kuppen i sin bilradio, då han i sin nya Citroën ซีตรอง körde mot badorten Bang Saen บางแสน för att tillbringa helgen där. Fältmarskalk Phibun körde därför förbi Bang Saen och fortsatte till Chonburi. Där steg han ombord på en liten båt, som sent om natten i stormigt väder tog honom till en liten hamnstad i Kambodja.

Efter en tid i Phnom Penh och sedan i Tokyo fortsatte han till Berkeley เบิร์กลีย์ i Kalifornien. Phibuns karriär var därmed för alltid avslutad. Andra källor säger i stället att Phibun flydde till Penang och ytterligare en källa säger att Phibun körde till Trat och att han tog en båt härifrån till Kambodja. Före sin död 1964 blev Phibun munk i Bodh Gaya พุทธคยา i Indien, men han dog uppenbart i Japan. Hans aska finns i dag bevarad i templet Wat Phra Sri Mahathat i Bangkok.

Samtidigt med Phibun försvann också den mest hatade och fruktade mannen i hans regering, general Phao Sriyanond. Han lyckades också fly och dök senare upp i Schweiz dit hans förmögenhet förts i säkerhet. Phao dog i Schweiz den 21 november 1960 endast 50 år gammal, vilket sannolikt berodde på hans utsvävande liv.

Efter Sarits kupp undrade många thailändare och västerländska observatörer vilken hållning Sarit ville inta mot SEATO och USA. Sarit hade ju tidigare fört en ökande nationalistisk utrikespolitik och varit kritisk mot USA:s politik mot Thailand. Anledningen till Sarits motstånd mot USA under 1956 och 1957 framgår inte helt klart, men enligt en välinformerad observatör var han upprörd över, vad han trodde, USA:s stöd till hans rival general Phao.

Phaos planer var att få bort Sarit som överstekommenderande över armén, så att han själv skulle kunna ta över denna post. Trots att armén under Sarit hade tränats och utrustats av USA menade Sarit att USA gav allt för mycket hjälp till Phaos polis och att Phao därmed kunde hota hans maktposition.

Faktum var att Phao och hans polis hade fått ett väldigt omfattande stöd från USA som inkluderade alla slags vapen och även stridsvagnar, helikoptrar, flygplan och fartyg. Detta innebar att polisen snart hade blivit starkare än armén och polisen hade en period 48 000 man mot arméns 45 000. Detta ledde naturligtvis till en rivalitet mellan de båda styrkorna.

Under valkampanjen tidigare på året var det två tidningar som stödde Sarits starkt kritiska syn på USA och SEATO och de propagerade för neutralitet och ett erkännande av Kommunistkina.

Då Sarit hade avlägsnat Phibun och Phao från makten försökte han övertyga USA och de andra SEATO-medlemmarna att Thailands utrikespolitik inte skulle ändras. För att ytterligare visa vilken politik han tänkte föra bad han SEATO:s generalsekreterare Pote Sarasin om att bilda en tillfällig regering tills det kunde hållas allmänna val i december 1957. Enligt Handley accepterade Pote detta först efter att han fått försäkringar om att kuppen hade godkänts av monarkin.

Pote skulle komma att verka som premiärminister från den 21 september till den 26 december 1957 och han klargjorde snabbt att Thailand fortsatt ville stödja SEATO och att man skulle acceptera amerikansk militärhjälp och ekonomisk hjälp.

Den nationella polisen, som tidigare hade varit ett hot mot Sarit, minskades både i storlek och makt och Sarit såg till att ta personlig kontroll över den. Han blev dock inte generaldirektör för polisen förrän 1959 och denna post hade han kvar till 1963.

Sarit var född i Bangkok den 16 juni 1908. Han var son till en armémajor som tyckte om att översätta kambodjanska texter till thai. Han tillbringade sina tidigaste år med mamman och hennes laofamilj i Mukdahan. Mukdahan var tidigare ett distrikt i provinsen Nakhon Phanom, men blev en egen provins 1982.

Sarit återvände sedan till Bangkok för vidare skolgång och vid 11 års ålder siktade han in sig på en militär karriär och började 1919 på Chulachomklaos kungliga militärakademi. Här tog han sin examen 1928. Sina olika officersuppdrag, som alla utfördes i Bangkok fram till 1938, verkar han ha skött väl.

Krigsåren tillbringade han, som nämnt tidigare, i shanstaterna där han kom i kontakt med Phao Sriyanond och Phin Choonhavan, vilket blev lyckat för hans politiska karriär som inleddes 1947 då han deltog med de två ovan nämnda i den kupp som banade väg för Phibuns återkomst. Därefter steg Sarit snabbt i graderna. Han gjorde första armén i Bangkok till sin maktbas och blev generallöjtnant 1948, generalmajor 1950, general 1952 och fältmarskalk 1956.