I början på 1700-talet hade Toungoodynastin försvagats vilket gjorde det möjligt för Lan Na att upprätthålla sin självständighet. Men Lan Na hade splittrats upp i flera stadsstater såsom Chiang Mai, Lampang, Lamphun, Phrae och Nan som alla hade sina egna regenter.

Efter att den burmesiska kungen Bayinnaung hade erövrat Chiang Mai 1558 skulle Lan Na förbli under burmesiskt styre i nästan 170 år, eller ända fram till 1727. Då hade en kung vid namn Ong Kham förklarat sig självständig från Burma. I ärlighetens namn kontrollerade Ong Kham inte något större område av det gamla riket Lan Na. Då Ong Kham dog i oktober 1759 fanns det illavarslande tecken på att Burma återigen hade ambitioner om att erövra Chiang Mai.

Burmesernas kung Naungdawgyi från Konbaungdynastin hade 1762 skickat den tidigare nämnde Abhayagamani, som nu kallas general, att leda en 7 000 man stark armé för att invadera Lan Na. Därefter belägrades Chiang Mai i sju månader intill staden föll i augusti 1763. Den tidigare kungen i Chiang Mai, Ong Chan och nästan hela Chiang Mais befolkning, deporterades därefter till Burma.

I november 1763 dog kung Naungdawgyi och han efterträddes av kung Hsinbyushin. Han utnämnde den tidigare omtalade Abhayagamani till burmesisk guvernör, eller regent, över Chiang Mai 1766 och därmed hade Chiang Mai åter en burmesisk regent. Burmeserna skulle nu använda Lan Na som bas för sina vidare attacker på Ayutthaya ända fram till Ayutthayas fall 1767.

När Abhayagamani dog 1768 (eller möjligen 1769) ersattes han av den tidigare nämnde burmesen Moyagamani (r. 1768-1771). Den tidigare omtalade Chaikaeo av Lampang, som tjänat under Abhayagamani, fortsatte att tjäna även under Moyagamani. Chaikaeos son Kawila och Kawilas bröder från Chao Chet Ton-dynastin fortsatte att regera i Lampang.

1766 satte burmeserna en av sina egna på Chiang Mais tron. Hans namn var Abhayagamani av Chiang Mai och när han dog 1768 (eller möjligen 1769) ersattes han av en ny burmes vid namn Moyagamani (Mayu-nguan) มะยุง่วน (r. 1768-1771). Den tidigare omtalade Chaikaeo av Lampang, som tjänat under Abhayagamani, fortsatte att tjäna även under Moyagamani. Chaikaeos son Kawila och Kawilas bröder från Chao Chet Ton-dynastin fortsatte att regera i Lampang.

(Chao Kawila)

Perioden 1771-1774 blev en oerhört rörig tid i Lan Na och någon egentlig enande regent fanns inte under denna period. Moyagamani utsattes också för ett revoltförsök 1771, lett av en man vid namn Phraya Chaban พระยาจ่าบ้าน, men det första försöket misslyckades. Phraya Chaban är även känd som Phraya Wichian Prakan (Bunma Intharawiwat) พระยาวิเชียรปราการ (บุญมา อินทรวิวัฒน์).

Phraya Chaban allierade sig då med Kawila som lät döda ett antal burmesiska officerare i Lampang. Kawilas far Chaikaeo arresterades därför i Chiang Mai och Kawilas övriga bröder skickade ett brev där de bad Moyagamani om ursäkt för det inträffade. Phraya Chaban och Kawila ångrade dock ingenting utan skickade i stället en begäran om hjälp till kung Taksin i Ayutthaya.

Taksin skickade då en siamesisk armé norrut i november 1774 och burmeserna såg till att Lan Na skickade en armé för att stoppa siamesernas framryckning. Men Lan Nas styrkor gick i stället över på siamesernas sida och hjälpte till att driva bort burmeserna från norr.

Taksin belägrade Chiang Mai och beordrade sedan att staden skulle attackeras från alla sidor. Den tidigare omnämnde generalen Posuphala och Moyagamani flydde med sin garnison genom "den Vita Elefantens Port." Siameserna lyckades därefter återerövra Chiang Mai och kung Taksin tågade in i Chiang Mai hyllad av folket i januari 1775.

Taksin fortsatte nu med att driva bort burmeserna från Lampang och Lamphun. Chiang Saen förblev dock under burmesisk ockupation och samma år, eller året efter, beslöt sig Posuphala att försöka återerövra Chiang Mai. Taksin skickade då ännu en siamesisk armé norrut och Posuphala valde att återvända till Chiang Saen.

Till ny regent i Chiang Mai, men inte som kung, utsågs Phraya Chaban och Chao Kawila återvände som regent till Lampang (r. 1775-1781). Efter 1776 blev Chiang Mai för alltid inlemmat i siamesernas rike, trots att burmeserna skulle göra flera försök att ändra på detta.

Då Taksin erövrat Chiang Mai upptäckte han att Vientianes guvernör funnits med bland de burmesiska styrkorna. Detta fick Taksin att misstänka att kung Siribunyasarn av Vientiane stödde burmeserna. Därför bestämde han sig 1775 för att skicka ett brev till, i förebyggande syfte, till kung Surinyavong i Luang Prabang för att förbättra de vänskapliga relationerna mellan de båda rikena. Surinyavong hade accepterat detta med glädje.

Som kuriosa kan nämnas att den då 33-årige Chaophraya Surasi hade fattat tycke för Kawilas syster Sri Anocha (Si Anocha) ศรีอโนชา (1750-?) under fälttågen i norr. Via ombud bad han om hennes hand vilket accepterades. Chaophraya Surasi tog sedan med sig sin blivande fru hem via Sawankhalok.

De nordliga delarna var nu oerhört härjade och hade avfolkats efter de ständiga striderna i området och själva staden Chiang Mai lämnades faktiskt öde de kommande 15-20 åren.

Chiang Mais, eller Lan Nas, rika kultur och historia är I hög grad påverkad av det burmesiska inflytandet och till viss del också av det laotiska. Chiang Mai har sin egen särart och skiljer sig en del från Thailands övriga provinser vad det gäller mat, kultur och sedvänjor. Det anses allmänt i Thailand att kvinnorna från norr är landets vackraste och att befolkningen är rikets vänligaste. 

1782 utnämndes Kawila till regent i Chiang Mai (r. 1782-1813). Wyatt anger hans regeringstid här till 1781-1816, men det finns fler förslag! Thailändska Wikipedia säger att han regerade som Phraya Chiang Mai พระยาเชียงใหม่ 1782-1802 och som kung eller Phra Chao Chiang Mai พระเจ้าเชียงใหม่ 1802-1813.