Den viktigaste vägen för ett eventuellt nytt burmesiskt anfall på Siam var från Lan Na i norr. Här hade burmeserna haft makten i lång tid och områdets befolkning hade ofta tvingats ställa upp med både soldater och förråd till burmesernas krig mot Siam. Burmeserna hade lyckats isolera Ayutthaya genom sina erövringar av rikets norra delar men man hade också erövrat rikets södra delar.

Därför gällde det nu för Siam att försöka återerövra dessa områden och detta underlättades faktiskt av att en del av de malajiska och laotiska furstendömena välkomnade siamesisk hjälp mot burmeserna. Tidigt 1769 skickade Lom Sak, Terengganu (eller Kedah?) och Pattani tribut till Siam.

Tidigt 1771 påbörjade Luang Prabang sin hämndaktion mot Vientiane. Staden belägrades i två månader och Siribunyasarn i Vientiane bad faktiskt inte om hjälp från sin allierade Siam utan från Burma. Detta eftersom Siam var upptaget med egna krig. Se även "Ayutthaya," avsnittet "Siam isolerar sig från väst," artikeln ”Händelser i laostaterna på 1700-talet,” samt artikeln ”Kung Taksin (1767-1781)” i detta avsnitt.

Burmeserna skickade snabbt en 5 000 man stark styrka, ledd av den berömde generalen Posuphala (Posu-phala) โปสุพลา, för att attackera Luang Prabang i ryggen. Uppenbart blev Luang Prabangs armé varnad för de återvände snabbt hemåt där de försvarade sig i femton dagar. Hur det egentligen slutade vet vi inte med säkerhet.

Några källor säger nämligen att staden intogs och härjades medan andra säger att burmeserna drog sig tillbaka, efter att ha förhandlat fram en fred där Luang Prabang accepterade sin roll som vasallstat. Anledningen till det snabba burmesiska tillbakadragandet var oron över en siamesisk attack på Chiang Mai.

Burma hade inte givit upp sina planer om att krossa Siam igen och de skulle fortsätta invadera landet gång på gång. De attackerade staden Phichai i slutet av regntiden 1772, men siameserna som hört ryktas om planerna var beredda. Efter hårda strider besegrades burmeserna den 7 januari 1773 och den siamesiska armén drev tillbaka dem till gränsen. Under dessa strider använde sig siameserna, under ledning av Chaophraya Surasi, av gerillataktik och Surasi deltog själv aktivt i striderna.

Taksins gamle fältkamrat från tiden då siameserna flytt och omorganiserat sig i öster, Luang Phichai Asa, hade nu fått den högre titeln Phraya Phichai och han deltog också i striderna vid Phichai och slogs enligt legenden med ett svärd i varje hand. I stridens hetta skall han ha snubblat och tagit stöd med det ena svärdet och då brutit det. En annan källa säger att han slogs till båda svärden var brutna.

(Phraya Phichai)

Ytterligare en källa säger att Phraya Phichai fortsatte att slåss utan sina svärd och att han då använde sina knytnävar, knän och armbågar. Phraya Phichai fick sedan smeknamnet Phraya Phichai Dap Hak พระยาพิชัยดาบหัก, vilket kan översättas till Phraya Phichai med de(t) brutna svärdet (svärden). I nästa artikel har jag valt att berätta litet om Phraya Phichais bakgrund.

Taksin hade fått kontroll över de flesta provinserna i Siam 1773 och hans militära framgångar var naturligtvis oroande för burmeserna. De första sju åren av sin regeringstid var kung Taksin själv ute som fältherre tillsammans med general Chakri och general Surasi.

Därefter slog han sig ner i Thonburi omkring 1775, för att regera landet, och lät de båda bröderna sköta krigandet. General Surasi slogs så bra att burmeserna gav honom smeknamnet "Tigern." Det skulle så småningom visa sig att Taksin var mera lämpad som fältherre än som regent.